Karen Fernandez är själv från Filippinerna men arbetar sedan drygt två år som så kallad Foreign domestic helper (FDH), utländsk hemhjälp, i Hongkong. Hon säger att hon haft tur. Hennes tidigare arbetsgivare hittade visserligen fel i allt hon gjorde, men de varken skrek åt henne eller slog henne. Att hon delade rum med den 18-årige sonen, som ibland ägnade sig åt att kolla på porr i hennes närhet, var kanske inte så trevligt, men inte tillräckligt för att hon anse det värt att gå igenom processen att hitta en ny arbetsgivare, varken på ett ekonomiskt eller på ett psykiskt plan.

En utländsk hemhjälp som lämnar sin arbetsgivare får bara vara kvar i Hongkong i två veckor: hennes, för nästan alla som jobbar som hemhjälp är kvinnor, visum är kopplat till arbetskontraktet. Även om hon hittar en ny arbetsgivare inom den utsatta tiden måste hon lämna territoriet för att söka nytt visum.

Cynthia CA Tellez har kämpat för migrantarbetarnas rättigheter i flera decennier. I mer än 30 år har hon arbetat på organisationen Mission for Migrant Workers i Hongkong.

Cynthia Tellez arbetar på organisationen Mission for migrant workers. Hon och hennes kollegor bistår de kvinnor som behöver rättslig hjälp, men arbetar också förebyggande genom kampanjer som riktar sig mot politiker och medborgare i territoriet.

– Utländsk hemhjälp får inte tillgång till den service som de egentligen borde ha rätt till, säger hon.

En kvinna som jobbar som hemhjälp i Hongkong har till exempel bara rätt till sjukvård så länge hon har ett giltigt arbetskontrakt.

– Arbetsgivaren får inte säga upp en sjuk hemhjälp, men vad hindrar dem, säger Cynthia Tellez.

Filippinska kvinnor började komma till Hongkong för att arbeta för mer än 30 år sedan. Då som nu var diskrimineringen stor, både från samhället i allmänhet och i form av de lagar som begränsar deras rättigheter i staden. ”En gång hemhjälp, alltid hemhjälp” är till exempel ett vanligt uttryck bland de som engagerar sig för deras rättigheter: oavsett hur länge den utländska hemhjälpen befinner sig i Hongkong kan hon aldrig bli laglig medborgare. I och med det kan hon heller aldrig få något annat jobb än just som hemhjälp, något som skiljer dem från de utlänningar – Européer till exempel – som kommer hit på andra typer av arbetsvisum.

Idag föreskriver dessutom lagen att alla hembiträden måste bo hemma hos arbetsgivaren. Att som Karen Fernandez dela rum med någon i familjen är ingenting ovanligt. Cynthia Tellez berättar att hon har sett exempel på kvinnor som sover i samma rum som arbetsgivaren själv, bakom en soffa i vardagsrummet eller till och med i badrummet.

– Arbetsgivarnas lägenheter är ofta så små att de inte kan erbjuda anständigt boende, säger hon.

För ett par decennier sedan krävde lagen att alla som arbetade som utländsk hemhjälp erbjöds ett eget rum, i dag är enda kravet ett ”passande boende”. Och vad som är att anse som passande är i princip helt upp till arbetsgivaren.

– När lagen infördes var ett av argumenten att de utlänningar som kommer hit för att arbeta annars skulle kunna byta runt mellan olika arbetsgivare. Ett annat var att de skulle ta Hongkongbornas arbeten, trots att de inte är möjligt utan att bryta mot immigrationslagarna, säger Cynthia Tellez.

Dhani Jumahqea från Indonesien har inte klarat sig lika bra som Karen Fernandez. I december 2013 befinner hon sig på Bethune house, ett härbärge för kvinnor som drivs av Mission for migrant workers. Hon har varit i Hongkong i drygt två år, lika länge som ett vanligt arbetskontrakt för utländsk hemhjälp, men under den tiden har hon hunnit med tre olika arbetsgivare. Hos den senaste stannade hon bara i tre månader.

– De slog mig, kastade saker mot mig. Jag rymde därifrån. Min arbetsgivare kastade en kniv, inte på mig men på bordet framför mig. Jag blev väldigt rädd, berättar hon.

Tyvärr är hennes historia inte helt ovanlig. De 14 platserna på Bethune House räcker knappast till för att logera alla de kvinnor som söker hjälp där. Och de volontärer som arbetar på härbärget hinner inte heller med alla rättsliga fall som ska drivas.

Dhani Jumahqea har fått hjälp att anmäla sin tidigare arbetsgivare och nu väntar hon på att fallet ska tas upp i domstol. (En person som har ett pågående rättsfall får stanna i Hongkong längre än de två veckor som vanligtvis gäller.

– Min familj tror att jag arbetar fortfarande. När de frågar varför jag inte skickar några pengar säger jag att min arbetsgivare är på semester så att jag inte kan gå ut. Min dotter ber mig att ta med kläder, jag säger okej. Min son vill ha en laptop. Okej sa jag.

Förtvivlan hörs i hennes röst när hon berättar sin historia. I själva verket har hon inga pengar, varken att skicka hem eller att köpa presenter för.

– Jag hade bara plånboken med mig när jag rymde, säger hon, samtidigt som hon ber en av volontärerna på härbärget att höra av sig till hennes tidigare arbetsgivare för att hon ska få tillbaka sina saker.

”Vi är arbetare inte varor”. Migrantarbetare i Hongkong uppmärksammar International migrants day i december – ett par dagar före själva dagen eftersom många av dem endast har rätt att gå ut på söndagar.

Precis som både Karen Fernandez och Dhani Jumahqea lämnar många av de kvinnor som kommer till Hongkong för att arbeta familjer kvar i hemlandet. Pengarna – minimilönen ligger på drygt 4.000 HK$ (ungefär detsamma i svenska kronor) och ingen tycks tjäna mer än så – skickas hem för att barnen ska kunna gå i skolan. Det tycks alltid finnas behov att täcka, inte bara inom den egna kärnfamiljen utan även för att bistå syskonbarn och kusiner. Den som fått, eller kanske snarare tagit sig, möjligheten att resa iväg förväntas hjälpa dem som blivit kvar.

Men att ta sig till Hongkong är inte helt gratis, faktum är att det kostar betydligt mer än det borde. I Filippinerna är det förbjudet för förmedlingsbyråer att ta betalt av den blivande arbetstagaren, istället är tanken att arbetsgivaren ska betala. Ändå är det vanligt att filippinska kvinnor betalar flera tiotusentals pesos (10 filippinska pesos är knappt 1,5 svenska kronor) för att ta sig hit, något som oftast kräver att de lånar pengar.

– Så under de första fem till sju månaderna i Hongkong måste de betala 90 procent av sin lön till förmedlingarna, säger Cynthia Tellez.

Enligt Cynthia Tellez är det inte ovanligt att förmedlingarna dessutom kommer med krav på extra betalning när allting redan tycks färdigt för avresa: när de har både pass och arbetskontrakt i säkert förvar på sitt kontor.

– När den blivande hemhjälpen säger att hon inte har några pengar för att betala förklarar de att de kan presentera henne för ett pengautlåningsinstitut: ”eftersom du kommer från oss får du låna pengar utan säkerhet”.

Lånen, som är fullt lagliga, fungerar också som ett sätt att dölja förmedlingens olagliga avgifter.

Okunskapen och desperationen leder till att arbetstagarna ofta får betala orimliga priser för de tjänster de är beroende av. Att de flesta som kommer utifrån för att arbeta som med hemhjälp i Hongkong är välutbildade, de kvinnor som söker sig Mission for migrant workers för att få hjälp har i genomsnitt två års högskoleutbildning, hjälper föga.
– De är så angelägna om att få ett jobb, ett jobb som kan förse deras familjer med mat och tillåta deras barn att gå till skolan, att de inte ens läser arbetskontrakten, säger Cynthia Tellez.

Karen Fernandez betalade motsvarande drygt 25 000 svenska kronor för att ta sig till Hongkong. Det tog henne 10 månader att betala av lånet. Det var först senare som hon fick veta att förmedlingen inte hade rätt att ta betalt för sina tjänster. Fast frågan är om hon hade kunnat agera annorlunda om hon vetat.

– Kulturen på Filippinerna är väldigt feodal, man ifrågasätter inte någon som har högre status än man själv har, säger Cynthia Tellez, som tillsammans med Mission for migrant workers, där hon arbetat sedan organisationen startade för 33 år sedan, fortsätter att informera om problemen och uppmärksamma diskrimineringen som möter utländska arbetare i Hongkong.