Politiken måste bäras av ett tydligt och pulserande engagemang. Det måste finnas kött och blod och passion i politiken. Det handlar om livet. Om storhet och sårbarhet på samma gång. Om att vi genom att axla ett medborgarskap måste gå utanför vår privata sfär och ta in andra människor och förhållanden. Vi måste använda vår fulla mänskliga kapacitet och på det sättet stärka demokratin, det vill säga rätten att få vara människa.

Aldrig har det väl varit mer angeläget att engagera sig än nu, när vi ser hur fascistiska och nationalistiska krafter organiserar sig politiskt och tar plats på de politiska arenorna. Deras syfte är makt för att förändra. Aborträtten är avskaffad i Polen. HBT-personer förvägras arbete inom samhällelig förvaltning. I Spanien står avskaffad aborträtt på tur, liksom inskränkningar i yttrande- och mötes/demonstrationsfriheten. Ungern har inskränkt yttrandefriheten. I Grekland finns nazisterna i parlamentet. Demokratins verktyg kan användas för att begränsa och avskaffa demokratin. Vi har sett det förr. De partier som själva gärna kallar sig för kulturkonservativa och som av andra benämns som främlingsfientliga har i själva verket sina ideologiska rötter i fascismen och i nationalsocialismen.

Idén är ett land, ett folk, en kultur, en religion, en familj, ett kön och till det ett komplement. Kvinnans centrala roll är att föda barnen och fostra sina söner till krigare för den rätta rasen. Så skrev Anders Breivik i sitt manifest och så talade Jimmy Åkesson i Almedalen sommaren 2013. Det som möjliggör en islamisering av västerlandet är feminiseringen av våra samhällen, det vill säga att det finns alltmer kvinnor på alltfler samhällsområden. När vi inte upprätthåller familjen och de traditionella könsrollerna så vittrar samhället sönder, var andemeningen i Åkessons budskap.

Feminism är extremism, enligt SD. Och detta följer man upp i riksdagen genom att föreslå att genuspedagogiken i förskolan ska avskaffas (det är övergrepp mot barnen), genuskunskap ska bort ur all undervisning och genusvetenskap ska försvinna som forskningsområde på Universiteten. För att stärka familjens ställning vill SD återinföra sambeskattning och försvaga aborträtten. För att inte störa enigheten inom landets befolkning ska vi låta människor vara kvar i sina egna länder och sina egna sammanhang, även när det är krig och katastrof. Enligt ett sådant resonemang heter Högdalen Rumänien och människorna ska tillbaka dit.

Vi måste våga låta oss beröras. Jag menar inte fysiskt. Jag menar mentalt. Själsligt. Känslomässigt. Jag fick ett brev med den innebörden. Det var en äldre kvinna som skrev. Hon bodde i Högdalen och hade sett en misär som förskräckte. Hon hade varit i det ”läger” som vi läst om i tidningarna. Där det bor romer, de flesta från Rumänien. Hon skrev att vi, Feministiskt initiativ, måste åka dit. Inte nödvändigtvis för att leverera lösningar men för att låta oss beröras. Hon menade att det var nödvändigt. Vi måste förstå hur det är i verkligheten. Människor flyr från ett EU-land till ett annat. Från extrem fattigdom till extrem fattigdom. Jag håller med kvinnan som skrev. Vi måste låta oss beröras. Vi måste möta människors utsatthet var vi än bor och vi måste mena allvar när vi talar om respekt för varje människas lika värde.