Det är ett märkligt politiskt landskap som målas upp i Sverige nu, så här med endast några dagar kvar till val.

I mitten ser jag ljusblåa ballonger i händerna på svettiga män och kvinnor med skärrade blickar i propra kostymer. De rör sig i en sorts trög dans med andra, ännu svettigare människor med röda ballonger. De står där alla som en vajande spretig anfrätt snårskog och ropar, än åt höger än åt vänster, desperata ord som är svåra att riktigt uppfatta. Det enda som är tydligt med deras budskap är att det är samma sak som de sagt många gånger förut, i så många år nu.

Som ett mantra tjatar de ur sig: ”jobben… jobben… jobben…”

De ljusblåa försöker härma ett vinnande koncept som de röda vunnit val på förut, genom att påstå sig stå på arbetarnas sida och de röda försöker närma sig de blå eftersom deras politik vunnit mark på senare år. Det verkar modernt och insmickrande. Deras grenar slingrar sig in i varandra mer och mer och ibland syns inte ens skillnaden, vissa bitar av skogen är helt lila.

Till vänster om snårskogen syns friskare och färggladare träd, som vädrar morgonluft. Här strävar gröna, rosa och klar-röda bladverk mot himlen. Här ljuder kampsången hög och klar. Här samsas många regnbågsfärgade armar som starka vill välta över ända rådande strukturer, som kraftfullt rör i grytor över sprakande eldar. I den färgrika röken som stiger mot himlen ser vi budskapet tydligt och klart.

Rådande könsmaktsordning omöjliggör jämställdhet. Rådande omfördelning av resurser och utförsäljning av vårt gemensamma skapar förfärande klyftor och orättvisor. Vinsterna hamnar i fel fickor. Folk jobbar för mycket. Eller för lite. Omfattande strukturella förändringar krävs. Och röken som virvlar iväg genom luften är söt och god och ger oss en aning om hur ett bättre samhälle skulle kunna mejslas fram.

Till höger om allt syns några bruna gestalter krypa runt på marken. De sveper mörka mantlar om sig och lyfter då och då en utsträckt hand mot de döda trädtopparna ovanför sig. De lyfter på benet och pissar in sitt revir med tänderna blottade mot främlingar som närmar sig. De försöker dölja fläckarna på sina folkdräkter för att få tillträde i de fina rummen. Än så länge är de flesta dörrar dock stängda.

Men vindarna som sätter löven i rörelse och lyfter ballongerna mot skyn, talar om ett annat landskap. Ett landskap där empati och solidaritet överskuggar girighet och egoism. Där vi lever och inte bara överlever.

Det är nu så smärtsamt tydligt att vi låtit kapitalism och tillväxt förstöra tillräckligt av vårt livsrum och att ”arbetslinjen” pekar åt fel håll.

Vi har en ny tid nu och vi har kommit till en skärande punkt när vi måste radikalt förändra de ekonomiska och patriarkala strukturerna.

Vi måste börja lyssna på vinden.