Jonas Sjöstedt hävdade för några veckor sedan i en intervju att en röst på Feministiskt initiativ är en bortkastad röst. Uttalandet väckte starka reaktioner – inte bara från Fi-sympatisörer. Maria Robsahm bryter ner siffrorna – vad är en bortkastad röst?
Jag fick ett sms häromveckan:
”Vilket parti skulle du rösta på om det var val idag?”
Jag svarade – och insåg först efteråt att jag nu hade blivit en del av en opinionsundersökning. Sedan dess har jag funderat litet på det där med siffror och val och jag har ägnat mig åt litet räknande.
Jag har flera vänner som entusiastiskt uttrycker sitt stöd för Feministiskt Initiativ. De berättar om Gudrun Schymans´ Home Partyn och hur inspirerande de har varit. Medlemsantalet har ökat dramatiskt de senaste månaderna och många upplever att partiet har vind i seglen. När Jonas Sjöstedt i en intervju i Aftonbladet på en direkt fråga sa att ”en röst på Fi är en bortkastad röst eftersom de nog inte kommer in i varken riksdag eller parlament” så väckte detta naturligt nog ont blod hos dem som sympatiserar med Fi.
I en artikel i GP i fredags (28/2) kritiseras Sjöstedt av de två riksdagskandidaterna Sissela Nordling Blanco och Veronica Svärd. De skriver:
-
”Ett parti som får 1,0 procent av väljarstödet får valsedlar betalda, tryckta och distribuerade till vallokalerna i de nästkommande två valen.
-
Ett parti som får 2,5 procent får, utöver ovanstående, också statligt ekonomiskt partistöd och kan anställa personal, hyra lokaler, trycka kampanjmaterial, etcetera.
En röst blir alltså inte bortkastad ifall partiet ifråga inte visar sig hamna i regeringsställning.”
Låt oss titta litet närmare på detta med ”bortkastad röst”. Huruvida ett parti hamnar i regeringsställning eller inte är faktiskt irrelevant – oavsett vilka partier som bildar regering efter valet så handlar ju frågan om ”bortkastad röst” om förmågan att över huvud taget komma in den valda församlingen – EU-parlamentet eller riksdagen.
Det ser litet olika ut i dessa två val under detta supervalår. Låt oss bryta ner siffrorna.
Vi är drygt 7 miljoner röstberättigade till EU-valet och riksdagen – 7 124 000. I EU-valet 2009 var det svenska valdeltagandet 45 procent – med samma siffror i vårens val innebär det att 3 206 000 svenskar lägger sina röster.
Sverige har 20 mandat i EU-parlamentet. För ett mandat krävs 160 290 röster.
I EU-valet 2009 fick Fi 2,2 procent eller 70.434 röster. För att få ett mandat krävs det således mer än en fördubbling av siffrorna. Svårt, men alls ingen omöjlighet att uppnå.
Hur ser det då ut i valet till riksdagen i höst? Där ser det betydligt dystrare ut.
Med 84,6 procents valdeltagande (som i 2010 års val) blir det 6 055 000 som röstar i riksdagsvalet. Fyraprocentsspärren innebär att det krävs ungefär 242 000 röster för att komma in i riksdagen. I riksdagsvalet 2010 fick Fi 0,4 procent eller 24 139 röster. Här krävs således att Fi får tio gånger så många röster som i förra valet.
Men opinionsmätningarna då? Har det inte hänt något på senare tid som kan motivera en tro på att Fi ändå har en chans att komma över fyraprocentsspärren? Tyvärr ser det dystert ut även på den punkten.
I DN/Ipsos januarimätning fick övriga partier 0,4 procent. Där ingår Fi men även andra partier som exempelvis Piratpartiet.
En förklaring till dessa dåliga siffror skulle kunna vara att opinionsinstituten inte specificerar varken Fi eller Piratpartiet och att de därför får lägre siffror än de annars skulle fått.
En annan förklaring skulle kunna vara att de osäkra/obestämda väljarna fortfarande är så många, och att där döljs många som kan komma att lägga sin röst på Fi. Låt oss därför titta litet närmare på en av dessa undersökningar.
DN/Ipsos januarimätning baserades på 2259 tillfrågade personer, 1920 angav partisympati, 339 gjorde det inte. Om vi bryter ner procentsiffrorna i enskilda personer så ser det ut såhär:
moderaterna 25 procent = 480 personer
kd 3,4 procent = 65 personer
fp 6,4 procent = 122 personer
c 3,1 procent = 60 personer
sd 7,3 procent = 140 personer
mp 9,9 procent = 190 personer
v 9,1 procent = 175 personer
s 34 procent = 653 personer
övriga 0,4 procent = 8 personer
De 339 som inte uppgav någon partisympati utgör 15 procent av det totala antalet tillfrågade.
Inte ens de mest ihärdiga partiarbetarna i Fi kan hävda att merparten av dessa 339 kommer att rösta på Fi. Men hur många krävs det då för att partiet ska komma över fyra procent i en liknande opinionsmätning? Svaret på den frågan är omkring 100 personer eller en knapp tredjedel av de väljare som nu säger sig vara osäkra eller inte ha bestämt sig.
Men nu hävdar Fi:s företrädare att fyraprocentsspärren inte är allt. Att få 1 eller 2,5 procent innebär stora fördelar för ett parti som vill nå ut till medborgarna.
I valet till EU-parlamentet borde FI kunna nå upp till 2,5 procent – skillnaden jämfört med valet 2009 handlar om cirka 10.000 röster. Men i riksdagsvalet blir det tuffare. Där handlar det om en ökning från 24 000 röster vid 2010 års val, till drygt 160 000 för att få 2,5 procent. Det är nästan sju gånger så många väljare.
Oavsett om en röst på ett part som inte kommer in i riksdagen kallas bortkastad eller inte – frågan om att faktiskt komma in riksdag eller parlament är ändå avgörande.
Och alldeles oavsett vad det kallas – för att Fi ska komma in riksdagen krävs en närmast astronomisk ökning. I själva verket rör det sig om en tiodubbling från 24 000 röster vid 2010 års val, till de drygt 240 000 som krävs för att komma över spärren.
Givetvis ska var och en rösta på det parti som står närmast ens egna värderingar. Men nog finns det anledning att fundera kring dessa siffror.
