RIP RUT ropar Moderaternas valaffischer, som vänder sig till de redan frälsta. Vi andra tolkar väl inte bara det budskapet utan också deras THE END och BYEBYE helt annorlunda. Det var på tiden!

Nu blir det ingen evig vila för rut-avdraget, även om Alliansen förlorar på söndag. V och Fi vill visserligen avskaffa det, men S kör som vanligt på Linje 3: avveckling-med-förnuft och reta-för-guds-skull-inte-upp-någon-som-skulle-kunna-tänkas-rösta-på-oss. Två små förändringar vågar de ändå föreslå. Den högsta skattereduktionen för rut halveras, från nuvarande 50 000 till 25 000 per person och år. Det innebär att det bara är de som köper hushållstjänster för mer än 100 000 per person och år (200 000 för ett par) som ”drabbas”. Knappast särskilt många och sannolikt ingen som röstar vänster. Och så avskaffas det så kallade läxhjälps-rut.

Någonstans läste jag att Magdalena Andersson motiverade detta med att det handlar om ett kvalificerat arbete som kräver kunskaper och att det därför inte hör hemma bland rut-tjänsterna. Liksom Anders Borg tänker hon som en sann ekonom. Nej, det är inte en komplimang.

Har V och Fi rätt? Bör rut begravas? Jag tror att jag är den som skrivit mest kritiskt om skattesubventioner till hushållsnära tjänster, och det långt innan de faktiskt infördes, och jag har inte ändrat åsikt. Men vi måste inse att det är stor skillnad mellan att aldrig införa något och att ta bort något som redan finns. (Det gäller ju även andra områden, som friskolor.)

Min inställning är att det inte är fult att köpa tjänster och att arbetsintensiva tjänster som vänder sig till hushållen var, och för de flesta tjänster fortfarande är, för högt beskattade. Framför allt är det orimligt med 25 procents moms. Att göra det billigare att köpa tjänster behöver alltså inte vara fel. Men ett rimligare alternativ vore att sänka tjänstemomsen i stället för att som nu subventionera vissa öronmärkta tjänster och låta Skatteverket skicka så där en sjutton miljarder om året i gapet på de båda branscher som av tradition varit mest ohederliga, städ- och byggbranschen.

Dårarnas paradis

Reglerna för vem som får dra av vad och varför är så uppenbart barocka att den som lusläser dem blir alldeles matt. ”Putsning av matsilver ger rätt till skattereduktion förutsatt att arbetet utförs i bostaden.” ”Mossbekämpning som utförs på tomten ger rätt till skattereduktion.” ”Stubbfräsning ger inte rätt till skattereduktion.” Tala om social ingenjörskonst!

Bakom de bisarra detaljerna ligger två idéer, båda typiska frukter av en utbildning i det som felaktigt brukar kallas ekonomi:

För det första: det som subventioneras bör vara sådana arbeten som de flesta utan svårighet kan utföra själva, inte sådant som kräver specialkunskaper (klippa gräsmattan men inte laga gräsklipparen, rensa ogräs men inte beskära träd, putsa skorna men inte fixa datorn). Det står tydligt i regeringens lagrådsremiss att avsikten är ”att omvandla sådant arbete som utförs av hushållen själva” till marknadsarbete, och att det bör ”vara fråga om enklare arbete som inte kräver särskild utbildning”.

För det andra: arbetet bör organiseras så irrationellt som möjligt, för att öka sysselsättningen. Du kan få avdrag om någon kommer hem och tvättar dina mattor eller gardiner i hemmet, inte om du skickar dem till en tvättinrättning. Med det sättet att se på arbete blir många av mänsklighetens uppfinningar genom årtusendena ondskefulla angrepp på sysselsättningen. Varför grävmaskiner när det finns spadar? Varför spadar när det finns teskedar? Varför skolor när det kunde finnas guvernanter?

Ännu en konstighet är att den enda grupp som verkligen kunde behöva subventionerad hemhjälp, gamla människor med låg pension, måste betala det fulla priset, eftersom avdraget görs från skatten.

Om den här typen av subventioner alls ska vara kvar, vilket verkar sannolikt, måste de för varje tänkande människa stötande vansinnigheterna faktiskt städas bort.

Hur kan liberalerna, och liberala feminister, stödja detta?

Det är i huvudsak vänstern som kritiserat rut, inte alltid med de bästa argumenten. En del av kritiken har varit onödigt moraliserande. Det är som om den här frågan lockar fram de sämsta sidorna hos både förespråkare och motståndare.

I huvudsak anser jag ändå att det finns goda skäl att kritisera den här typen av riktade bidrag. Det är obegripligt att människor som kallar sig liberaler och i normala fall brukar vara motståndare till ingrepp i marknaden är så entusiastiska över ett avdrag för vissa specifika tjänster utförda på speciella platser. Det leder rimligtvis till ett överutnyttjande av de subventionerade tjänsterna och därmed till en snedvridning av marknadsmekanismerna och en felaktig resursallokering.

Det enklaste svaret är att egenintresset aldrig förnekar sig. Principer är nog bra, men kan man få huset städat, gräsmattan klippt och glorian på huvudet för att man ger jobb åt någon stackars arbetslös, och dessutom en rejäl subvention, är det lätt att hitta ursäkter för att de inte gäller i just det här fallet.

Detta är en fråga där feminister varit och är oeniga. Häromveckan (#33) berättade My Vingren om sina intryck från Fredrika Bremerförbundets Apelrydsseminarium, och hur förvånad hon var över att de annars medvetna kvinnor som samlats där tydligen såg rut-avdraget som viktigt för jämställdheten. Då är det dags att plocka fram en av mina älsklingsaforismer: ”Den ökande ojämlikheten blir lättare att fördra om den fördelas lika mellan könen och kallas jämställdhet.”

Gertrud Åström, på sin tid jämställdhetsutredare, berättade en gång om ett samtal hon haft med några av sina väninnor när rut (”pigavdraget”) fortfarande befann sig på idéstadiet. Hon var förvånad över den entusiasm hon mötte hos en del av dem: ”De var övertygade om att det var de som skulle ha pigorna, inte de som skulle va’ pigorna.” I en senare artikel kopplade hon det till klassbakgrund: ”För dem var piga något som mamma hade haft, för mig var det något som mamma hade varit.”

Vem står för föraktet?

Inför valrörelsen har det blossat upp en debatt om rut-motståndarnas påstådda förakt för det arbete som rut-arbetarna utför. Den tändande gnistan var att Vänsterpartiets Ali Esbati i en tevedebatt använde uttrycket ”tjänstefolk” och därmed ansågs ha förolämpat en hel bransch. De är inte tjänstefolk utan hjältar, ropar någon i sin blogg.

OK, tjänstefolk var väl inte världens bästa ord, och jag märker att jag själv inte längre använder ordet pigavdrag. Men om det är något som från början utmärkt hela den debatt eller snarare propagandaoffensiv som ledde fram till rut-avdraget så är det just föraktet för den typen av arbete.

Redan utgångspunkten blir absurd. Vi har en grupp människor som själva utför de aktuella arbetsuppgifterna och en grupp som låter någon annan utföra dem eller skulle önska att så var fallet. Varför skulle den förra gruppen förakta det de själva gör? Och om den andra gruppen nu tycker att det arbete de själva inte vill utföra är så värdefullt – varför är de inte beredda att betala dem som tar hand om det en skälig ersättning? Varför köpte de tidigare svarta tjänster och varför tycker de nu att staten ska stå för halva arbetskostnaden?

Går man sen till de dokument som föregår och fortfarande styr rut-avdragen är den föraktfulla inställningen till dessa förment okvalificerade arbeten pinsamt tydlig. ”Nya jobb åt lågproduktiv arbetskraft” är en typisk rubrik i själva Urskriften, Anne-Marie Pålssons Finns det en marknad för hemarbete? (SNS 1994) Där blir den lågproduktiva Anna om hon anställs i någons hem plötsligt värdefull, inte för det hon faktiskt gör utan för att hon antas möjliggöra för den som anställer henne att arbeta mer i ett mer kvalificerat arbete. I en radiointervju hävdade hon att det är slöseri med humankapitalet att högutbildade jurister hämtar sina barn på dagis.

Just argumentet att rut gör det möjligt för dem som utnyttjar avdraget att arbeta mer i sina yrken återkommer ofta i debatten. Vilket kan vara sant – men då får de ju faktiskt råd att betala dem som avlöser dem i hemmet.

Nästan tjugo år efter att Anne-Marie Pålssons bok kommit ut stod hon som segrare. Rut-avdraget infördes, och i regeringens lagrådsremiss hymlades det inte om hur Anders Borg och resten av regeringen såg på de arbetsuppgifter och den arbetskraft som omfattades av avdragen. Gång på gång betonas att det handlar om arbete som inte kräver någon särskild utbildning, om enklare former av trädgårdsarbete, om arbete lämpat för korttidsutbildade. I andra sammanhang återkommer förespråkarna gång på gång till hur bra det här arbetet passar för invandrarkvinnor: det kräver inga språkkunskaper, och städa kan väl alla. Magdalena Anderssons motiv för att ta bort avdraget för läxhjälp i hemmet passar tyvärr väl in i det här sättet att tänka, men så har hon gått i samma skolor som Anders Borg.

Hellre rena sjukhus!

För två år sen, när jag hade gått igenom mina första två stora bukoperationer och fått med mig hem instruktioner om att absolut inte dammsuga de närmaste åtta veckorna, och inte bära något som var tyngre än två kilo, och hade sett de hemska röntgenbilderna med de lysande punkterna som antagligen var fler metastaser, och hört specialistsjuksköterskan förklara den kommande cellgiftsbehandlingens plågor, och retat mig på att min 82-årige man var så demonstrativt noggrann när han nu fick ta hand om all städning – då bestämde jag att det var dags att skaffa städhjälp. Den föregicks av två storstädningar, en som min man och jag själva gjorde innan proffsen kom och sen den som en patrull från städfirman utförde. Sen dess har vi haft hjälp, nu tre timmar en gång i månaden. För det tar städfirman 1 256 kronor, varav 251 kronor är moms. Vi betalar 628 kronor efter rutavdraget.

Jag har funderat på att sluta eftersom jag mår bättre och egentligen inte tycker om att ha hjälp hemma. Men sen tänker jag att jag ju inte vet när cancern kommer tillbaka, och att Andrea Persson är trevlig och duktig och en riktig feminist, och att vi nu har vant oss vid varandra. Och i motsats till mig kan hon verkligen städa. Okvalificerad? Vem avgör det?

Skulle jag säga upp avtalet om avdraget försvann? Det vet jag faktiskt inte. Men jag begriper inte hur människor som tjänar många gånger mer än vi och är unga och friska kan lägga ner så mycket krut på den här frågan.

Och en sak är jag säker på: jag skulle tusen gånger hellre vilja att sjukhusen var rena än att vårt hus är det. Lite skit i hörnen härhemma spelar faktiskt ingen roll, i synnerhet för oss som är gamla och skumögda, men på ett sjukhus kan det innebära skillnaden mellan liv och död. Ändå är det paradoxalt nog en utopi att de som städar på våra sjukhus skulle få möjlighet att göra lika rent som Andrea Persson gör hos oss.