Transpersoner är i mycket högre grad än befolkningen i sin helhet utsatta för trakasserier, hot, hat och våld. För alltför många transpersoner hör det till vardagen att få armen bruten av klasskompisar som skriker transfoba smädelser åt en. Eller bli så brutalt våldtagen av före detta pojkvännen att det krävs en operation för att reparera underlivet. Eller mötas av en mobb av beväpnade grannar utanför porten när en kommer cyklandes hem från mataffären. Eller ”bara” hotas och trakasseras på väg hem från krogen, eller av grannar eller arbetskollegor.
Svensk forskning på området är bristfällig, men enligt en stor europeisk studie1 har 79 procent av alla transpersoner utsatts för trakasserier, hot, våld och/eller sexuella övergrepp. De mer synliga transpersonerna, det vill säga de personer som andra uppfattar som trans, är mest utsatta och transkvinnor/transfeminina är tydligt överrepresenterade bland offren, enligt studien. RFSL bedriver en hbt-brottsofferjour och menar att de via den verksamheten noterar att transpersoner ofta drabbas av råare våldsbrott än övriga som utsätts för hatbrott.
Samtidigt finns det stora problem inom polis och övriga rättsväsendet när det gäller transfoba hatbrott och generell transkompetens. Nämnas kan exempelvis ett antal gästande transpersoner vid en konferens i Malmö, som när de polisanmälde trakasserier och äggkastning mot dem blev utsatta för något de upplevde var förhör som om de vore brottslingar, där de fick frågor om de hade rätt att vistas i landet, varför de bar smink och var klädda som de var. Det har också förekommit att transpersoner har felkönats av domstolar.
Okunskapen och de problematiska attityderna i svenskt rättsväsende är ett stort problem när det gäller att komma tillrätta med transfoba hatbrott. Men det bedrivs inte någon egentlig kompetensutveckling i frågorna, varken vid Åklagarmyndigheten eller polishögskolorna. Transpersoner har också ett svagare lagskydd än andra grupper. Gruppen är visserligen inskrivna i förarbetena till den straffskärpningsregel som ska ge hårdare straff, det vill säga klassa något som ett hatbrott. Men, kanske eftersom transpersoner inte explicit räknas upp i själva lagtexten saknas det ännu elva år efter att gruppen inkluderades vägledande domar där gärningsmannen dömts för hatbrott mot transpersoner. Och hets mot folkgrupp är över huvud taget inte olagligt om det är transpersoner som är målet för hetsen.
För att förstå transfoba hatbrott, är det viktigt att förstå i vilket sammanhang de inträffar. Forskning visar att det handlar om förövarens uppfattningar och i vilken utsträckning offret är synlig som transperson, ihop med transpersonens sociala situation och vilken miljö offret lever i. Ofta antar allmänheten att hatbrott begås av hatiska, djupt fördomsfulla gärningsmän, som begår överlagda brott. Men så ofta inte är fallet, enligt forskningen. Hatbrott har inte sällan en vardaglig karaktär och begås av ”genomsnittliga” människor, även om spänningssökande unga män tycks överrepresenterade bland gärningsmännen.
Det är alltså fel att tro att hatbrott är något som är begränsat till särskilt farliga miljöer eller särskilt extrema gärningsmän. Transfoba hatbrott är en del av ett strukturellt förtryck som finns i transpersoners vardag. Inte bara kvinnor utan även transpersoner, av alla kön, förtrycks av patriarkatets våldskultur.
För att komma tillrätta med transfoba hatbrott behövs insatser på bred front. En tryggare vardag för transpersoner kräver förebyggande arbete mot hatbrott, utbildning av polis och resten av rättsväsendet, lagändringar och svensk forskning. Först då kan de sannolikt mycket stora mörkertalen omvandlas till anmälningar och fällande domar, och skapa samma rättstrygghet för transpersoner som för andra.
