”Det finns definitivt en kunskap i dag om hur fascism och maskulinitet hänger ihop och hur maskulinitet hänger ihop med klass, ”ras”, etnicitet och sexuell läggning. Men fortfarande diskuterar vi i Sverige detta som skilda förklaringsmodeller och mer måna om att positionera oss utifrån identitet än att jobba för konkret förändring.” Det skriver Karen Austin, projektledare för regeringsuppdraget unga män, våld och maskulinitet.
I april i år, 2014, åkte representanter från myndigheter, civila samhället och Botkyrka kommun till Sioux city i Iowa i USA för att studera Mentors in Violence prevention program, MVP, ett utbildningsprogram som man arbetar med i Iowa för att förebygga genusrelaterat våld och mobbning genom att uppmuntra studenter att agera förebilder i det våldspreventiva arbetet. Programmet grundades 1993 vid Northeastern University center för att manliga idrottsutövare historiskt sett varit motvilliga till att ta till sig våldsförebyggande insatser och dessutom har en privilegierad ställning vid många skolor i USA. Programmet har fått stor spridning och utvärderingar visar att det har gett resultat.
Jackson Katz som startade programmet i början av 1990-talet menar att våldspreventivt arbete bör ta sin utgångspunkt i problembeskrivningen. Eftersom män står för 90 procent av alla våldsbrott så måste genus ständigt diskuteras. Det är en viktig del av allt våldspreventivt arbete. Den teoretiska grunden för MVP utgörs av teorier kring social rättvisa, feministiska perspektiv och hur kopplingen mellan mäns våld mot kvinnor och maskulinitet ser ut.
Våldet har sjunkit avsevärt sedan arbetet med programmet påbörjades i Sioux city. Till hälften. Och då inte endast i skolan, där det mesta av arbetet äger rum, utan även i hemmen. I USA genomförs programmet med goda resultat trots att alla som deltar i programmet inte är dedicerade feminister. Programmet lockar för att man ser resultat och för att man inte vill ha våld. Sexuella trakasserier, mobbning, sexuella övergrepp och hbt-hatet har minskat i Sioux City.
I Sverige sitter vi fortfarande på olika myndigheter och kommuner och letar efter evidens. När vi till slut hittat bevis för att något fungerar i utbildningsprogrammet MVP säger Socialstyrelsen och andra myndigheter att det inte går att översätta amerikanska modeller rakt av till svenska förhållanden – och därför sitter vi svenska myndigheter fortsatt på våra stolar och väntar på bättre tider.
På den nordiska forskarkonferensen som Nordiska rådet anordnade på Islands universitet om män och maskuliniteter i början av juni upplevde jag samma känsla av stiltje från svensk horisont.
Konferensen syftade till att konfrontera sexuellt våld, globala maskuliniteter samt synliggöra vikten av bra faderskap och föräldrarledighet och erbjöd key-note talare av högsta klass. Raewyn Conell (författare till banbrytande Masculinities, 1995, och Confronting Equality 2011) och Michael Kimmel (författare till betydelsefulla Manhood in America, 1996, och The history of Men, 2005) inledde dagarna.
Raewyn Conell ställde frågan om vem som läser, sprider och ansvarar för kunskapen som kommer från syd. Vem från väst noterar den överhuvudtaget? Conell sade vidare att vi i väst bör sluta diskutera maskulinitet utan att ta hänsyn till det postkoloniala förtrycket och vad den liberala ekonomin gör med oss människor. När ska vi sluta problematisera den andre?
Michael Kimmel har precis avslutat en studie om nazismens framfart i Sverige och i USA och säger att maskulinitet för honom är som en lins för att även förstå klass och ras. För oss åhörare visar han foton och serieteckningar med fascistiska män som lyfter fram den vita kvinnan som en symbol för nationen. Kimmel säger att fascister i Europa och Amerika använder just maskulinitet för att skapa en vi-känsla inom nationen och för att förklara ”de andra”.
Det finns definitivt en kunskap i dag om hur fascism och maskulinitet hänger ihop och hur maskulinitet hänger ihop med klass, ”ras”, etnicitet och sexuell läggning. Men fortfarande diskuterar vi i Sverige detta som skilda förklaringsmodeller och är mer måna om att positionera oss utifrån identitet än att jobba för konkret förändring.
De som arbetar med våldsfrågan har ofta kunskap om genus och jämställdhet, men lägger tyvärr alltför lite tid på att se konsekvenserna av postkolonialiseringen och rasismens intåg. På andra sidan går aktiva antirasister i Sverige lätt i försvarsposition gentemot de aktivister som jobbar mot våldet. Det kan handla om att man som rasifierad blir ännu mer stigmatiserad av vita feminister som ”de där andra” som alltid använder våld – att till exempel unga killar i förorten använder våld i större utsträckning än vad vita medelklasskillar gör – även om forskningen inte visar det och trots att ingen sagt det uttalat. Och där står vi svenska aktivister i två olika diken och väljer att jobba för det vi brinner för mest. Kimmel och Conell ser och förklarar att detta är sammanflätat och bör förstås i sin helhet.
Sverige har som vi vet kommit långt på jämställdhetsområdet. Men vi har fortfarande en del att ta itu med när det gäller kvinnors roll i hemmet, representation i näringslivet och det sexuella våldet och vi bör vara uppmärksamma på att vi sällan vågar testa nya program utan väljer istället att fortsätta lägga utredningar på hög. Sverige är inte bäst i världen längre på jämställdhet. Vi är på fjärde plats.
