Ibland föds tusentals kreativa kvinnor under samma årtionde, köper samma skiva och blir kära i killar

och tjejer som är kloner av varandra – så föds en ny feministisk rörelse. I över tio år har feminister

verkat inom en global, löst sammansatt, punkig rörelse som kallas gurlesk – den har gett oss skit som

Femen men också Lidija Praizovic, systrarna Kronlöf, Pussy Riot och Liv Strömquist!

I förordet till den

avantgardistiska queerfeministiska antologin Gurlesque: the new grrly, grotesque, burlesque poetics

(2010) beskriver den amerikanska poeten Arielle Greenberg sitt koncept:

”Take the girly. Shake it up. Make a milkshake. Make it throw up.”

Eftersom vi lever i skuggan av engelsktalande imperier tar kända kulturella trender fart i Amerika och

Storbritannien. Jane Austen, Mary Shelley, Angela Davis och Virginia Woolf är tydliga och orubbliga

feministiska ikoner som kommer leva vidare i all beskedlig framtid inom frukterna av feministiskt

skapande, framtill en supervulkan eller marsian bromsar in mänskligheten.

Höga förväntningar

Liv Strömquist är en feministisk gigant in the making. Hennes stil har samma ikonoklastiska, lekfulla

och kleptomaniska kvalitéer som andra gurleska konstnärer. Tillsammans med exempelvis Nanna

Johansson river hon upp reglerna och berättar något nytt. Det var ju Liv Strömquist och gurlesken

som modernisten Ezra Pound syftade på när han skrev att man borde ”make it new”, tänker jag när

jag läser Liv Strömquists seriealbum. Typ. Så säger en feminist som för ofta förhåller sig till andra

feminister genom att filtrera dem genom icke-relevanta, kända män. Jag behöver se en pjäs av Liv

Strömquist för att undkomma manlig brainwashing, tänker jag.

Jag har höga förväntningar på underhållning. För att klassas som bra måste den kunna utkonkurrera

mitt naturliga defaultläge: fosterställning iklädd pyjamas framför Game of Thrones. Jag går

egentligen bara på teater om jag kan se något med en halvnaken, inoljad Benedict Cumberbatch; att

sitta med en massa främlingar och klistra på ett leende är motsatsen till kul, om det är tråkigt riskerar

jag att få panik av den ofiltrerade mänskliga kontakten. För att Dramaten ska konkurrera med 3-D

biograferna på Kungsgatan måste jag träffas av svetten och känna blodet sippra ut.

Geniala skådespelare

Lyckligtvis infinner sig den där fina känslan av igenkänning när jag ser på Ada Bergers dramatisering Liv

Strömquist tänker på dig! Det är en tät satir om de tvära kasten i heterosexuella relationer och den

inneboende galenskapen i all slags kärlek, beskriven med en kinetisk energi av geniala skådespelare.

På affischen till föreställningen utlovas ”en rolig, analytisk och feministisk föreställning om kärlek

baserad på Prins Charles känsla, Einsteins kvinnor och Ja, till liv!”. Pjäsens sketchartade form – med

engelsk dialog i scenen om Yoko Onos och John Lennons lättparodierade free love-relation – får mig

att associera till Saturday Night Live. Samtliga skådespelare har en komisk tajming jämförbar med

Amy Poehlers eller Jimmy Fallons. Det tar emot lite att behöva filtrera allt svenskt genom amerikansk

pop- och avant-garde kultur, vi präglas så hårt av det maktparadigmet.

Jag vill äta upp skådespelaren

Eric Sterns – han är så söt, som en brunbjörn med komisk talang. Ana Gil de Melo Nascimento är

en uppenbarelse, det är sällsynt att se en skådespelare som skulle kunna platsa i ett danskompani.

Ensemblen slickar på varandras ben, pratsjunger i kör, går på publikens stolar, torrjuckar mot

varandra och fridansar på ett frenetiskt och graciöst sätt som jag älskar. David Books poserande

Priscilla Presley är hysteriskt rolig, senare toppar han det med en precis tolkning av Kevin Federline

som stenad kändisanhängare.

Träffsäkra scener

Många i salongen faller ihop i konstanta skrattsalvor – lite av humorn är för platt och svennig för mig

– men så känner jag när jag tar fram Liv Strömquists seriealbum med. Det finns ett störande moment

av folklighet inom svensk kulturell feminism som inte roar mig – kanske för att jag fick en globalare

uppväxt i hyreshuset i Solna som jag växte upp i. Jag sneglar avundsjukt på de som gång på gång

skrattar ihjäl sig.

Ada Bergers dramatisering engagerar, med ett gränsöverskridande som låter kvinnorna skildra

männen och männen skildra kvinnorna till briljant effekt. I min favoritscen parodieras absurditeten i

att samtidigt vara desperat kontaktsökande och förödande kräsen: ”Vill du ha mig?” frågar en freak

till ett annat, ”Nej, jag vill ha en stamcellsforskare med Hepatit-B”.

Vissa av scenerna är så träffsäkra att de skulle må bra av att plockas ut och förlängas till mer

konventionella, linjära komedier, helst med samma njutbara skådespelarinsatser. Det finns många

fint utmejslade karikatyrer ur serierna som man bara vill se mer av: Sanna Sundqvists autistiska Lena

Andersson, Eric Sterns pretentiösa Steve Sem-Sandberg, Ana Gil De Melo Nascimentos energiska Amy

Winehouse och David Books desperata pojkvän med abandonment issues.

Vemod och hysteri

Ingredienserna för en bra pjäs lärde jag mig av en silverhårig brittisk litteraturprofessor som

berättade att hans kompis, den världsberömda pjäsförfattaren Arthur Miller, förgäves försökt

göra allt han kunde för att rädda sin besvärliga fru, skådespelerskan Marilyn Monroe. Den manliga

räddaren i nöden- attityden begravs i Ada Bergers dramatisering som vänder på popkulturella

berättelser i dialektik med patriarkatet och samtiden. Det här är så extremt långt från den moderna

pjäsens gudfader, Shakespeare – en kort, crazy pjäs med ojämna kvalitéer för oss som gillar skeva

saker.

En sjungande divas underförstådda kampsång griper tag – när slutet på festen kommer, i form av en

gurlesk coup de théâtre, vill jag gärna stanna kvar i blandningen av vemod och hysteri. Trots att jag

bara fnissar spartanskt dämpar föreställningen den strypande kölden av patriarkatet som förgiftar

varje mänsklig relation. Kanske är jag för svag för allt som kombinerar ett subversivt användande av

mjukiskläder med stämningsfyllda neonljus och hinkvis med glitter. Det Ada Berger och hennes team

pekar på är: du behöver inte lyssna på killarna, du behöver bara lyssna inåt. Och på alla de fantastiska

som överskrider det konventionella.