Kampen för utsäde och jord är en kamp för folkens rätt att kontrollera sina egna matsystem och definiera sin egen politik och sina egna strategier för produktion, distribution och bruk av mat som är miljömässigt hållbara och socialt rättvisa, menar Karin Nansen. Det är en kamp för vår gemensamma rätt att bestämma vad som ska produceras, hur det ska produceras och hur det som produceras ska fördelas. Denna kamp ämnar desartikulera den växande marknadifieringen av vårt utsäde och vår mat och ta tillbaka kontrollen och makten över våra territorier och våra matsystem från företagen. Det är med andra ord en kamp mot koloniseringen av våra territorium och våra sinnen.

Den har därför att göra med att återvinna våra folks vetande och kunskap som har utvecklats genom seklerna. I synnerhet kvinnornas, säger Nansen. Den har att göra med att återvinna och utveckla nya produktionsformer som är inramade i rättvisa och ömsesidiga relationer, som respekterar naturcykler och skyddar territoriernas hälsa och förstärker biodiversiteten. Att se och skapa nya produktionsförhållanden som ifrågasätter exploateringen och könsarbetsdelningen. En könsarbetsdelning som många gånger blir starkare och mer orättvis genom påtvingandet av agroföretagets modell, där kvinnor nekas sin fundamentala roll i matproduktionen och i konstruktionen av matsuveränitet och som förvandlar dem till lönearbetare eller förpassar dem till den domestiska sfären. Därför går kampen för matsuveränitet genom erkännandet av kvinnornas fundamentala roll som odlare och matproducenter och som politiska subjekt.

Systemet har inget intresse av att kvinnor stärks som politiska subjekt, utan vill ha konsumenter och billig arbetskraft. Därför kämpar bondkvinnorna för att erkännas som politiska subjekt, som matproducenter, producenter av läkande örter och för att folken ska ha rätt att bestämma hur produktion, distribution och bruk ska organiseras. Bondkvinnorna är övertygade om att det är deras rättighet att fortsätta att producera mat och vill inte förvandlas till exploaterad arbetskraft i värdekedjor som koncentreras alltmer på de transnationella företagen.

Men kampen för rättvisa, jämlikhet, hållbarhet och suveränitet är inte bara böndernas utan är en kamp även för de folkliga klasserna inne i städerna. Behovet att återfå kontrollen över marken – rätten till vatten, rätten till hälsosam mat, rätten till hälsa – är viktig både på landsbygden och staden. Det är en kamp som gäller våra samhällens helhet, slår Nansen fast.

Hon menar att kvinnorna vet detta och därför engagerar de sig i kampen mot gruvdrift, monokultur, gifter, patenter, de multinationella företagen och privatiseringen av offentliga rum. Det kapitalistiska systemet exploaterar kropparna och territorierna i kapitalackumulationens tjänst. Våra rättigheter kränks och våra territorier förstörs, fortsätter Nansen. Kapitalet tillägnar sig kvinnornas arbete samtidigt som det förnekar deras livsviktiga betydelse för livet.

Ackumulationslogiken tar makt över våra liv och territorier och avancerar dag för dag. Den avancerar genom att nya territorier inkorporeras i ackumulationsprocessen liksom nya dimensioner av det mänskliga livet och de sociala relationerna som förut befunnit sig utanför marknadens bana.
Denna process fördjupas genom de nya institutionella och juridiska ramarna som frihandelsavtalen och inversionsavtalen genomdriver. Dessa avtal ger de transnationella företagen absolut makt, företagen kan numera till och med stämma stater om de anser att deras vinster hotas av deras miljöpolitik, sjukvårdspolitik, etc. Kapitalet söker göra slut på varje norm, relation och värdeing som kan innebära ett hinder för dess mål, samtidigt som nya normer som angriper våra intressen tvingas fram.

Nansen tecknar ett system som förvandlar varje ”kris” (miljökrisen, matkrisen, finanskrisen) till affärsmöjlighet. Istället för att angripa de strukturella orsakerna till kriserna utnyttjas dessa snabbt av systemet. Till exempel i klimatkrisens fall utnyttjas den för att inkorporera naturen i marknadens sfär och förvandla den till vara, privatisera den och förvandla den till finansiell tillgång, förklarar hon. Det är på detta sätt som systemet säljer till oss en ”grön ekonomi” som den nya mirakelkuren, när det i verkligheten innebär ett till steg i processen att kontrollera naturen samt de indigena folkens och de lokala samhällenas kunskaper, hävdar Nansen. Kvinnornas och folkens kunskaper som tidigare blivit underkuvade i modernitetens och framstegets namn aproprieras och privatiseras av de stora läkemedels- och lantbruksbolagen istället för att erkännas som verktyg att skapa nya produktionssystem – som exempelvis agroekologin föreslår.

Sammanlänkandet av kampen för matsuveränitet och den feministiska kampen är i denna mening en nyckelfråga. Båda förenas av nödvändigheten att kämpa mot ett system av ständig ojämlikhet och sociala relationer grundade på dominans och exploatering, samt på könsarbetsdelningen. Båda för en kamp mot naturens, relationernas, territoriernas och kropparnas varufiering.

Konstruktionen av matsuveränitet som föreslagits och drivits av Vía Campesina sammanlänkar allianser mellan olika rörelser och sociala organisationer som inkluderar Via Campesina, Marcha Mundial de Mujeres och Jordens vänner, bland andra. Vi är övertygade om att det i processen med att konstruera folkens suveränitet, i synnerhet matsuveräniteten, är nödvändigt att stärka den sorts bondfeminism som föreslagits av Vía Campesina samt Coordinadora Latinoamericana de Organizaciones del Campo. Vi tror på nödvändigheten att stärka kvinnorna och organisationerna som politiska subjekt i konstruktionen av matsuveränitet samtidigt som vi bråkar med könsarbetsdeleningen som är orättvis och nedvärderar de aktiviteter som är förnkippade med livets vård. Från detta perspektiv arbetar vi inom ramen för Nätverketr Framtidens jord och Jordens vänner, vi lär oss från kamraterna från Vía Campesina och Marcha Mundial de Mujeres.

För att konstruera nya rättvisa sociala relationer och nya samhällsrelationer är det centralt att bryta mot kommersialiseringens och privatiseringens logik och sätta punkt för exploateringen och dominansen. Jag är övertygad om att en förstärkning av folkens suveränitet är vägen som vi måste gå och denna konstruktion kräver erkännande för kvinnornas grundläggande roll för att göra slut på det partriakala och kapitalistiska systemet och skapa utrymme för nya former av relationalitet och produktionssätt, utan att förneka vikten av den vård som traditionellt har tilldelats kvinnorna och som borde vara hela samhällets angelägenhet, avslutar Nansen.