Vi var över trettio vuxna och barn som trängdes kring den lilla tv:n med direkt uppkoppling till svensk television. For några veckor sedan hade vi sett varandra på det svenska konsulatet som tog emot vara röstkort.

Och där blev sekretessen som bortblåst, jag klagade högljutt över att det inte fanns några valsedlar med Feministiskt initiativs namn på. Tjänstemannen på konsulatet sade att de inte fanns med i bunten som hade skickats av Valmyndigheten.

Jag fick texta Feministiskt initiativs namn på en blank sedel och det kändes som i skolan, alla bokstäver skulle med, annars riskerade rösten av ogiltigförklaras. Det blev åttio personer som röstade, en del inhemska svenskar som råkade vara i Montevideo på besök, några av oss var återvändande från Sverige och många infödda svenskar som har valt att bosätta sig i Uruguay.

"Vi som fick asyl..."

Till valvakan hade några händiga lagat chokladrutor och kaffe fanns och sockerdricka för barn. Bland de åttio röstberättigade som valde att rösta var det ingen som röstade på Sverigedemokraterna, det skulle ha varit en paradox att rösta fram ett invandrarfientligt parti vi som har fått både ett språk och ett andra land att relatera till.

Vi som fick asyl, vi som fick börja om…

Jag tycker att Sverigedemokraterna borde komma hit och prya på den svenska ambassaden i Buenos Aires där Bukarestfödda Gufran al-Nadaf representerar Sverige med patos och bravur. Dotter till irakiska och iranska föräldrar är hon en utmärk förebild och ett exempel på lyckad svensk integrationspolitik.

Under valvakan blev det tydligt hur viktigt det var för oss att betona vikten av sann demokrati, att försvara principer för folkhemmets bevarande och upprustning. I Uruguay kommer vi att rösta om en månad och det svenska valet kändes som en generalrepetition av en övning i delaktighet och engagemang.

Demokrati att erövra

Det Uruguay som byggde ett folkhem på trettiotalet och såg det rasa som en konsekvens av att en allians mellan korrupta högerpolitiker och militärer skickade hundratusentals människor i exil, men ingen av dem kan rösta från sina nya länder.

En komplicerad valprocedur ger inte alla dessa uruguayare bosatta runt om i världen möjligheter att påverka det val som ska äga rum här i slutet av oktober. Jag är själv skeptisk till den representantiva demokratin och minns vilket rabalder blev det i Sverige när Olof Lagerkrantz sade detsamma. Han anklagades för att vara nihilistisk vänstervriden radikal, och hans omdöme ifrågasattes. Han var säkert senil, skrev några. Men jag delar hans argument, en demokrati som bara syns vart fjärde år riskerar att passivisera och att inte förmedla behovet att återerövra den varje dag.

Och för att motverka detta har jag röstat två gånger, en gång i Sverige och en gång i Uruguay