Pappas unga fru är en dokumentär av den Kanadensiska filmaren April Butler som berättar historien om hennes egen 73-årige far Dale som ska gifta sig med en kvinna från Filippinerna som han träffat på nätet och som han först uppger är 23, men som sedan visar sig vara 17 år. Filmen som visades på SVT har delats och kommenterats flitigt på sociala medier, och på det stora feministiska instagramkontot @kvinnohat hyllas Butler i kommentarerna för sitt mod att porträttera sin egen fars gubbsjukhet och dessutom skälla ut honom inför kameran så som hon gör. Och Dale är verkligen, precis som de flesta män som söker sig till dylika relationer, en misogyn gammal man som dessutom är full av exotiserande föreställningar om rasifierade kvinnor.

Sålunda hade Pappas unga fru kunnat bli en film om könsmaktsordning, klass, rasism och imperialism. Men det är något som skaver, både i själva filmen och i hyllningarna av Butler, och detta är bristen på reflektion över den maktposition som ligger hos den som håller i filmkameran. I egenskap av berättare reproducerar nämligen även Butler en blick som både är exotiserande och osynliggörande. I början får Girlie (vars fullständiga namn vi aldrig får veta) själv ett visst utrymme, men bara tillräckligt för att kort berätta vem hon är och var hon kommer ifrån och varför hon väljer att vara tillsammans med Dale. Allt hon säger tolkas och kommenteras sedan av Butler som i början intar en välvillig inställning byggt på antagandet att Girlie är totalt hjälplös, och dessutom naiv och godtrogen. Hon erbjuder henne frikostigt att ”komma till” henne i Kanada om hon och Dale skulle få barn och han sedan skulle gå bort på grund av sin höga ålder, ett scenario som inte är helt osannolikt.

Butler iakttar hur Girlie passar upp på pappan och förkunnar sedan för henne att ”såhär är det inte alls i Kanada” och reproducerar därmed bilden att jämställdhet mellan könen är en exportvara som Nordamerika och Västeuropa är i besittning av, trots att den mansperson som vi gång på gång får höra uttrycka att kvinnans egentliga roll är att passa upp på mannen kommer just från Kanada.

När Girlie avviker från den roll hon tilldelats i berättelsen och börjar önska sig materiella saker av Dale, minskar dock Butlers välvilja markant. Hon börjar tycka att Girlie är manipulativ och till och med bortskämd, trots att hon för en kort tid sedan stod med tårar i ögonen när de besökte hennes fattiga familj ute på landet. När det visar sig att Girlie fått en Blackberry påpekar hon indignerat inför kameran att hennes egen dotter minsann inte har en sådan. Girlie själv får ingen chans att kommentera. När så Girlies riktiga ålder slutligen avslöjas blir hon i Aprils ögon fri från skuld, men hon försvinner också nästan helt ur berättelsen som helt och hållet övergår till att vara ett drama som utspelar sig mellan far och dotter. Kameran dokumenterar ett par uppslitande gräl som till sist leder till brytning.

Var Butlers syfte att skildra de maktstrukturer som är förutsättningen för relationer som den mellan hennes far och Girlie? Hon verkar i alla fall inte ha haft som ambition att låta den som dessa maktstrukturer berör och drabbar mest få tala. Pappas unga fru, eller som den mer passande originaltiteln lyder, Father figures följer en kolonial diskurs där de rasifierade personerna reduceras till den funktion de har i de vita personernas relationer till varandra, liksom Girlies hem Filippinerna, reduceras till skådeplatsen för deras drama, en plats de, i det här fallet Butler, återvänder från med nya insikter. I slutscenen får vi se Butler hemma i Kanada tillsammans med man och barn. Hon är trots allt tacksam för att äntligen fick se vem hennes far egentligen var så att hon kunde ge upp hoppet om honom. Hon är tacksam över den familj hon har, över sin make och sina barn.

Själv undrar jag hur det gick för Girlie. Var hon bara en katalysator för filmarens slutliga brytning med sin far?