Presentationen av de nominerade till årets guldbaggar idag väckte vissa feministiska förhoppningar om framtiden. Guldbaggegalan som firar 50 kommer att ledas av Sissela Kyle som också är den första kvinna som har fått uppdraget tre gånger.

”Ja, det var mest killar och nu var det en fröken som tog över”, kommenterade Kyle hur det känns att tangera Lennart Swahns, Björn Kjellmans och Björn Skifs tidigare konferencierrekord. Varför Svt-serien ”Fröken Frimans krig” redan har uppskattats av så många förklarade Kyle för de samlade filmkritikerna med en egen devis: ”Istället för unga tjejer som dör är det vuxna kvinnor som gör”.

Att ganska många kvinnor visade sig vara nominerade gjorde att den feministiska ansats som Kyle tog ansvar för fortsatte den feministiska stämningen att sätta stämningen ett litet tag till under presskonferensen.

Anna Odell nominerad för flerfaldigt prisade Återträffen.

Innehållsrika beskrivningar

Konstnären Anna Odells debutfilm Återträffen nominerades i så mycket som fyra kategorier, bland andra bästa film och bästa regi. Fyra nomineringar fick även filmen Hotell som Lisa Langseth har skrivit manus till. Langseth som har tidigare har vunnit en bagge för Till det som är vackert var en av tre kvinnor i den helt kvinnodominerade kategorin bästa manus. Mia Engberg nominerades till bästa dokumentärfilm för Belleville Baby som redan har fått mycket uppmärksamhet och uppskattning, bland annat på dokumentärfilmfestivalerna i Kosovo och Tempo i Stockholm. Engberg, Odell, Kyle och Gunilla Röör (nominerad till bästa kvinnliga huvudroll) levererade innehållsrika och intellektuella beskrivningar av de filmer de representerade.

Engberg kommenterade bland annat den kulturpolitik som gjorde filmen Hotell och liknande konstnärliga projekt möjlig och Röör berättade om en den kreativa processen under inspelningen av En gång om året.

Även kortfilmskategorin visade sig under presskonferensen idag vara helt kvinnodominerad. Konstnären Johanna Rytel har gjort Me, Seal Baby och är nominerade tillsammans med Jennifer Malmqvist för On Suffocation och Sanna Lenken med Äta lunch.

Självsäkra beskrivningar

Från intellektuellt innehåll, konstnärlig kvalitet och kulturpolitiska uttalanden och ställningstaganden skiftade tillställningen fokus när männen tog till orda. Istället för estetiska och politiska överväganden framfördes re kvantitativa resonemang (redan den första spelveckan hade

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

setts av 368 000 personer), självsäkra förhoppningar om utländska framgångar och självgoda beskrivningar av arbetet med finansiering och filmande.

Dagen efter att Versha Shama och Hanna Sender med sin undersökning av de 50 mest framgångsrika amerikanska filmerna förra året utifrån Bechdel-testet kunde visa att feminism är framgångsrikt, och lönsamt och flera år efter att superhjälten Lisbeth Sallanders segertåg är ett faktum levererar Robert Gustafsson en annan analys av läget. De feministiska tolkningarna av Millenniumtriologin är visserligen många och varierande och såväl Bechdel-testet som skildringen av Sallander har fått en del rättmätig feministisk kritik. Men för Robert Gustafsson var det feministiska perspektivet helt frånvarande i förklaringen till de enorma framgångarna.

Istället menade Gustafsson att det ska bli spännande att se vilket land Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann går bäst i eftersom den kontrasterar så starkt mot de våldsamma deckare som är det svensk film har blivit (ö-)känd för. Implicit finns antydningar om en högre konstnärligt kvalitet. Ambitionsnivån är alltså hög för Hundraåringen och känslan vid presskonferensen är att det är lika bra att Gustafsson gör plats därhemma i bokhyllan för guldbaggen för bästa manliga skådespelare.

Lättfinansierat

Björn Stein som har regisserat Känn ingen sorg berättade om hur enkelt det hade varit att finansiera filmen. ”Det var många som ville att den skulle göras” och de hade känt sig väldigt självsäkra under arbetet med filmen. Att bli klar med den hade blivit något av en uppenbarelse – ”det finns många andra som också är bra”.

Filmen om Monika Zetterlund har producerats av Lena Rehnberg och nomineras nu till bästa film och Edda Magnason som spelar huvudrollen i Monika Z har chansen att bli bästa kvinnliga skådespelare. I övrigt skildras Zetterlund av ett antal män, från regissören Per Fly som även han har chans på en bagge till den nominerade mannen bakom filmmusiken, Peter Nordahl. Utan att tvärsäkert påstå att CIS-män inte skulle kunna göra feministiskt relevant och intressant film, trots att det verkar synnerligen otroligt, är det uppenbart att Monika Z inte syftar till att problematisera ett kvinnligt konstnärsliv.

Den sortens representationsproblematik har tidigare varit ett av många ifrågasättanden som har drabbat den hyllade regissören Abdellah Kechiche, som under arbetet med Blå är den varmaste färgen – kapitel 1 och 2 sägs har pressat de unga kvinnliga skådespelarna att gå över sina gränser med manipulativa metoder. Kechiche är inte främmande för extremt kontroversiella ämnen och har tidigare tagit sig an ett av den västerländska kolonialismens mest grymma övergrepp i filmen Svart Venus om Sarah ”Saartjie” Baartman. Kechiche och de två huvudrollsinnehavarna Adèle Exarchopolous och Léa Seydouxmed har belönats med Guldpalmen för Blå är den varmaste färgen.

Troligen är inte frågan om vem som tar tolkningsföreträdet och berättar vilken historia relevant för guldbaggejuryn men förhoppningsvis kommer den konstärliga kvalitet som levererades under förra året av kvinnliga regissörer, manusförfattare, skådespelare att belönas med många baggar. Annars är det dags att inrätta ett nytt filmpris i Sverige, kanske en guldtacka.