Bomberna föll fortfarande över Gaza när vi en varm och fin kväll korsade Medborgarplatsen för att se Om Våldet på stora duken. Förra gången Israel utförde massiva och systematiska bombningar på den skyddslösa och instängda befolkningen var det jul, och den fridfulla samvaron med barnen revs itu av varje nyhetssändning. Vi blev djupt indignerade och var beslutna att handla. Någon måste sätta stopp för vansinnet. På något sätt måste det gå. Och vi satte vårt hopp till icke våldslig mänsklig solidaritet.

Den här gången känns det mer hopplöst. De tycks kunna komma undan med vad som helst och berätta vilken historia som helst, utan att rodna. Världen tycks lyssna och ta dem på allvar. Trots att de gör och berättar allt mer vansinniga saker. Vansinnet anses verkligt och de verkliga liven som förstörs blir alltmer abstrakta.

Är det vapnen som ger makten över sanningen och över lagen? Är det för att de har vapnen som deras propaganda blir ”rimliga beskrivningar” och deras våld och förtryck rätt, lagligt och till och med nödvändigt?

Straffriheten är fullständig.

I biografens mörker talar Fanon med en kvinnas röst Om våld. Han säger: avkolonisering är alltid ett våldsamt fenomen. Han säger: Den kan inte förstås eller förklaras utom av de sociala rörelser som ger den form och innehåll. Den kan inte komma till stånd som ett resultat av magi eller en naturlig chock eller av en vänskaplig förståelse. Jag skulle lägga till: den kommer inte till genom ”dialog”.

Inget samhälle kan vändas upp och ner om du inte har bestämt dig för att överkomma alla hinder. Den koloniserade som har bestämt sig för att bli den historiska kraft som ändrar de koloniala villkoren måste alltid vara beredd på våld. Den koloniserade förstår att den värld i vilken hon lever under mängder av förbud endast kan överkommas genom absolut våld.

Eftersom jag är en produkt av min samtid hajar jag till, min subjektivitet är inprogrammerad att lysa rött här. Absolut våld? Vad menar han? Vad betyder absolut våld?

Jag tänker på Benjamin. Det finns våld som är ordningsbevarande, polisiärt våld. Och det finns gudomligt våld. Det gudomliga våldet bär med sig möjligheten till en annan värld, till en annan ordning.

Jag tänker på Mubarak, på lydnad som skapas av rädsla och det revolutionära ögonblicket i vilket det inte längre hjälper eftersom de underordnade har bestämt sig. De är beredda att ta stå emot våldet och de tänker inte ge sig förrän systemet faller. Sanningsregimen är trög. Hur länge var Mubarak en respektabel ”statsman” och hans våld mot befolkningen legitim ”nationell säkerhet”? När förvandlas legitimt våld eller som det numera kallas ”säkerhet” och ”fredsbevarande” till ”brott mot mänskligheten”?

De vita kolonisatörerna spelar golf. De koloniserade bär deras utrustning. Fanon säger, med Lauryn Hills röst: ”Decolonization is the meeting of two forces, opposed to each other by their very nature. Their first encounter was marked by violence and their existence together (i.e. the exploitation of the native by the settler) was carried on by a big array of bayonets and canons.” Avkolonisering är mötet mellan två krafter, motsatta varandra av själva sin natur. Deras första möte var märkt av våld och deras samexistens (dvs. bosättarens exploatering av infödingen) kom till genom en stor arsenal av bajonetter och kanoner.

Avkoloniseringen kräver ett genomgripande ifrågasättande av den koloniala situationen, säger Fanon.

”Tack Thomy – du öppnade inte flaskan, din dumma sak. Men bekymra dig inte, vi öppnar den själva”. Det är en bisats, som den vite bosättaren inte ens märker att han säger när han blir intervjuad

.

”Trodde du att du än dag skulle lämna Rhodesia”, frågar intervjuaren.

”Nej, aldrig”

Den koloniala ordningen föll från ett ögonblick till ett annat och han fick fly och lämna allt bakom sig. Han säger: ”Hela världen stödjer terroristerna”. Bosättaren har blivit flykting.

Jag tänker på de systematiska förödmjukelserna vid varje checkpoint som separerar de mänskliga från de mindre än mänskliga, herrefolket från de dominerade. Jag tänker på hur självklart en som anses mänsklig kan gå ostört genom en israelisk checkpoint. Vi har gjort det själva, min man och jag. Ens tilltro till sin egen mänsklighet sätter sig i kroppen och igenkänns som ”judiskt”. Vi hälsade bara när vi promenerade förbi. För soldaterna framstod det som självklart att vi var bosättare. På många sätt har Butler rätt i att krigsramarna är en apparat som i grunden försöker exportera till den andre den egna grundläggande utsattheten. Vi gör den andre med våld till flykting i ett försök att försäkra oss om att vi aldrig kommer bli flyktingar. Men vi är ändå alla flyktingar.

Fanon säger att avkoloniseringens princip kan sammanfattas med att de sista skall bli de första. Det är snarare denna logik än hans påpekande om kolonialismens och avkolonialiseringens våld som jag finner bekymrande.

Spanjorerna hävdade en gång att deras slakt på den nya världens invånare skedde i ”självförsvar” och att det var indianerna som var barbarer. Det måttlösa koloniala våldet skedde i den kristna kärlekens och civilisationens namn. De till och med grundade rätten till egendom av allt de stal på att det var krigsbyten efter ”rättfärdiga krig” mot indianerna.

För den som studerat kolonialismens tänkande och praktik råder det ingen tvekan om att Israels våld mot palestinierna är kolonial till sin struktur. Vi känner alltför väl igen kolonialismens mekanismer: osynliggörandet av det egna våldet, stämplandet av den koloniserades motstånd i alla dess former och utnyttjandet av den koloniserades våld för att legitimera det koloniala våldet.

Opererar allt antikolonialt våld enligt en de-sista-skall-vara-de-första logik? Bär det oundvikligen därmed kolonialismens struktur i sitt hjärta?

Sanningsregimer kan ändras från en dag till en annan. De som kallats terrorister kan över en natt bli länders respekterade ledare. Det våld som varit accepterat som nödvändigt om än beklagligt kan från en dag till en annan bli brottsligt. Kolonialismens och avkoloniseringens historia har gett många exempel på det.

Fanon, som en röst som identifierar sig med och tar parti för de koloniserade, som vägrar tala enligt de regler som är accepterade hos kolonialherrarna, påminner oss om detta.

Just nu verkar förtrycket mot palestinierna kunna fortgå i det oändliga. Och möjligheten till att absolut eller gudomligt våld ska inträda och ändra spelreglerna verkar avlägsen. Från Fanons utsiktspost ter det sig mer än förståeligt att palestinier försöker bryta sig loss från förtrycket genom våld. Problemet från hans perspektiv skulle kanske vara att palestiniernas våld är för litet för att kunna utmana ordningen på riktigt.

Fanons lärdomar om våld är mycket enkla. Fördömandet av våld är enbart baksidan av osynliggörandet av ”legitimt” våld. ”Fred” i ett kolonialt sammanhang är ett extremt våldsamt tillstånd. Ett kolonialt system fördömer självklart antikolonialt våld eftersom detta våld vill avskaffa det koloniala systemet. Kolonialherrar utsätter koloniserade för våld närhelst de försöker motstå eller bryta sig loss från deras dominans och kallar det för nödvändigt självförsvar. Allt detta gäller liksom för andra koloniala sammanhang även för Gaza.

Men det är knappast det enda eller mest intressanta Fanon har att lära oss om Gaza, även om vår samtid av olika anledningar har gjort dessa observationer svårare att legitimt artikulera än när han skrev sin bok. Det blir så påtagligt att hans röst bryter mot ett av samtidens tabun. Snarare är lärdomarna från Fanon om Gaza kvar att göra. Hans röst och det tidsavstånd som finns mellan honom och oss i form av historiska erfarenheter kan användas som resurs för vår kunskapsbildning. En av de saker som borde undersökas empiriskt och reflekteras över är hans påstående att den antikoloniala kampen alltid organiseras enligt formeln ”de sista skall vara de första”. I vad mån kan denna princip förstås som kolonialmaktens fundamentala princip? Och hur kan en antikolonial kraft mobiliseras mot en sådan princip?