I helgen vandrade Malmö. Konstnären Sofia Hultin har sedan 2013 vandrat genom städer.

Jag tänker på ordet ”stegvis”, ett ofta förekommande ord i samtal om ”progression, framsteg”. Steg-vist för vis-sa, vars steg spelar roll.

– Jag är absolut inte ”every lesbian”, säger hon och förklarar hur jaget i titeln ”I’m every lesbian” är ett jag som delas mellan alla de vars jag inte har getts utrymme.

– Därför har jag har låtit jaget stå emot ett ”du”, säger Hultin, som under vandringen i Malmö låter ”berättarjaget tala om hur det var och hur det är. Detta jag talar till ett ”du”, som i berättelserna – för de är många – inte är förövaren, fastän det finns många sådana. Nej, liksom jaget utgör detta du berättelsernas centra och delar jagets erfarenheter som nu även delas med alla som har anslutit till vandringen. Alla dessa både möter och är ”du”, ett du som tillsammans med berättarjaget vandrade fram på just den här gatan. Alla hus står inte kvar längre och de där krossade fönsterrutorna har sedan länge sopats upp. Ändå är det samma gata som gruppen nu rör sig över, då de samtidigt inkorporerar jagets berättelser.

Erfarenhet i vandring

Vi börjar på Stortorget, där Malmös första prideparad, då befrielsemarsch, hölls 1972. Jaget talar om då:et och om allas vårt nu, där vi står på torget. Våra kroppar blir då:ets jag i dag och således den annars förnekade länk mellan tider som både var och ännu är.

Jag vill varken kalla Hultins verk för performance eller för ljudverk, och ordet interaktivt vill jag inte ens nämna. Det är en vandring inte i utan med erfarenhet, en erfarenhet som delas i varje steg som tas mellan de av Hultin utvalda punkterna i Malmö.

– Jaget i berättelserna är detsamma som de jag som berättade dem för mig i första hand, säger Hultin och förklarar hur hon har varit angelägen om att följa dessa människors transkriberade berättelser. Detta för att behålla jaget, som i vandringen blir det vi som tillsammans tillåts minnas en historia. Det är i denna historia som nu vandras fram genom Malmö. För varje steg som gruppen tar införlivas berättelsen i deras jag och i stadens samtid. I och med det återaktualiseras de frågor som i litteratur såväl som i facktext eller journalistik rubriceras som då, fastän det är nu.

Vi lever i en tid av vandring, där människor tvingas att vandra mellan länder och där de i länderna tvingas eller väljer att vandra mellan städer. Alltmedan vandringen tilltar, gör gränserna detsamma. Sofia Hultin måste därför inte bara anpassa sina vandringar efter de sociogeografiska historierna i respektive stad, utan dessutom anpassa de aktuella vandringarna efter de premisser som i dag formulerar städernas rum. Även här knyts tiderna samman, då en tidigare påtvingad koreografi som här är de lesbiska kvinnornas sådana, sammansmälter med de vandrandes steg, som även de rör sig enligt dagens fysiska och sociala förutsättningar.

Här och nu

I helgen vandrade Malmö för att vi ännu kan vandra. Om så per hjul, som till fots. Denna vandring kan ske på så olika vis och det är här som det skrivna och det talade språket kommer in i bilden. Det språk som utstakar inte vår historia (för det vet vi alla att historien bara tillhör ett fåtal), utan vår framtid. Vilka ord är det som vi yttrar på vilka platser och till vem?

I paradens och demonstrationens steg uttalas sällan pronomen, i stället lämnas det åt de som yttrar eller lyssnar till de frekventa imperativ att placera sig själv i ett vi, ett jag, ett du, eller ett ni. Jag har mycket svårt att tänka mig ett ”de” i paradens språk, där aktualiteten proklameras beröra kollektivet, ett oss. För att understryka ansvar eller försvar underförstås i stället olika former av ”vi” och ”ni”. Det är ett inkluderande uppmärksammande av vad som är i dag.

Ett vi och ett ni kan dock också vara en undanflykt från ett individuellt ansvar, men när Sofia Hultin använder ett jag och ett du (vilka båda i viss mån kan sammanfalla) pekas den människa ut, vars vi och ni skyddar den undan ansvar och aktion. På så vis påminns individen om att du; jag, är här, nu. Vi:et uppdateras till ett nytt, aktivt sådant, som i stället för att referera till då, pekar på och agerar i den kringgärdande samtiden.

Just den verkan har de individuella och kollektiva steg som tas i vandringen ”I’m every lesbian”. Och, för att återta begreppet från musikkritikens vokabulär, är Hultins vandring just progressiv. Den går framåt och det inte bara fysiskt.

Omformulerad makt

Den aktiva vandringen blev för mig särskilt påtaglig, då jag simultant översatte ”I’m every lesbian till engelska. Att översätta för min vän som gick bredvid innebar att jag både lyssnade till jaget och exponerades för du:et, för att sedan ta jaget i min kropp och uttala du:et till henom, som lyssnade och nickade. Jag funderar på vad som hände i den dubbleringen.

Själv beskriver Sofia Hultin hur en stadsvandring handlar om att lyfta upp marginaliserad historia i de mest offentliga rum; stadens gator och torg.

– Lesbisk historia har blivit osynliggjord, både i normativ historieskrivning och i hbtqi-sammanhang, där bögarnas historia har tagit plats på bekostnad av till exempel lesbiska och transpersoners, säger Hultin. Hon menar att det krävs ett motstånd som omfördelar makten och som gör tvärtom i den patriarkala värld där det offentliga rummet traditionellt har tillhört.

Detta motstånd beskriver Hultin som ett utstakande av en ny sanning, som får förtroende av de steg som sluter upp i vandringen.

– Precis som under en föreläsning eller en guidad tur ger stadsvandringen mig möjligheten att föreslå en ny slags sanning, säger Hultin och syftar till hur den hävdade sanning som ofta framförs vid sådana tillfällen mycket sällan ifrågasätts.

– Det ger mig även chansen att påpeka att berättelserna är lika subjektiva, sanna och viktiga som vilken annan berättelse om staden som helst. Det är bara att vi är så vana vid ett visst sorts (normativt) berättande att vi tenderar att betrakta den sanningen som mer sann än andra.

Bekräftad historia

Under vandringen presenterar Hultin både den mer officiella och av stadsrum och byggnader fysiskt styrda historien, i vilken lagstiftning, mötesplatser, demonstrationer och klubbar ingår, men hon visar även på mer personliga erfarenheter om kärlek och relationer. I båda fallen rör sig subjekten mellan möblemang och sammanhang där ingen detalj är mindre viktig än den andra.

– Jag vill peka på hur politiska och sociala rörelser påverkar individen. Det personliga är politiskt och den politiska är så jävla personligt, säger hen och understryker hur detta historieberättande, ja, historievandrande handlar om att bekräfta en historia och en kultur som i det här fallet är den lesbiska.

– Att få bli bekräftad om att det som en har varit med om faktiskt har hänt är livsviktigt för att känna att en finns. Att tysta ner historia som inte är bekväm i en normativ värld är att kränka alla de som berörts och fortfarande berörs av alla dessa historier, säger Hultin och nämner både svensk inblandning i slavhandel, vapenhandel, hanteringen av åttiotalets HIV/AIDS-kris, tvångssteriliseringar av transpersoner, liksom den utbredda rasismen i Sverige.

Tillfälliga rum

I ”I’m every lesbian” återkommer berättelsen om bristen på lesbiska rum i Malmö, och efteråt understryker Hultin hur bekräftelsen av en historia även innefattar betydelsen av sådana mötesplatser, communitys. Det får mig att tänka på ett citat från en intervju kring en scenkonstfestival vars tema rubricerades ”politisk scenkonst”:

”En fördel med att jobba konstnärligt är att du kan ta upp saker som du inte vågar prata om på gatan. Vi är måna om att det här rummet ska fungera som en trygghetszon.”

Den av festivalens initiativtagare, som yttrade dessa ord, syftade här på det nazistiska våldet i Kärrtorp, på samma vis som det i ”I’m every lesbian nämns en mängd nazistiska såväl som för närvarande socialt accepterade våldsaktioner. Skillnaderna mellan uttalandet om scenkonstfestivalen, och Malmös sällan eller inte alls uppmärksammade årsringar, är att stadsrummets och det sociala rummets relevans inte bara talas om i ”I’m every lesbian”, utan även återvänds till, ja, återtas. Hultin själv beskriver hur det liksom i vandringens berättelser ännu inte finns något lesbiskt rum i Malmö och hur det just därför skapas tillfälliga lesbiska rum, vars strukturer grundar sig i spridningen från en kropp och ett ord till flera.

– Jag tänker att stadsvandringen kan vara en del i denna ryktesspridning och göra så att fler hittar till de tillfälliga lesbiska rummen. Detta i väntan på ett mer permanent, uttalat lesbiskt rum – a lesbian room of ones own, säger Hultin. Att hen till dess låter en vandring i staden placera denna brist av egna rum placera sig mitt i stadsrummet är en väg mot återtagandet och när gruppen rör sig över Malmös gator och torg konstruerar inte uteslutande, utan inkluderande, inte vita utan mångfacetterade väggar ett rum mellan kroppar som tillsammans berättar sig framåt.

Inklusion och expansion

Att Hultin lyckas med detta sitt åtagande av rumskonstruktioner tror jag inte beror enbart på hennes egen erfarenhet av ovan nämnda maktstrukturer, men även av hennes metoder i reaktiveringen av erfarenheter.

– Jag undviker att ta berättelser, säger hen efter den sista Malmövandringen och förklarar hur hon inför varje version av ”I’m every lesbian” stannar i en stad i minst en månad, för att lära känna och delta i de samtal som förs där.

– Den viktigaste politiska metoden i dag är att lyssna, säger hon och förklarar hur hen är mån om att de kulturinstitutioner som i framtiden tar på sig att bevara en version av ”I’m every lesbian” även tillgängliggör den och inte bara låter den samla damm i ett arkiv.

Denna risk för kommunala, statliga eller partipolitiska övertaganden av folklig aktion, för att själva undvika kritik för uteblivet stöd eller bristande handling har uppenbarats vid många tillfällen detta ”supervalår”, och från partireklam i Kärrtorp, till Almedalen eller Feministiskt forum, visar sig även Pride vara en sådan plattform, där de ursprungliga frågorna skrivs om genom att dess egentliga frågeställare omfamnas men samtidigt tämjs, ja kuvas. Så ter sig inte ”I’m every lesbian”, där vandringsdeltagarna blir ett jag och ett every, ett alla, vilket automatiskt innebär att ingenting kan uteslutas, ersättas eller tystas av någonting annat. Den formen av vandrande expansion vill jag, och då syftar jag inte bara till mitt eget jag, se mer av.