Det nuvarande politiska läget har flera likheter med slutet av 1960-talet och när det gäller försöken att öka kvinnors inflytande finns paralleller ännu längre tillbaka i tiden:
– Det mest radikala försöket, och det som påminner mest om Feministiskt inititativ, gjordes i slutet av 1920-talet, säger historikern Josefin Rönnbäck och lyfter fram några viktiga skeden i den politiska utvecklingen.
Josefin Rönnbäck har forskat om kvinnors utomparlamentariska kamp för att öka kvinnors inflytande inom politiken. I sin forskning har hon skildrat hur kvinnorörelsen gjorde en framstöt när det gäller politisk representation ungefär samtidigt med 68-rörelsen.
Vad kännetecknade den här tiden? Kan du se paralleller till det aktuella läget?
– Ja, jag tycker man kan se flera likheter. Nu som då kan vi se en underifrånrörelse på många olika håll. Så var det 1968 också. Fler och fler intresserar sig för miljöfrågor, det finns en kritik mot etablissemanget, rättvisefrågor och jämlikhetsfrågor och jämställdhet mellan könen hamnar på den politiska agendan och det finns ett ifrågasättande kring konventioner och traditioner.
När Josefin Rönnbäck kommer in specifikt på Feministiskt initiativ (Fi) ser hon även stora likheter med den tidiga kvinnorörelsen och kampen som fördes på 1920 talet.
– Det mest radikala försöket, och det som påminner mest om Feministiskt inititativ, gjordes i slutet av 1920-talet. Det som hände var att kvinnor gick fram med särskild kvinnolista med kvinnliga kandidater för att det fanns kvinnor som tyckte det gick för långsamt och ansåg att de politiska partierna inte förde fram kvinnor och kvinnofrågor tillräckligt starkt.
– Men det vi ser i dag är en slags förflyttning från ett fokus på kvinnor som grupp till mer fokus på feministiska perspektiv. Feministiska frågor har med kvinnor att göra, men det behöver inte vara kvinnor nödvändigtvis som driver feministiska frågor. På Fi:s listor förekommer det till exempel även män.
Stark partistruktur
Kvinnolistan var i och för sig inget parti, utan en lista med personer – enbart kvinnor – som initiativtagarna ville se invalda.
– Samtidigt var det inte vilka kvinnor som helst som bildade listan, utan det var radikala kvinnor som drev frågor som i dag skulle kunna uppfattas som feministiska, säger Josefin Rönnbäck.
Eftersom Kvinnolistan inte fick så stor framgång har den använts som avskräckande exempel, men det tycker hon är felaktigt.
– Att den inte fungerade berodde på att partistrukturen var så stark och det ledde också till att frågan om kvinnorepresentation flyttades in i kvinnoförbunden. Då måste man komma ihåg att de politiska partierna till en början var en skapelse av och för män och att det dröjde till 1970-talet innan kvinnor valdes in i någon större utsträckning, men utgjorde fortfarande en minoritet i riksdagen.
I samband med den framstöt som gjordes 1968 bildades Samarbetskommittén för ökad kvinnorepresentation. Under den här tiden bildades också Grupp 8, som bidrog till en radikalisering av så kallade kvinnofrågor.
– Man började snarare tala om jämlikhet och jämställdhet mellan könen, än om kvinnofrågor. Och även diskussioner om klass och kvinnors kroppsliga integritet blev politiskt viktiga.
Misstro mot gränsöverskridande samarbete
Men kraven på ökad politisk representation gick också den här gången i baklås, påminner Josefin Rönnbäck. De socialdemokratiska kvinnorna tilläts inte ingå i Samarbetskommittén, som därmed inte blev politiskt neutral.
– Det har alltid funnits en misstro när kvinnor samarbetar över partigränser, konstaterar Rönnbäck. Från rösträttskampen och även i dag.
Hon har flera exempel på när utomparlamentariska rörelser framgångsrikt drivit feministiska frågor, exempelvis rösträtten och utbyggnaden av barnomsorgen. Det har också funnits inomparlamentariskt samarbete mellan kvinnor över partigränserna, bland annat kring våldtäktslagstiftningen på 1970-talet. Och det var först när Stödstrumporna hotade med att bilda parti som de folkvalda församlingarna började bli könsbalanserade på allvar.
– Men om Fi kommer in är det något helt nytt. Det finns rasistiska partier, men inget renodlat feministiskt parti i parlamenten och det tycker jag är oerhört konstigt eftersom feminismen i grunden handlar om demokrati, allas lika värde och rättvisa.
Så vad kan vi lära av den kamp som tidigare generationers feminister fört?
– Rösträttsrörelsen drevs väldigt mycket som en rättvisefråga och medborgarskapsfråga. Jag tror att det skulle vara fiffigt att prata om feminism som en medborgarskapsfråga. Kvinnor är också medborgare i det här landet och betalar skatt och det är i princip samma lagar som gäller alla och ändå diskrimineras kvinnor fortfarande.
