Begreppet ”symbolisk politik” är polysemiskt och har historiskt genomgått betydelseförskjutningar i takt med att synen på makt och subjekt förändrats. Det skiftar också tonvikt beroende på om det används för att analysera den politiska eliten eller de sociala rörelserna. Det är just denna polysemiska karaktär som tycks mig fruktbar för tänkandet och jag försöker i denna genomgång låta begreppsanvändningarna peka åt olika håll istället för att försöka strukturera fram en entydig riktning.

Från ett idéhistoriskt perspektiv står symbolisk politik för en förståelse av människan och det politiska som bryter mot de rationalistiska förklaringsmodellerna som varit dominerande i den politiska filosofin.

Problematisering av rationalismen

Föreställningen om den analytiska och kalkylerande människan som gör rationella val utifrån välgrundad kunskap om de faktiska förhållandena och som omprövar beslut efter resultat, ger här vika för en människa som drivs av bilder och drömmar som hon förbinder sig till känslomässigt och som inte låter sig nedslås av den faktiska verklighetens tröghet. Den symboliskt politiska människan är immun mot det som är och måste vara. Det ger henne en revolutionär kraft, men gör henne samtidigt benägen att missta en vacker bild för en verklig förbättring.

Den amerikanske statsvetaren Murray Edelman (1919–2001) öppnade fältet symbolisk politisk teori med sin bok The Symbolic Uses of Politics från 1964. Det är en blandning av statsvetenskaplig och socialpsykologisk forskning ibland kallad politisk psykologi. Symbolisk politisk teori analyserar politiskt beteende som symboliska handlingar och känslomässiga investeringar – i kontrast till rational choice teorin som framhäver maximering av egenintresse som grund för politiskt beteende.

”Symbolisk rasism” och nya rörelser

Socialpsykologen David Sears (1935-) myntade begreppet ”symbolisk rasism” på 1970-talet. Sears hävdade att människor är beredda att göra stora känslomässiga investeringar i avlägsna och abstrakta politiska symboler även när de innebär få reella fördelar för egen del. Sådana känslor har eldat historiens mest destruktiva sociala, politiska och religiösa konflikter, påpekar Sears.

Hans centrala exempel på detta är rasismens omvandlingar i USA efter 1960. Den tidigare stats- och vetenskapsunderstödda diskrimineringspolicy som öppet baserades på läran om svartas underlägsenhet ersattes, enligt Sears, av symbolisk rasism. När biologiska rasläror blev illegitima skedde en symbolisk översättning där vithet knöts till vissa kulturella värderingar såsom individualism, nationell arbetsmoral och disciplin. Vita försvarade inte längre öppet vit överhöghet utan förespråkade att resurser skulle tilldelas efter ”meriter” som var vit-kodade, såsom hårt arbete och sparsamhet. Åtgärder som syftade till att skapa jämlikhet mellan raser avfärdades som ”orättvisa” mot vita. Symbolisk rasism påverkade opinion och politiska beteenden genom att aktivera långvarigt verksamma affektiva reaktionsmönster. Enligt Sears visar en analys av empiriska data att symbolisk rasism har större förklaringsvärde för folks valbeteende än egenintresse.

Sverigedemokraternas framgångar på ett program som explicit tar avstånd från biologisk rasism kan analyseras som ett fall av symbolisk rasism, i linje med Sears modell. ”Svenskhet” och ”invandring” fungerar där som symboler som förenklar komplexa politiska frågor, fogar dem samman i en gemensam berättelse och på ett tillsynes enkelt och logiskt sätt leder åt en viss riktning för politisk handling. Samtidigt som dessa symboler frammanar bilder som känns konkreta och igenkännbara är de tillräckligt mångtydiga och vaga för att kunna samla disparata perspektiv och identifikationer. De lyckas konstituera ett politiskt subjekt genom att centrera de politiska konflikterna kring dessa symboler som – åtminstone tillfälligt – stabiliserar politiska konstellationer bestående av disparata element.

Det är värt att notera att symbolisk politik även är verksam i konstitueringen av jämlikhetssträvande sociala rörelser, som verktyg för social integrering och mobilisering. Symboler används för att skapa verksamma berättelser om hur världen ser ut och vilka politiska mål som bör eftersträvas. I Feministiskt initiativs fall fungerar exempelvis ”rosa” och ”rasisterna” som enande symboler som skapar identifikation, känslomässiga bindningar och gemensam riktning för handling hos en disparat kollektiv. ”Rosa” betecknar visionen om ett annat samhälle och ”rasisterna” hotet mot det samhälle som är och det som skulle kunna komma.

Politisk simulering

Den politiska kontext i vilken dessa rörelser växer fram kan beskrivas som en avpolitisering av de etablerade demokratiska institutionerna. Edelman menade redan på 1960-talet att medborgarna inte längre förväntade sig att politikerna verkligen skulle representera deras intressen och tillgodose deras krav. I ”Sustaining the unsustainable: Symbolic Politics and the Politics of Simulation” (2007) hävdar Ingolfur Blühdorn att situationen förvärrats under de senaste decennierna. Vi befinner oss i en situation där representativ demokrati har blivit simulerande. Politikerna låtsas att de lyssnar på väljarna och föreslår åtgärder av viktiga problem, medborgarna artikulerar krav som de inte på allvar förväntar sig ska bli implementerade och väljer mellan symboliska förslag. Denna symboliska iscensättning av politik verkar som en stabiliseringsmekanism åt ett system som står ostadigt.

Parlamentariska politiker kan idag räkna med förutsägbara reaktioner på symboliska stimuli snarare än organiserad kamp för materiella intressen hos väljarkåren.

Jean Baudrillard problematiserar upptagenheten med symboler och framträdanden i senmoderna samhällen. Försöken att återuppliva ”autenticitet” resulterar i simulering definierad som användningen av symboler, tecken och bilder som inte refererar till något autentiskt utan som i sig själva producerar en viss verklighet. Symboler, tecken och bilder presenterar sig själva som bevis för sin egen autenticitet.

Medial logik

Det politiska livets förvandling till simulering tycks vara knuten till massmedial kommunikation och politisk marknadsföring. Politiker försöker anpassa sina budskap och iscensätta handlingar på ett sådant sätt att de kontrollerar hur dessa tolkas och presenteras i media. När avståndet mellan väljarnas och beslutsfattarnas verkligheter är stort och de frågor som engagerar väljarna inte är samma frågor som de beslutande organen behandlar, blir politiska symboler ett slags översättningsverktyg.

I denna symboliska sfär kan nya rörelser ta sig in och få betydelse. Det politiska etablissemanget kan inte effektivt monopolisera symboliska aktioners förmåga att fånga massmedias och de sociala mediernas uppmärksamhet och på så sätt lyfta fram en viss världsbild eller fråga på den politiska agendan.

Surrogatpolitik

Symbolisk politik underlättar reformer och lagstiftningar som inte innebär ekonomiska kostnader och inte påverkar resursfördelningen i samhället. Det är mer regel än undantag att de politiska beslut som är mest kostsamma eller har de mest långtgående ekonomiska konsekvenserna för medborgarna inte är de som är mest välkända och omdiskuterade. Istället är de frågor som mest diskuteras de som rör ”värderingar”. När symboliska politiska beslut egentligen inte har någon verklig inverkan på deras deklarerade målsättning blir de ett slags surrogatpolitik. Tydliga och snabba beslut om verkningslösa åtgärder ger en bild av handlingskraft.

Trots att det kan förefalla som att det finns politisk konsensus om behovet av förändring vad gäller miljö, jämställdhet, etnisk diskriminering och funktionshinder tycks den utspela sig på ett symboliskt plan och enbart producera förslag av symbolisk art (en utredning, en utfästelse, en konferens, en handbok). Förändringsarbetet tilldelas inte på allvar de mänskliga och ekonomiska resurser som står i proportion till uppgiften och lämnar de strukturella grunderna för problemet orörda. Detta leder till paradoxen att ”massiva satsningar” kan visa sig mer eller mindre verkningslösa.

Frågan jag utifrån dessa observationer skulle vilja ställa är: på vilket sätt kan sociala rörelser som hämtar kraft ur den symboliska politikens roll i vår samtid, motverka att deras krav desarmeras genom att bemötas med surrogatpolitik och att deras impetus neutraliseras genom att de förvandlas till aktörer i simuleringen av demokratisk politik?