Jaqee, hur var uppväxten i Göteborg?

– Jag är född I Uganda, och flyttade till Angered som trettonåring där jag tillbringade mina tonår men flyttade hemifrån till Majorna. Jag gillar verkligen Göteborg som stad, så länge jag bodde kvar i Sverige beslöt jag mig för att vara bosatt där. Där finns en naturlig lugn atmosfär som jag verkligen uppskattar.

Och hur var det?

– Jag flyttade runt mycket i Göteborg bland annat till Angered, Hammarkullen, Hjällbo, Kortedala och ett kollektiv i Vasastan. Majorna var egentligen min sista adress under tiden jag bodde i Göteborg. Jag flyttade ner till Majorna för att komma i kontakt med en värld som då var långt ifrån min. En värld som inte var en naturlig del att ingå i om man bodde i Angered. Det var helt enkelt Göteborgs alternativa musikliv jag ville komma närmre och ingå i och just i Majorna fick jag min första replokal, det blev en rolig och intensiv tid runt Stigbergstorget.

– Vi var en pool av reggaemusiker och vänner som cirkulerade och inspirerade varandra, ”Gillis” och sitt Swing-kids som hjälpte mig släppa första skivan, Partillo och Jag som pimpade första utkastet av replokalen med kamouflage på taket, och målade omsorgsfullt svenska flaggan på en vägg och reggae-flaggan på andra sidan väggen. Vi var verkligen soldater på ett uppdrag och tog saker i våra egna händer. Det är en väldigt viktig och rolig tid att minnas tillbaka på.

Kände du att du lämnade en del utav dig i Angered?

– Ja, det gjorde jag! Jag var tvungen att bryta med väldigt mycket för att komma någon vart och öppna upp för min utveckling, så kändes det då. Men så är det kanske att man ska växa upp och ta tuffa beslut. Man tappade kontakten med många vänner och just det där vardagliga hänget med människor från andra kulturer saknade jag när jag lämnade de östra delarna när jag tvingade mig själv till en utveckling.

Jobbar du musikaliskt aktivt med människor ifrån andra kulturer eller din? Har du hittat ”dem” i dag?

– I dag bor jag i Berlin och här är det betydligt mycket lättare att integrera sig, i mitt kiez hittar du alla möjliga nationaliteter. Men jag väljer folk jag jobbar med aktivt utifrån kompetens och inte bakgrund. I Göteborg hade jag dock min vän och kollega Lisa Mukasa också från Hjällbo och ugandian som var en av de få med min bakgrund som inte var så ”låsta” som jag kände mig musikaliskt och personligen trygg med. Hon var med mig på scenen under mina första två skivor, innan hon gick vidare och startade sitt egna band Serengeti.

Hur har du blivit bemött av andra när du kittlat de genrerna framförallt från människor med ditt ursprung eller andra från förorten och inte det trendigt kulturella ”Majorna”?

– Jag har alltid haft extremt mycket stöd samtidigt som jag ibland självklart fått ta en del stryk framförallt från människor med mitt ursprung med den klassiska kommentaren ”vem tror du att du är”. Men sjunga, det ville jag och viljan hjälpte mig att hitta väg och perspektiv i vilka val jag gjorde senare. Yin och Yang, det goda och det dåliga. Tidigt valde jag också att lägga min energi på folk som hjälpte mig hitta och utveckla den positiva energin. Så lever jag än idag. Jag ville helt enkelt något mer än det samhället ville att jag skulle bli. Den energin slättas dock över med så många människor som vill mig väl, jag har verkligen fokuserat på just de.

– När jag tittar tillbaka på min väg i musikbranschen så förstår jag verkligen att jag har kommit längre än vad jag och mina tvivlare någonsin trott. Jag menar, diskussionerna som kom upp hos bolagen när jag skulle lanseras var inte så snälla. Jag uppfyllde helt enkelt inte mallen för jag var inte smal och blond. Det är så skönt att alla hade fel, att det gick helt okej att debutera som Ugandian och kvinna. Jag var redan Kokoo Girl på den tiden, svårplacerad, svart och glad tjej från Angered som ville in i musikbranschen och en snutt lägg till naiv. Lyssna på texterna från min första skiva Blaqalixious, den tar upp den kampen.

Och den goda energin, fanns den där och influerade dig i ditt skapande?

– För mig har den goda energin kommit i olika skepnader och perioder i mitt liv. Längs vägen i mitt musicerande finns oändligt med folk som bidragit med kritisk hjälp och pepp. Jag försöker alltid ta tillvara på den energin. En av de många är ju klart musikerkollegorna som man lärde känna från reggaescenen, rockers och riktigt coola jazzmusiker i samband med Billie Holiday Tribute-projektet. Men så klart även Nationalteatern-upplevelsen, när jag fick hoppa in där en sväng, samt mitt korta inhopp hos Håkan (Hellström, red anm). Det är verkligen en tid då jag lärde mig mycket om allt. Jag kände mig välkommen och det var bra för min utveckling.

Hur tycker du att du representerar Sverige?

– Ganska ofta när jag är ute och spelar kommer Sverige självklart på tal, men även min ugandiska identitet. Så visst representerar jag Sverige, men även Uganda. Jag sitter i två lägen. Det får mig att inse hur privilegierad och lyckligt lottad jag är och i dag uppskattar jag det mer än någonsin.

Tror du att folk ser dig mer som en ”ugandier” än en ”svenska” här i storstaden Berlin?

– Jo, jag är ju inte blond och är mörkhyad så det kanske inte är så konstigt att första gissning är att jag just är afrikan. Men när jag pratar flytande svenska kommer den andra delen som man alltid måste förklara vilket också är viktigt då min identitet som ugandian är viktig att behålla.

Förklara vad det innebär för dig.

– Jag har ju svenskt pass och har tillbringat stora delen av mitt liv i Sverige, men jag är också född i Uganda och där har jag mina rötter, det sätter jag högt värde på. Att jag är uppvuxen i Sverige fast med föräldrar från Uganda som kom till Sverige relativt sent och gör det jag gör är också viktigt. När jag var yngre hade jag till exempel inte många förebilder från mitt ursprung och de få mörkhyade som fanns som jag kunde identifiera mig med betydde oerhört mycket. Nu när jag är lite äldre kan jag komma på mig själv att jag tänker på just ”de” som kom ifrån förorten som inte förverkligade just allt för de hittade inte rätt referenser för det var för långt bort. Jag kanske kan hjälpa någon att hitta det.

Trots att det bara låg i Majorna ibland?

– Precis...

Hur bröt du dig loss från normen så att du kunde vara den inspirationen?

– Jag bröt mig loss fullt ut när jag flyttade till Berlin.

Inte innan?

– Jag kan prata hur länge som helst om det då det finns så många kapitel av det där, det har varit en ständig resa och flera skikt men jag landade här i Berlin på något sätt. Första skiktet minns jag som romantiskt. Jag svävade på moln och hann inte landa, det var så underbart, jag kände mig på något konstigt sätt fri när jag bröt mig loss för första gången. Det blev mer fokus när jag landade i Berlin.

Tycker du att du hade råd att bryta dig loss? Eller är det jobbigt att prata om det här?

– Nej! Jag tycker att det är skönt nu när jag har lite mer distans till Sverige så kan jag gå tillbaka och gräva i det på ett helt annat sätt. Även viktigt att vara kritisk till hur allting sköts i musikbranschen och samhället och prata om hur vi från andra minoriteter tar plats eller får plats. För min del var jag tvungen att bryta mig loss och jag har som sagt fått extremt mycket stöd i det, jag hade inget annat val än att göra det.

Du turnerar en hel del i Europa. Tycker du att det är jobbigt att vara distanserad till Sverige med tanke på hur det bruna klimatet ser ut och hur det kanske påverkar dina kollegor som är kvar här hemma?

– Musiker är ett släkte för sig. Vi jobbar med högt och lågt hela tiden och jag tycker inte att det är jobbigt. Jag tar inte saker personligt längre, jag vet bättre i dag vad jag kan bra och där jag behöver stödjas. Jag är fortfarande ensamtjejen i turnébussen, men jag är ju också boss, så jag kan inte klaga. Det har ju sina för och nackdelar. Jag har kommit långt och är trygg i vetskapen om att jag har ett bra team med mig ute på turné.

– Jag måste vara lite distanserad för att överleva i min resa och för att kunna fokusera på mina baskrav – som bland annat mina manliga kollegor får automatiskt. Jag minns mitt första släpp som mitt hjärtebarn. Jag släppte det själv med hjälp av vänner och fick ta ett lån och den andan och energin är det som väglett mig tills i dag, samtidigt som jag slipar och förfinar den hela tiden. Det gick på något sätt ändå med hjälp av andra som verkligen trodde på det man själv trodde på. Men mitt band består dock av endast vita musiker och jag har inte hittat ”det” med andra ur en minoritet som står mig nära. Jag önskar verkligen att jag hittade ”dem” lättare trots att jag bor i Berlin. Det är ju en viss skillnad då vissa av de kommer ifrån musikaliska familjer och har haft det enklare att rota sig fram till sin stil och inte behövt kämpa så mycket då de fått mycket stöd från början – vilket är bra, men jag kan känna en viss saknad av igenkännande faktorer som spelar roll i ett skapande. Men trots det så tycker jag inte att jag är representativ för förorten.

Vad tycker du att du representerar?

– Jag representerar kvinnor av min tid. Gränserna har sprängts både fysiskt och mentalt. Vi kvinnor vill inte hamna i skuggan. Kvinnor har fått alldeles för mycket skit och det har jag alltid tyckt.

Måste fråga om dina musikaliska influenser. Det låter som att du inte gått med strömmen musikaliskt men med kittlande influenser av det som förväntas ändå.

– Men vad skulle det vara egentligen...

Vad tror du själv?

– Det är en intressant fråga i sig... Jag skriver musik, jag släpper skivor och jag gör det jag själv vill göra och på en given plats och en given tid gör jag det jag känner för och som jag tror att jag kan göra bra. Jag ville hålla på med det här riktigt länge och har inga ”fördomar” inom vissa genrer men jag är medveten om att det finns så klart.

Hur har din musikaliska resa sett ut då?

Den började i Uganda via Kyrkan, sen dancehallen och reggaen och rocken och jazzen, det är ett jätte potpurri. Mina musikaliska val har lett till spännande samarbete med kollegor och jag stagnerar inte. Jag märker även att om jag inte hade gjort de extrema valen så hade jag till exempel inte fått hoppa in som körsångerska för Håkan (Hellström) eller som kortvarig medlem i Nationalteatern.

Hur kändes det att bli tillfrågad?

– Jag hade ingen aning om vilka nationalteatern var historiskt sett trots att jag kände basisten Nikke Ström väldigt väl, hade inte pluggat på och fick sätta mig in i det fort som fan. Men vilken tur att jag gjorde det då det blev väldigt uppskattat och att andra tyckte att jag var representativ att sjunga bland annat ”Hanna från Arlöv”. Vad det gäller Håkan (Hellström) så fokuserar han på Göteborgsmusiker och söker sig inte utanför det lokala och visst var det kul att han frågade. Jag vill dock inte vara en ”sidekick” eller en ”krydda” det var liksom dags att gå vidare...

Då du hade mer att säga?

- Ja, precis och jag är långt ifrån tömd och går ingenstans.