Schyman vs Armholm

Expressens anordnade under fredagen en debatt mellan Gudrun Schyman och jämställdhetsminister Maria Arnholm i sin valstuga på Sergels torg i Stockholm. Det var en debatt om feminism och vilka jämställdhetspolitiska åtgärder som Sverige behöver för att ta feminismen i rätt riktning.

Debattämnen var bland annat sex timmars arbetsdag, föräldraförsäkringen, kvotering till bolagsstyrelser och mäns våld mot kvinnor. Den återkommande skiljelinjen mellan Arnholm och Schyman var i relationen till vilka resurser som ska finansiera jämställdhetspolitiska åtgärder och i vilken utsträckning det ska handla om lagstiftande åtgärder.

Debatten började med att Schyman lyfte Fi:s förslag om att ge Medlingsinstitutet ökade befogenheter att verka jämställdhetspolitiskt, vilket Arnholm betraktade som ”idiotiskt”.

– Det viktigaste för att man ska kunna genomföra feministiska reformer är att ha en ekonomi som fungerar. Ska patriarkatet krossas så kräver det att man har resurser till en fungerande välfärd och för att kunna höja kvinnors löner. Gudrun säger att resurser inte är problemet, jag säger att vi måste ha mycket mer resurser för att kunna höja kvinnolöner.

Schyman kontrade med kommentaren att det inte är resurserna som är problemet utan hur resurserna fördelas…

– Medlingsinstitutet är en myndighet som är tillsatt av politiken, de har olika direktiv som riksdagen beslutar om och då kan man sätta jämställda löner högre upp på vad de ska jobba med. Inom kvinnodominerande yrken är lönerna låga konstant och då måste vi som politiker kunna ingripa mot de unkna strukturer och normer som fortsätter att se på kvinnor som de som drygar ut hushållskassan och då är det inte så noga med anställningsvillkor och löner.

Den enda gången där de båda var överens om att lagstiftande åtgärder behövs var föräldraförsäkringen, där Arnholm försiktigt beklagade sig över att Folkpartiet inte fått igenom det förslaget bland resterande Allianspartier. Istället fokuserade hon på att betona värdet av att ha varit med och drivit fram den första och andra pappamånaden, samt att de nu tagit ytterligare kliv mot en individualiserad föräldraförsäkring.

– Genom att fördubbla jämställdhetsbonusen blir det en rejäl ekonomisk morot mot slutet av föräldraledigheten. Det är ett litet steg, jag önskar att den varit större men jag är glad att jag är med och driver den utvecklingen.

Schyman trodde inte på att en dubbel jämställdhetsbonus kommer att ge önskad effekt.

– Nej, jag tror inte det, den enkla bonusen har ju inte heller lett någonvart, det man måste göra är att individualisera föräldraförsäkringen. Staten erbjudande sa ju naturligtvis vara i linje med de jämställdhetspolitiska mål som vi har. Där är vi överens, sen får du inte igenom det, varken i ditt parti eller i Alliansen och därför är det väldigt bra när vi kommer in i riksdagen för då blir det ökad blåslampa i de här frågorna.

Den diskussionen som dominerade debatten var den om sex timmars arbetsdag – en hjärtefråga för Feministiskt initiativ men närmast en ickefråga för alla andra partier. Trots Arnholms inställning till frågan som något fullständigt otänkbart fick Schyman mycket tid att debattera de olika aspekterna, som hon menar pekar på att sex timmars arbetsdag ger vinster för samhället.

– Vi gick ju från 48 timmars arbetsdag till 40 timmars arbetsdag, det tog 15 år ungefär och det varvades mellan förhandlingar och avtal. Det gjordes genom att man tog ut förväntade löneökningen både i pengar och i mindre arbetstid. Det var inga företag som gick omkull, det var inga sänkta löner, utan det var en motor i moderniseringen av samhället och arbetslivet, vilket jag tror är väldigt bra. Dessutom innebär det att vi bryter mot föreställningen att det är ständigt ökad materiell konsumtion som ska leda oss framåt, det är inte hållbart för den här planeten. Vi har i Sverige redan överstigit det ekologiska utrymmet vi haft för i år så egentligen borde vi inte ens stå här nu.

Hon menade vidare att sex timmars arbetsdag skulle leda till minskade kostnader för samhället som alla sjukskrivningar innebär till följd av att, inte minst kvinnor, drabbas av stressrelaterade sjukdomar på grund av en pressad situation över såväl arbete som familjeliv. Arnholm ville dock inte släppa resursperspektivet, då hon menade att det idag är helt omöjligt att finansiera en sådan reform:

– Det är precis som Gudrun säger, vi gick från 10 till 8 timmars arbetsdag, det tog 25 år och det var en bra utveckling men det innebar också att Sverige gick från att vara ett lågskattesamhälle till ett högskattesamhälle, skattetrycket ökade med 50 procent. Det var en bra grej, men vill du göra likadant så kommer det ta 25 år och vi kommer få höja skatterna med ytterligare 50 procent, det är inte rätt väg att gå.

Arnholm betonade vikten av att alla måste jobba så mycket de kan och orkar för att vi ska ha råd med jämställdhetspolitiska åtgärder, hon menade att det snarare skulle innebära ett bakslag för feminismen att tvinga människor att jobba mindre.

Schyman kontrade då med att en sex timmarslagstiftning snarare innebär att vi har fler som jobbar färre timmar, vilket inte bara gör att fler orkar jobba länge i livet, men också att arbetslösheten kan minska då fler skulle kunna få jobb. Hon pekade också på IT-branschen och service-branschen som föregångsbranscher, där man redan förkortat arbetstiden med bibehållen lön, då man sett att det lönar sig för företagen, som får mindre sjukskrivningar och möjlighet att anställa fler.

Den avslutande diskussionen handlade om hur vi kommer till bukt med mäns våld mot kvinnor, Arnholm var först ut med att redogöra för Alliansens förslag.

– Vi har satsat en miljard kronor för att ge stöd åt kvinnojourer, öka kunskapen hos alla de som jobbar med kvinnor i alla de här kedjorna vare sig det är inom rättsväsendet eller de sociala myndigheter. Vi har satt igång en lång rad förebyggande projekt, vi kan inte bara satsa på att ta hand om de som blivit misshandlade utan jobba förebyggande mot att det första slaget kommer.

Arnholm menar att målet är att det ska gå bortom att vara projekt utan långsiktiga arbeten för alltifrån kvinnojourer till poliser, som tillsammans ska ha ett folkhälsomål att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Schyman valde att bredda frågan till att inte bara handla om mäns våld mot kvinnor i nära relationer.

– Vi sätter in våldet i ett större sammanhang, vi säger att våldets syfte är alltid detsamma oavsett om det är intima relationer eller internationella relationer, det är makt och kontroll. Det kan handla om kontroll över en kvinnas liv, våld i namn av heder, kontroll över en ung kvinnas sexualitet. Det kan handla om kontroll över ett revir, mycket våld emellan i storstäderna, och det kan handla om stormakters kontroll över territorier för att komma åt naturtillgångar eller geopolitiska viktiga områden.

Schyman pratade om att sambanden är viktiga att förstå eftersom de går ihop, då vi också kan se hur kvinnors kroppar skändas och våldtas även i de moderna krigsföringarna. Hon nämnde i sammanhanget att Fi vill ta det civilisatoriska steget som FN uppmanar till, nämligen att rusta ner militärt och att rusta upp en säkerhetspolitik för människor.

Arnholm menade däremot att en sådan nedrustning det helt går stick i stäv med just att vilja kämpa för de kvinnor och barn som far illa i krig och hon påpekade att FN också uppmanar till att skicka fredsbevarande styrkor till områden där civila far som mest illa. Men Schyman ville i sin vision inte utgå ifrån den ordningen som vi har idag.

– Det är rimligt att tänka längre i att vi ska få en ordning i världen där vi utmönstrar våldet som verktyg i alla relationer, det är rimligt att tänka att vi ska lyssna på alla de FN-experter som just nu haft lagt fram en rapport som säger att det är förödande med militarismen och upprustningen i världen, för det äter upp staternas budgetar och pengar som de behöver för att bygga välfärd. Då måste vi jobba långsiktigt.

Schyman menade att Sverige kan vara föregångsland då vi ännu inte är förpliktigade till militärt samarbete i någon militärallians, istället för att som nu vara en aggressiv vapenexportör av alltmer sofistikerade vapen till allt fattigare länder.