Statsvetaren Sofie Blombäck är inte förvånad över att Feministiskt initiativ (Fi) inte kom in i riksdagen. Hon forskar om hur EU-parlamentsval påverkar nya partiers väg till den nationella politiska arenan och har aldrig sett ett parti väljas in i riksdagen direkt efter att ha blivit invalt i EU-parlamentet. Både Piratpartiet och Junilistan har försökt utan att lyckas. Men hon är inte heller förvånad över att Fi var nära att lyckas.
– Det är inte lätt bli invald bara för att man finns i Europaparlamentet. Så jag är inte förvånad. Samtidigt har Feministiskt initiativ mycket av det som jag i min forskning kan se bidrar till att man gör bra resultat på hemmaplan, säger hon.
– Och även om många Fi-väljare och FI-aktivister är väldigt besvikna var det på många sätt ett bra valresultat. De kommer inte in i riksdagen nu, men under förutsättning att partiet kan hålla ihop och inte drabbas av stora konflikter eller skandaler har de goda chanser i nästa val. Att komma långt, men inte nå hela vägen fram kan tolkas som lovande för framtiden.
En framgångsfaktor som Sofie Blombäck framhåller är att ha en känd partiledare med erfarenhet från partipolitiken. Hon konstaterar att Gudrun Schyman, som är talesperson för Fi, har det och att hon också syntes mycket under valrörelsen.
Inga garantier
Att snabbt accepteras i en partigrupp i EU-parlamentet är också ett bra tecken, som förstärks av att Fi valdes in i samma partigrupp som ett annat svenskt parti. Det ger en legitimitet som seriöst parti att andra partier inte tar avstånd.
– Svenska Socialdemokraterna sitter ju i samma partigrupp som och det ska mycket till innan en partigrupp släpper in ett parti om det redan finns ett som är från samma land som inte vill det. Andra hade lyssnat mycket på Socialdemokraterna om de inte velat ha med Feministiskt initiativ, menar Blombäck.
Skillnaden är stor mot hur Sverigedemokraterna bemöttes när de blev invalda i EU-parlamentet.
– Det var oklart länge om de skulle hitta någon grupp alls och verkligen inte aktuellt med någon grupp där andra svenska partier fanns.
Att inte vara ett accepterat parti i EU-parlamentet behöver dock inte vara avgörande för ett parti som Sverigedemokraterna. De grupper som ens övervägde att släppa in SD ger inte legitimitet alls på hemmaplan. Och hade de inte kunnat ingå i EU-skeptiska gruppen med bland andra brittiska UKIP, utan lierat sig med partier som franska Front National i den mer högerextrema gruppen, vilket också var aktuellt, skulle SD ha tvingats svara på en hel del jobbiga frågor inför riksdagsvalet.
– Det hade varit ett större problem för Sverigedemokraterna om de inte hade kommit in i Europaparlamentet jämfört med fördelen de haft av att ha kommit in. Men SD har ganska mycket samma roll i Europaparlamentet som de har i riksdagen. De har representation men ses inte som ett parti bland andra. En del av SD:s attraktion för vissa väljare är nog att de utmanar etablissemanget, det såg vi i vallokalsundersökningen. SD toppar listan av att ha lågt förtroende för politiker, säger Sofie Blombäck.
Även när det gäller andra partier menar hon att arenorna hänger ihop, relationerna med andra partier i EU-parlament ser ungefär likadana ut där som i riksdagen. Acceptansen för Fi har yttrat sig i att partiet under valrörelsen välkomnades som en del av de rödgröna.
Inga garantier
Enligt Sofie Blombäck har forskningen utkristalliserat tre sätt som partier kan reagera på när ett nytt parti sticker upp. De kan försöka "tiga ihjäl" partiet genom att försöka övertyga väljarna om att uppstickarnas fråga inte är viktig.
– Det är svårt när det gäller Fi, eftersom de flesta etablerade partierna själva också kallar sig feminister.
Det andra alternativet för de etablerade är att hålla med om att frågan är viktig och att de delar uppstickarens åsikt, men samtidigt försöka övertyga väljarna om att de själva bättre kan lösa detta och andra problem.
– Så har de flesta reagerat på Fi. De håller med om att Fi lyfter viktiga frågor, men framhåller också att väljarna kan få feminism plus något annat genom att rösta på de etablerade partierna. Folkpartiets "feminism utan socialism" är ett exempel, liksom att både V och MP har kallat sig de sanna feministiska rösterna i riksdagen.
– Den sista strategin, att hålla med om att frågan är viktig, men tydligt ta ställning mot uppstickarens position är det tredje alternativet, men igen så blir det svårt med Fi. Däremot är det så SD bemötts de senaste åren, efter att strategin att tiga ihjäl dem inte funkat.
Möjligen hade Fi som uppstickarparti kunnat vinna en del röster på att inte legitimeras av etablerade partier. Å andra sidan hade de som ville se regeringsskifte kanske inte vågat rösta på Fi om partiet inte hade välkomnats av, och varit villiga, att samarbeta med de rödrgröna, menar Sofie Blombäck.
Vid sidan av politikens mitt
Hur många som faktiskt taktikröstade på Fi finns inga uppgifter om ännu. Klart är att många av rösterna på Fi kommer från personer som röstat för första gången. I övrigt är det främst personer som tidigare röstat på Miljöpartiet (MP) eller Vänsterpartiet (V) som röstat på Fi. Det betyder inte att alla dessa taktikröstat, eller att en annorlunda taktikröstning hade kunnat påverka blockens storlek. Sofie Blombäck påpekar till exempel att MP inte hade kunnat bli tredje största parti även om alla som gick från MP till Fi hade röstat på MP istället.
– Spontant kan jag inte se att taktikrösterna på Fi hade gjort skillnad för det totala valresultatet, men för Fi kan det vara intressant att veta hur stor andelen taktikröstare är. Om den var liten, kanske det inte finns så många kärnväljare kvar att locka. Då behöver inte partiet locka så många nya väljare nästa gång. Om andelen taktikröstare däremot var hög, så har Fi en svårare uppgift framför sig i att locka tillräckligt många nya väljare till nästa val.
Nu ska en tvåpartiregering i minoritet förhandla sig till majoritetsbeslut, företrädesvis med partier i politikens mitt. Enligt Sofie Blombäck är det väl belagt i forskning att utrymmet för partier i utkanten blir större när trängseln i mitten ökar och alternativen framstår som otydliga.
När detta skrivs är mycket ännu oklart, även om talmannen Per Westerberg (M) till slut utsåg Socialdemokraternas Stefan Löfven att bilda regering. Processen är inte klar. Om den slutliga mandatfördelningen, som blir klar den 20 september, innebär ändrade förutsättningar blir det nya partiöverläggningar. Om läget står sig ska Stefan Löfven den 26 september återrapportera till talmannen, som först därefter lägger fram sitt förslag till statsminister.
– Det har aldrig hänt att talmannens förslag inte röstats igenom på första försöket.
För att fälla statsministerkandidaten krävs att en majoritet aktivt röstar nej. Systemet är skapat för att det ska gå att bilda regering även för minoriteter. SD har under processen hävdat att ingen statsminister kan väljas utan deras stöd, och hotat med att utlysa nyval. Men någon sådan makt har de alltså inte. Så länge de övriga partierna kan finna lösningar som inte kräver SD:s stöd.
Inga garantier
Oavsett hur regeringen ser ut och om det blir nyval innebär riksdagsvalet att Feministiskt initiativ har kvalificerat sig för partistöd. Om resultatet i den preliminära rösträkningen står sig handlar det om sammanlagt cirka 4,5 miljoner kronor över mandatperioden, med minsta summan första året.
Fi har i och med detta tagit sig förbi en viktig milstolpe i ett partis utveckling. Sofie Blombäck konstaterar att systemet är utformat så att det gynnar den som redan har, men är rättvist så till vida att alla nya partier måste klara av den startsträckan. Partistödet ger möjligheter som att låta folk vara politiskt aktiva professionellt och att köpa in tjänster. Att valmyndigheten bekostar och distribuerar valsedlar innebär dessutom att Fi-aktivister som i år hjälpte till med att lägga ut valsedlar, kan ägna kraften åt annat nästa gång.
– Att få partistöd hjälper absolut, men det är ingen garanti för att komma in nästa gång. Jättemånga partier bildas och fallerar på olika sätt längs den här utvecklingen. Det finns väldigt många andra utvecklingslinjer än den raka, säger Blombäck.
De etablerade partierna har inte bara fördel av partibidrag utan även av erfarenheten att bedriva politiskt arbete. För ett parti som vuxit snabbt kan det behövas tid att göra sig redo, även om det finns exempel på partier som uppstått väldigt snabbt, kommit in och hållit sig kvar. Eller som för Miljöpartiet, valts in, ställts utanför en mandatperiod och sedan kommit in för att stanna.
– Det är en fin balans. Om ett parti inte är redo kan det gå illa. Ny demokrati är bästa exemplet på det i Sverige, de klarade inte av att hålla ihop. Men i teorin finns också en övre gräns för hur länge medlemmar och aktivister är beredda att hålla på utan att man får representation. Någon form av seger är bra för moralen för att kunna fortsätta orka jobba.
