Transpersoners existens och liv är fortfarande en debattpunkt inom feminismen. De transexkluderande feministerna som hävdar att trans-kvinnor är män är marginaliserade, men fortfarande ligger en tung cisnorm över svensk feminism. Man förstår inte hur en transpersons vardag kan se ut och hur feministiska diskurser ibland bidrar till förtrycket. Man saknar kunskap om feminismens specifika historia av transfobi och transmisogyni och märker inte när man upprepar deras troper.
Transpersoners könstillhörighet är ständigt ifrågasatt. Vi vet redan innan vi kommer ut att vi borde fortsätta gömma oss och skämmas. Vi tvingas dagligen överbevisa alla andra och oss själva – blickar och viskningar runtomkring oss, subtila signaler som att någon tvekar innan hen säger rätt pronomen berättar för oss att vi är bara nästan. Vi blir uttalat ifrågasatta av kristdemokrater, sverigedemokrater, mansrättaktivister, socialister, liberaler och feminister.
Varken melodifestivalen eller andra tv-program med komediambitioner kan undvika dehumaniserande skämt som invaliderar transerfarenheter. Banken, systemet, tågresan, att hämta ett paket – att visa upp sin legitimation är en prövning och ”hoppas att de inte säger något”. Ifrågasättandet fortsätter i transvården, där utredningens hela raison d’etre (existensberättigande, reds anm) verkar vara att hitta luckorna och få oss att erkänna att ”nej, okej, jag är inte en kvinna”.
Varje aspekt av vår könstillhörighet är ständigt ifrågasatt, granskad, övervägd. Det är utmattande. Det är därför jag som feminist önskar mig ett feministiskt medvetet rum som kämpar emot allt könsförtryck. Som Maja Karlsson skrev i sitt bidrag till den feministiska antologin Könskrig 2007: ”Jag har inget enkelt svar på varför jag vill ha tjejkläder, men den viktiga frågan är varför hela vår kultur försöker hindra mig från att ha det.” Men det är feminister som avkräver oss ett svar på en fråga som de aldrig skulle ställa till en cis-kvinna. Att överbetona manlig socialisering är att skylla på patriarkatet för att förneka våra erfarenheter som trans-kvinnor och att förneka vårt förtryck som kvinnor. Argument om att trans-kvinnor approprierar kvinnlighet utan förståelse för vad det innebär att vara kvinna. Att kalla transfemininitet fetischering.
Argument om att vara kvinna är att vara förtryckt, därför kan ingen kvinna förtrycka någon annan. Att blanda ihop könsroll med mentalt kön/könsidentitet: för hör och häpna man gillar inte nödvändigtvis den kvinnliga könsrollen bara för att man är trans-kvinna! (Det betyder inte att man har rätt att ifrågasätta trans-kvinnors könstillhörighet om de faktiskt gör det.) Att trans-kvinnors liv kallas ”kulturturism”. Att hävda att trans-kvinnors manliga privilegier är kvar efter transitionen. Man kan inte avsäga sig manlighetsprivilegier, men tro mig, man kan definitivt förlora dem ändå. Att säga att vissa trans-kvinnor har en kränkande uppfattning av vad det är att vara kvinna, något som aldrig skulle användas för att ifrågasätta en cis-kvinnas kön. Att säga att om man inte växt upp som flicka vet man inte vad det innebär att vara kvinna.
Att hävda att trans bara handlar om att bekräfta stereotyper. Den kvinnlighet vårt samhälle premierar är den vita, smala, cishetero, normfungerande medelklasskvinnligheten, och ju längre från normkroppen man är desto större blir den sociala kostnaden för att bryta mot normer. Men en trans-kvinna får inte heller bryta mot normer för vad som är kvinnligt, en trans-kvinna riskerar att ifrågasättas så fort hon visar lite självförtroende. Då är det genast manligt, manliga privilegier, även om det är samma beteende som cis-kvinnor uppmuntras till i feministkretsar.
Att kräva att en trans-kvinna ska vara feminist, en god kvinna. Att kalla transmän könssvikare och ifrågasätta deras transition som o-feministisk. Att avkräva svar på varför man är kvinna och vad det innebär. Allt det här visar på en grundläggande oförståelse för det breda spektrum av erfarenheter transpersoner har, ignorerar att man redan som liten internaliserar normer för kvinnor även om omvärlden inte ser att man är en, och ignorerar att socialisering är en process som fortsätter livet ut.
När vi gör vad vi kan för att dölja vår transhet, för att kunna gå och handla eller röra oss på stan utan glåpord kan vi istället bli ifrågasatta av feminister som tycker att det är ofeministiskt att vi bekräftar någon stereotyp. Det som för oss är överlevnadsstrategi för att slippa hån, hot och våld kallas fetischering och appropriering.
För en kvinna som är synligt trans finns ofta få trygga platser, det är ett dagligt krig på fler fronter än jag kan räkna för att bara accepteras. Jag känner kvinnor som knappt orkar ta sig utanför lägenheten, för bara hemma i lägenheten och på internet bland andra transpersoner kan man vara ganska trygg. Trygghet för transpersoner i feministiskt sammanhang skulle vara att inte få sin identitet ifrågasatt. Inte att känna sig trygg utan att faktiskt vara trygg.
