Tillsammans med de sociala mediernas inträde och inflytande i den offentliga debatten har det också twitterstormat. Konfliktlinjerna kan vara svåra att dra, men maktförhållanden, antirasism och intersektionalitet står ofta i centrum och debatterna som förts i Sverige den senaste tiden har många beröringspunkter med liknande diskussioner som förts i bland annat USA.
En av de artiklar som har postats flitigt i sociala medier i samband med den debatt som flammade upp inför årets 8 mars-fester, inte minst i Feministiskt Perspektivs öppna grupp på Facebook, är den amerikanska tidningen The Nations artikel Feminism’s Toxic Twitter Wars av Michelle Goldberg från i januari i år.
I den beskriver Goldberg hur en rapport, #Femfuture: Online Revolution, som behandlar feminism på nätet möttes av en kritikstorm där tongivande röster menade att de kvinnor som hade satt ihop rapporten exkluderade rasifierade kvinnor (på engelska ’women of color’), kvinnor från ursprungsbefolkningen, transkvinnor eller kvinnor som helt enkelt saknar nätuppkoppling.
Rapporten Femfuture initierades genom ett möte i juni 2012 på Barnard Center for Research on Women i New York, och i den skriver författarna Courtney Martin och Vanessa Valenti att de vill försöka etablera ett ”brett och eklektiskt ekosystem” och att: ”Det finns inte en feministiskt rörelse. I stället finns det många intersektionella rörelser som arbetar samtidigt med mycket att lära från varandra. Denna mångfald är inte bara ok utan hälsosam och ofrånkomlig. De mer radikala versionerna av feminism kommer att knuffa på den feministiska mitten och mitten kommer att knuffa marginalerna för att bli mer strategiska, de av oss som dansar där emellan kommer att fortsätta att utmanas och få näring av det”. Trots den hårda kritik som riktades emot rapporten kan de orden kanske ändå vara behjälpliga i att förstå det som sedan hände, även om händelseutvecklingen både är svåröverskådlig och svårbeskriven.
Enligt Goldberg var nio av de 21 kvinnorna som deltog i diskussionen och förarbetet som rapporten byggde på rasifierade (women of color), men kort efter att den hade publicerats 2013 började alltså representationen av gruppen som mötts året innan att ifrågasättas, bland annat på Twitter. Förutom frågan om representation kritiserades det faktum att kvinnor utanför New York där mötet hölls inte hade inkluderats, något som Goldberg menar hade sin enkla förklaring i att de två initiativtagarna Martin och Valenti inte hade någon resebudget. Martin beskriver i Goldbergs text hur reaktionen var så frän att hon inte kunde sortera den sakliga kritiken från häftiga personangrepp.
Reda ut eller tysta ner?
Men om Goldbergs artikel var ett försök att reda ut de ”giftiga twitterkrigen” så uppstod snart mycket kritik och skilda åsikter kring artikeln och kring Goldberg själv. Flera av de som pekades ut som pådrivande i kritiken mot Femfuture menade att Goldberg deltog i att förtrycka rasifierade kvinnor och tysta deras röster. Debatten blev intensiv och kort efter att The Nation-artikeln hade publicerats gjorde sajten The Wire en ny genomgång över Twitterstormarna, nu med fokus på den kritik som formulerades efter Goldbergs artikel.
I Goldbergs långa artikel gör hon en tillbakablick på tidigare hetsiga feministstormar – långt innan de sociala mediernas tid – genom att länka till Jo Freemans artikel Trashing: The Dark Side of Sisterhood som publicerades i Ms. Magazine 1976. Freeman skriver i den artikeln om hur hon hade drabbats av ”trashing” och hur svårt det hade påverkat henne: i flera år vågade hon inte säga sin mening av rädsla för att drabbas av det på nytt. Trashing, menade hon då, handlar varken om konflikt eller debatt utan en form av ”karaktärsmord”.
Men de skeenden som Freeman beskriver i sin artikel handlar inte om skarpa offentliga ordväxlingar som sker i de Twitterstormar som vi nu kan bevittna, inga öppna konfrontationer utan många små, hårfina gliringar. Men kanske kan Freemans observationer från kvinnorörelsen på 1960-talet säga i alla fall något om dagens skeende då hon skriver att hon aldrig sett kvinnor bli så arga på andra kvinnor som de blev i ”Rörelsen”: ”Det är delvis för att våra förväntningar på andra feminister och på Rörelsen generellt är mycket höga, och därför svåra att leva upp till.”
Den intersektionella praktiken
Goldberg talar vidare i sin artikel i The Nation med Kimberlé Williams Crenshaw, professor vid UCLA i USA och som myntade uttrycket intersektionalitet. Detta då hon 1989 skrev den akademiska artikeln Demarginalizing the Intersection of Race and Sex: A Black Feminist Critique of Anti-Discrimination Doctrine, Feminist Theory, and Antiracist Politics om hur rasism och sexism samverkar. Till Goldberg säger Crenshaw att den intersektionalitet hon fört fram inte handlat om att påtala individers olika tillkortakommanden utan om att utveckla feminismen till att ”göra mer av det arbete som den hävdar att den gör”.
Arbetet kring intersektionalitet var något Crenshaw utvecklade i samband med sina juridikstudier i vilka hon granskade hur afroamerikanska kvinnors erfarenhet av att diskrimineras både på grund av rasism och sexism inte togs på allvar och erkändes då de inte utsattes för rasism på samma sätt som män, eller för sexism på samma sätt som vita kvinnor. I en intervju med Reni Eddo-Lodge i den brittiska tidningen Feminist Times betonar hon att det är viktigt att titta på vad som sker i den intersektionella praktiken och om den faktiskt skiljer sig från andra feministiska projekt, om de saker de gör och den analys de gör faktiskt tittar på genus i relation till andra maktperspektiv:
– Jag gissar att det finns intersektionella feminister som gör det jobbet och att det finns intersektionella feminister som inte gör det jobbet. Det finns feministiska grupper som inte kallar sig intersektionella som gör det jobbet.
Goldberg menar i artikeln i The Nation att på nätet ”handlar intersektionalitet framför allt om tuktning och om att rota fram individuella synder”. Det är en tendens som finns, dock inte enbart på sociala medier, och den är kanske åtminstone delvis ett resultat av det Freeman på 1970-talet beskrev som de höga kraven som ställs på en rörelse som tar ord som systerskap, eller liknande, i sin mun. Men en tendens är just det och inte hela bilden, vilket också understryks då Goldberg talar med Brittney Cooper, skribent och akademiker samt en av grundarna till Crunk Feminist Collective. Hon var med i diskussionen som ledde till rapporten Femfuture och kritiserar i Goldbergs artikel det ibland giftiga debattklimatet på sociala medier. Men, det är inte hela bilden, understryker Cooper:.
– Jag vill vara tydlig. Det finns en verklig oförrätt. Den feministiska blomstringen på nätet för några år sedan ledde till bokkontrakt och skrivarkarriärer för många fler vita kvinnor än rasifierade kvinnor (women of color). Svarta kvinnor tas med i dessa mainstreamfeministiska webbsidor för att bidra till lite färg och mångfald, men det leder inte till andra karriärmöjligheter, säger hon och påtalar det som många andra också gör: att sociala medier ger rasifierade kvinnor och transkvinnor, bland många andra, en möjlighet att stötta varandra och stärka varandras röster – och därmed utmana maktstrukturer på ett sätt som annars hade varit svårt. Eller gått mycket långsammare.
Och denna verkliga oförrätt, sakfrågan, att vita kvinnor både har lättare att göra sina röster hörda och bygga en karriär på det, likaså kritik om att vita kvinnor antingen utesluter eller osynliggör rasifierade kvinnor och transkvinnor då de skriver om ”kvinnors erfarenheter” eller att de drar nytta av rasifierade kvinnors erfarenheter för sin egen vinning. Många rasifierade kvinnor menar att feminism allt för ofta kommer till korta: vikten av genus betonas på bekostnad av vikten av ras och etnicitet, med resultatet att rasifierade kvinnors upplevelser, erfarenheter och kunskaper inte värderas. Detta var något som Mikki Kendall hänvisade till då hon i The Guardian förklarade varför hon i augusti förra året skapade Twittertråden med den så kallade hashtaggen (#) SolidarityIsForWhiteWomen.
Vem står med Jamila Lemieux?
Mikki Kendall är både tidigare militär, akademiker och skribent, och ska enligt Goldberg ha liknat en av rapportförfattarna av Femfuture vid den amerikanska rösträttsaktivisten, tillika rabiata rasisten, Rebecca Latimer Felton och Kendall får exemplifiera nätmobbaren i Goldbergs artikel. Kendall tillbakavisar att det hon och andra med henne diskuterar på nätet skulle handla om mobbing utan menar att relevant kritik ges epitetet mobbing för att vita mainstreamfeminister inte klarar av att hantera den ilska och den smärta som riktas emot dem. En annan kritik som förts fram av afro-amerikanska kvinnor är att vita feminister helt enkelt inte visar dem solidaritet när de utsätts påtryckningar, hot eller nätmobbing och i förra veckan skedde just det då en av magasinet Ebonys redaktörer, Jamila Lemieux, möttes av en kritikstorm efter att felaktigt hävdat att republikanen William Raffi är vit och avfärdat honom. Lemieux bad Raffi om ursäkt för att ha misstagit honom för vit, men kontroversen var ett faktum och ett par dagar senare bad Ebony om ursäkt. Men många menar att Lemieux själv fick möta hela den republikanska rörelsens hat och ilska med tv-kanalen Fox News i spetsen utan stöd från vare sig Ebonys ledning eller feministrörelsen. Kendall var en av de som snabbt gick ut och krävde stöd för henne på Twitter genom hashtaggen #IStandWithJamila.
I en annan intervju liknade Mikki Kendall diskussionen som förts fram genom SolidarityIsForWhiteWomen vid en stor varböld som spruckit: i och med diskussionerna har många människors kritik mot mainstreamfeminismen synliggjorts och fått utrymme. Mikki Kendall poängterar där, liksom Brittney Cooper gjorde i The Nation-artikeln: att sociala medier som Twitter har gett rum åt många feminister som inte har en given plats i andra medier.
– Det här kommer att låta töntigt men Twitter har ändrat spelreglerna. Det finns feminister som är rasifierade skribenter som har egna plattformar genom sociala medier som du kanske inte såg så mycket av när det bara rörde sig om bloggar. Jag såg att mina följare ökade den här veckan – de mer än fördubblades faktiskt, säger hon till Bustle.
Med ett ögonkast i backspegeln, på Freemans artikel om kvinnorörelsen på 1960-talet, kan en snabbt konstatera att de starka – giftiga – attackerna inte är något nytt, inte något som har kommit med de sociala mediernas inträde. Och även om hårda ordväxlingar på nätet kan drabba hårt så pekar Freemans artikel på att även de tysta små gliringarna kan ha en förödande effekt. Det handlar i grunden knappast vare sig om kvinnor eller om feminism, utan om de förväntningar som ställs på någon eller något som en ser sig som allierad med, eller som en åtminstone skulle kunna vara allierad med. Förväntningar på ett möjligt ”systerskap” och på något som trots att det för länge sedan har blivit Rörelser snarare än Rörelsen. Sannolikt handlar det också om det Femfuture talade om: vågrörelser mellan den feministiska mitten och radikalare marginaler.
Michelle Goldberg menar i sin artikel att många feminister drar slutsatsen att nätfeminism inte längre är gångbar och hon citerar sajten Jezebels grundare Anna Holmes, en svart kvinna, som säger att hon aldrig skulle ha dragit igång en nätsajt för kvinnor i dag. ”Nej för i helvete”, säger hon och fortsätter ”det får mig att tänka att jag stack i rättan tid”. Med de orden avslutas Goldbergs artikel. Det verkar vara både en alltför dyster och för förhastad slutsats.
