Sarayakubyn i Ecuador är för närvarande omringad av militär. Folket i byn har drivit rätten till medbestämmande och vunnit målet mot staten i internationell domstol. Vad som just nu händer i denna och andra konflikter om territorier prövar progressiva regeringars beredskap att hedra åtaganden gentemot urfolken och Moder jord. Carmen Blanco Soler om den långa, kvinnodrivna kampen.
Den 22 april var internationella dagen för Moder jord. I samband med detta är det viktigt att lyfta fram de kvinnor som går i bräschen för kampen till hennes försvar. Jakten på mineraler, olja, gas och andra värden i Latinamerika bygger på allt aggressivare intrång av såväl multinationella som statliga företag. Både högerregeringar och progressiva vänsterregeringar banar väg för dessa, oavsett om statschefen är man eller kvinna, vilket är fallet i fem av Latinamerikas länder.
Trots miljö- och urfolkslagstiftningar som bygger på staternas åtaganden genom underskrift av ILO:s konvention 169 om urfolkens rättigheter och FN:s deklaration om urfolkens rättigheter, tränger företagen allt längre in i urfolksterritorierna. Detta även i de länder som genom tidigare folkrörelsemobiliseringar skrev om sina grundlagar så att urfolkens rättigheter stärktes och naturens rättigheter erkändes, som i Ecuador eller i Bolivia som lagstiftat om Moder jords rättigheter.
Jakten på råvaror stärker patriarkal dominans
Den allt intensivare jakten på mineraler och energikällor leder till stora sociala, ekonomiska och kulturella påfrestningar för urfolkssamhällena, i synnerhet för kvinnorna. Ett allt råare och mer patriarkalt klimat växer fram där gruvor, gas och oljefält installeras, liksom i anslutning till infrastrukturen runt om – stora motorvägar, vattenkraftverk, och så vidare.
Genusrelationerna och kvinnornas position påverkas kraftigt i dessa områden utan att det alltid uppmärksammas. Konkret innebär detta till exempel att där utvinning inletts ökar även alkoholmissbruk och våld. Vidare etableras en sexuell marknad, kvinnor som utför sexuella tjänster flyttar in, och ofredandet av kvinnor och unga flickor ökar. Detta bidrar till en ökad nedvärdering av kvinnor överlag.
Säkerhetsvakter och militärer som placeras där för att garantera att exploateringen skall kunna ske obehindrat förvärrar situationen ytterligare. När lokalsamhället så gott som övertagits av utomstående män som kommit som olje- eller gruvarbetare, eller arbetar för säkerhetsbolagen eller militären, kan kvinnorna inte längre röra sig fritt i områdena utan risk för sexuella trakasserier eller överfall. Kvinnor drar sig därmed undan från offentliga platser för att undvika risken att utsättas för våld eller betraktas som lösaktiga av de egna.
På så sätt omorganiserar patriarkatet de invaderade territorierna genom att maskulinisera de offentliga rummen. Männen som får lön av företagen stärks i en mansroll kopplad till försörjning och dominans medan kvinnor associeras till ekonomiskt beroende och behov av beskydd mot eventuella sexuella övergrepp. Detta till skillnad från tidigare liv i urfolkssamhällena där arbetsuppdelning utifrån kön innebar att både män och kvinnors arbetsuppgifter har inslag av såväl produktiva som omvårdande uppgifter.
Det betyder att både kvinnor och män måste ta hand om och vårda odlingarna och djuren, som är också produktiva aktiviteter, och i större eller mindre utsträckning även vårda barn och gamla. Jämfört med tidigare förlorar omvårdnadskultur och ekonomi, samt kvinnor, i värde i relation till den status och de intäkter som tillfaller löneanställda män inom olje- eller gruvindustrin.
Andlighet och hälsa inom motståndet
Kanske är det dessa materiella och symboliska angrepp som får kvinnorna att engagera sig i kampen för att hindra intrången? De har helt enkelt alltför mycket att förlora på utvinningsindustrins frammarsch. Kvinnornas kamp för att försvara urfolksterritorierna knyts ofta till en kamp till Moder Jords försvar. Den appellerar till ett slags kvinnokall som innebär extra stort ansvar för livet och därmed av jorden, vattnet, fröna med mera.
I urfolkens kosmovision är kvinnan därmed på sätt och vis närmare besläktad med jorden och hennes bördighet. En tolkning och ett perspektiv som åberopas av både kvinnor och män i miljökampen men inte alltid speglas när det gäller aktiv kvinnonärvaro i strategidiskussioner eller som talespersoner utåt.
Kvinnorna i kampen mot gruvexploatering
Exempel på detta aktiva kvinnodeltagande ser man bland annat i Cajamarca, Peru i samband med gruvprojektet Conga, där svenska AP-fondspengar finns investerade.En kvinna som blivit symbol i denna kamp är Maxima Acuña vars envisa vägran att sälja sin tomt hindrat gruvprojektets genomförande. Maxima har trots att polis och militär kommit hem till henne, slagit och hotat henne och restjuridiska anklagelser mot henne valt att fortsätta bo kvar där och på så sätt hindra det definitiva intrånget.
Andra aktuella exempel av kamp mot gruvintrång är från Intag-dalen i norra Ecuador och Kimsacocha höglandet i södra. Deras motstånd i bägge platser har hållit på i cirka åtta år och kvinnorna har varit mycket engagerade. Särskilt i Kimsacocha har kvinnorna i kampen lyft fram argument baserade på kosmovisionen och banden till Moder jord. De ser också till internt att vare sig kampens heta eller den rättsliga kampen skall åsidosätta kampens andliga aspekter. Några Kimsacochakvinnor har till och med öppnat ett center för alternativ medicin och andlighet eftersom de menar att minst lika viktigt som att kämpa för Moder jords hälsa är att kvinnorna vårdar sina kroppar och mentala hälsa. Sjuka kvinnor har svårare att försvara och läka Pachamama, det vill säga Moder Jord.
Omtalad kamp med krav på förhandlingar
Kvinnorna har spelat en central roll i motståndet mot oljeexploatering i Ecuadors del av Amazonas. Sarayakufolket har i mer än tjugo år varit indraget i kamp till territoriernas försvar mot oljeföretag. För tolv år sedan blev deras kamp känd, bland annat då kvinnorna beväpnade med spjut omringade och tillfångatog oljearbetare som utan samfällighetens tillåtelse trängt sig in i deras territorium. De släppte gisslan när regeringen gått med på att förhandla direkt med dem och på plats.
Fallet Sarayaku hamnade hos den Interamerikanska domstolen (den latinamerikanska motsvarigheten till Europadomstolen, red anm). Byn anklagade den ecuadorianska staten för att ha brutit mot grundlagen när de släppt in företag utan samhällighetens medgivande och vann målet för två år sedan. I skrivande stund har det kommit ut att Sarayakubyn är just nu omringad av militärer och det är ännu oklart vad som kommer att hända härnäst. Om byn stormas skulle detta vara det ultimata beviset på att även vänsterregeringar har för avsikt att fortsätta med det 522-åriga invasionskriget.
I oktober förra året marscherade hundratals kvinnor från olika regnskogsbyar i Amazonas 200 kilometer mot huvudstaden Quito för att protestera mot fler oljekoncessioner i regnskogen. Längst vägen hejades de på av kvinnor och män som solidariserade sig med deras kamp och i huvudstaden möttes de av organiserade urfolkskvinnor från bergen med lång erfarenhet av kamp och mobilisering. Tillsammans bildade de en allians till Moder jords och vattnets försvar.
Urfolkskvinnokampen i Latinamerika blir på så sätt starkt sammanflätad med miljökamp till Moder jords försvar och följer slagordet: försvara sina kroppar som territorier och försvara territorierna som sina kollektiva kroppar.
