Vad står egentligen på spel i debatten om SD:s fascism? Edda Manga noterar fascismens märkliga ahistoricitet i diskussionen och menar att insatserna är politiska snarare än vetenskapliga.
Ideologier är föränderliga. Dagens liberaler tänker på ett annat sätt än liberaler gjorde på 1920-talet eller på 1960-talet. Så förhåller det sig också med socialister, konservativa, feminister och anarkister. Ideologiska etiketter förenklar komplexa verkligheter och det finns och har funnits stor variation mellan personer som delar ideologisk etikett vid varje given tidpunkt i historien.
Till skillnad från andra ideologier tycks bilden av fascismen vara fastfrusen i en svunnen epok. I den pågående debatten om vad SD bör kallas framkommer föreställningen om att fascism måste se ut som en exakt kopia av 1930-talets fascism för att kvalificera som fascism. Eller snarare: den måste se ut som vår samtids förenklade och enhetliga bild av 1930-talets fascism. Vetenskapliga definitioner som från ett ideologikritiskt perspektiv formulerar de minsta gemensamma nämnarna för samtidens fascistiska våg avvisas som alltför vida för att vara användbara. Intressant nog förefaller det som att kriteriet för användbarhet är att definitionen inte omfattar ”alltför mycket” – läs SD.
Det finns mycket att säga om vetenskapliga definitioner, deras förhållande till studieobjektet och till ideologin, paradigmet och diskursen. Här kan det räcka att konstatera att det finns vetenskapliga definitioner av fascism utifrån vilka SD måste ses som fascistisk och det finns andra utifrån vilka det inte är fallet eller åtminstone inte tydligt. Men den här debatten är inte vetenskaplig utan politisk. Därför är den intressanta frågan vad de politiska insatserna i diskussionen är? Vad står egentligen på spel i debatten?
Socialdemokratiska politiker använder begreppet nyfascistisk efter att SD använt sin vågmästarroll för att fälla regeringen. Epitetet politiserar regeringskrisen som ett hot mot demokratin och namnet är en del av en uppmaning till borgerliga partier att ta ansvar inför ett hot mot det politiska systemets grundvalar.
Borgerliga debattörer avvisar på en och samma gång begreppet fascism och kallet till ansvar. Frågan är om deras frenesi i att förneka SD:s fascism hänger samman med deras vilja till makt. Förbereder sig borgerligheten för ett samarbete som skulle kräva en normalisering som den som skett i Norge? Det finns många oroande tecken på det, som till exempel Lars Leijonborgs uttalande:
Hitler byggde motorvägar. När vi åker på autobahn idag… är det dåligt att Hitler byggde motorvägar? När då sverigedemokraterna hamnar rätt på något politikområde, ska man inte kunna ha samråd där heller?
Ideologier är föränderliga. Begreppens användning likaså. När ideologiska begrepp analyseras är det klokt att fokusera på deras politiska effekter. Vad som får kallas vad i offentligheten är också en kamp om vad som är politiskt möjligt och omöjligt.
