Roks (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige) anordnade på onsdagen en partidebatt på ABF-huset i Stockholm. Tre huvudteman stod i fokus, finansieringen av jourerna, sexualbrottslagstiftningen och vårdnaden om barn. Medverkade gjorde Caroline Szyber (KD), Ewa Thalén Finné (M), Anna Steele (FP), Nina Wahlin (C), Anna Wallén (S), Gunvor Ericson (MP), Karin Ragsjö (V) och Linnea Bruno (Fi). Beatrice Unander-Scharin, vice ordförande på Roks, kommenterar debatten för Feministiskt perspektiv.

Hon menar att en tydlig skillnad visade sig mellan allianspartierna och resten under den första diskussionen, som handlade om den omtalade problematiken kring finansieringen av kvinnojourerna.

– Det är tydligt eftersom Alliansen inte gav något svar på frågan om hur finansieringen ska ske och hur mycket pengar det rör sig om, jämfört med till exempel Vänsterpartiet som föreslår 200 miljoner kronor i statliga medel. Det skulle innebära ca en miljon kronor per kvinnojour i landet, vilket är en rimlig summa. Fi säger också det behövs medel från staten, men som parti utanför riksdagen hade de inte ett konkret förslag på summa. Socialdemokraterna föreslog inte heller någon konkret summa men var också överens om att det är statliga medel som ska skjutas till.

Unander-Scharin nämnde också Kristdemokraterna förslag om att upprätta en fond som man skulle kunna söka pengar ifrån, vilket Roks vänder sig starkt emot.

– Det är ju precis det som är problemet idag, jourerna ska inte behöva söka varje år utan finansieringen ska vara klar mer än bara ett år i taget. Det går inte att bedriva en verksamhet när de anställda inte ens vet om de får vara kvar nästa år eller inte. Det som är mest irriterande är att det dessutom visade sig fortfarande finnas en förvirring kring att de pengar som finns i väldigt liten utsträckning går till jourerna idag. Det mesta går ju till riksorganisationerna.

Utreda eller ej

Det andra ämnet för debatten var sexualbrottslagstiftningen och kom att handla mycket om införandet av en samtyckeslag, men också om vilka andra åtgärder som behövs. Flera av politikerna tog upp bemötande inom sjukvården och sexualundervisningen i skolan som exempel på områden som behöver stärkas upp.

– Alla var väldigt överens om att det inte funkar som det är nu, men de skiljer sig åt i förslagen. Vänstern och Miljöpartiet säger som tidigare att det inte behövs en utredning, utan att underlaget redan finns för att genomföra en Samtyckeslag. Fi vill också rösta för en Samtyckeslag. De andra representanterna säger att de vill avvakta den pågående utredningen och flera tillägger att inte heller är tillräckligt med en samtyckeslag oavsett, utan att en oaktsamhetsklausul behövs. 

Sista ämnet, vårdnad, fick betydligt mindre utrymme i debatten på grund av tidsbrist, men rymde ett par konkreta ställningstaganden. Folkpartiet, som inför och under valrörelsen pratat mycket om en tredje pappamånad, tog nu upp det som en förebyggande insats mot våld. De menade att män som är hemma mer med sina barn i förlängningen blir mindre våldsbenägna, vilket är ett intressant påstående och ställningstagande. 

Ett förslag som KD lyfte fram var att barn ska ha sina egna ombud inom vårdnadsprocesser och kunna betraktas som brottsoffer.

– Men de flesta poängterade att det brister i implementeringen av lagen. Den lag som vi redan har säger väldigt tydligt att man ska utgå ifrån barnets bästa, vilket inte alls är garanterat nu. Det påtalades under debatten att ett av de underliggande problemen är att många socionomer är nyutexaminerade, vilket kan vara problematiskt. 

Samförstånd trots valrörelse

Förutom enskilda olikheter i förslag på tillvägagångssätt präglades debatten av ett väldigt stort samförstånd för att vara mitt under pågående valrörelse, vilket Unander-Scharin ställer sig lite frågande till:

– Generellt kan vi säga att det rådde en allmän stor konsensus i debatten, vilket är intressant. Så är det nämligen alltid när vi tillfrågar politiker. Piratpartiet, som själva inte sitter i riksdagen poängterade ganska bra att den konsensus som vi ser när partiernas representanter uttalar sig på den här debatten, inte är något som vi sedan kan se i deras egna partiers förda politik. Och det är inget nytt, mäns våld mot kvinnor har länge enat politiker över alla partigränser men ändå har det inte gett utslag i politiken. Jag vet inte varför, men någonstans tar det stopp på vägen.