Bosnien och Hercegovina har sedan länge dragits med enorma ekonomiska och sociala problem. Tidskriften Economist varnade förra året för sociala oroligheter under 2014. Prognosen var riktig.

Industristaden Tuzla finns i det mest befolkade distriktet, med de högsta arbetslöshetssiffrorna eftersom industrier har gått i konkurs på grund av korruption och privatisering. Tuzla kallas ofta det annorlunda distriktet. Detta för att Tuzla var avvikande under Balkankriget som pågick 1992-1995. Befolkningen höll samman och föll inte isär i etniska konflikter.

Protesterna mot korruption, fattigdom och hänsynslösa privatiseringar efter kriget har pågått i Tuzla sedan flera år. Varje onsdag under de senaste åren har folk organiserat mindre samlingar på gator och torg för att visa sitt missnöje. Men i februari 2014 kom vändpunkten som initierade förändringar i maktbalansen i Tuzla och senare i hela landet.

Den 4 februari gick cirka 600 unga, arbetslösa och arbetare ute på gatorna och krävde den lokala regeringens avgång. Dagen efter stod 6 000 personer utanför den lokala regeringsbyggnaden. Polisen slog till. Folk kallades för huliganer och terrorister. Protesterna spred sig till Sarajevo, Zenica, Bijeljina, Mostar, Donji Vakuf, Gorazde och vidare. 10 000 personer gick ut i Tuzla den 7 februari och tog över regeringsbyggnaden. Hela landet revolterade mot det politiska styret och tusentals människor attackerade regeringsbyggnader. En politisk revolt var ett faktum.

– Folk är emot korrupta politiker och sociala orättvisor. Folk är hungriga och arga, säger Valentina Pellizzer, feminist och aktiv i protesten från Sarajevo i en skype-intervju.

Bakomliggande orsaker

I en skarpt kritisk artikel skriver forskaren Igor Štiks i The Guardian att 20 år efter Dayton-avtalen som satte stopp för Balkankriget, finns en enda punkt som förenar den internationella och inhemska eliten: hur kapitalismen snabbt ska återupprättas i landet, genom massprivatiseringar som lett till att landets industri har kollapsat. Landet är kraftigt skuldbelagt. Resultatet enligt skribenten är att den etnonationalistiska eliten, som i stort sett var ansvariga för Balkankriget, blev belönade i fredstider inte bara genom etnisk uppdelning av befolkningen utan också med all kontroll över landets rikedomar. Det var denna elit som erkändes som representanter för folket av EU och det internationella samfundet medan vanliga medborgare var frånvarande vid fredsförhandlingsborden.

Sarajevofeministen Valentina Pellizzer, berättar att folket protesterar för att de saknar framtidstro och tillit till korrupta eliten. De litar inte på dessa politiker och vill inte bli representerade av dem.

– I 20 år har folk fått löften av politiker de röstade på, att det ska bli bättre. Istället har politikerna använt nationalismen som vapen mot folket, för att försvara sina egna intressen. Den ekonomiska situationen är helt enkelt tragisk.

Folkförsamlingarna och kvinnorna

Pellizzer är stolt över att vara med i de historiska händelserna i Sarajevo. Med rösten darrande av entusiasm och hopp berättar hon om kvinnors väl förberedda delaktighet i det som pågår i landet.

– Jag är med och praktiserar feminism och demokrati, deltar i protesterna i Sarajevo, på den verkliga arenan, är aktiv i de folkliga församlingarna där ingen representerar någon annan. Ingen som vill vara med står utanför. Kvinnorna är med och skapar nya forum för diskussioner. Där det enda vi kräver av varandra är engagemanget. Var och en har en röst. Det är ett spännande experiment men samtidigt är det tufft, vi praktiserar direktdemokrati med små resurser och fattar beslut om våra egna liv trots hot från myndigheter.

Valentina Pellizzer tycker att hela konceptet med sådana församlingar och direkt demokrati är ett feministiskt koncept.

– Kvinnor är mycket aktiva, de är inblandade i hela processen. Vi ser feminismen i praktik, kvinnor modererar medborgarmöten med fler än 1 000 deltagare. Sociala frågor relaterade till kvinnor är på agendan. Att unga kvinnor förlorar arbetet när de blir gravida, äldre kvinnor står flera timmar på gator och blockerar och kräver sina pensioner. Kvinnor pratar om specifika kvinnoproblem och de andra lyssnar.

De nya folkliga sammankomsterna, som kallas för plenum, organiseras av medborgarna, folk deltar oavsett etnisk och politisk tillhörighet och de för en öppen dialog om sociala problem och sina förslag på lösningar. Det största plenumet finns nu i Tuzla. Nya krav kommer upp genom dessa medborgarmöten i olika delar av landet. Kraven formuleras ofta i detaljer och helheten ser ut som en folklig manifest med krav för omfattande förändringar.

– Först handlar förstås om sociala frågor och ekonomiska krisen som drabbar folket hårt. Om pensioner, löner, vården och om arbete till alla. Sedan kommer frågor som var och en kommer fram till med och söker stöd hos andra. Det finns olika arbetsgrupper för olika frågor, mindre grupper diskuterar och fattar beslut och presenterar senare i den stora församlingen.

Bland de viktigaste gemensamma krav som medborgarmötena ställt är tillsättandet av lokala expertregeringar, att politikers löner och bonusar ska granskas av en oberoende kommission, att privatiseringen av statliga företag ska återkallas. Dessutom finns krav om att polisen ska utredas för den våldsamma hanteringen av den fredliga demonstrationen 7 februari.

Trycket nerifrån

I Sarajevo har folk fått tillgång till en teatersal för att alla ska få plats. Myndigheterna börjar förstå folkets makt och missnöjets allvar och försöker kompromissa genom att föreslå förhandlingar. Folk diskuterar och ställer sig flera timmar i kö, lyssnar på varandra medan de väntar för att på två minuter få uttala sin åsikt.

– Hela metoden och processen är ny för folket här. Men de klarar det utmärkt, vi diskuterar och sedan går vi till omröstning med enkel majoritet. Folk har i 20 år tvingats till tystnad, och de har mycket att säga.

Valentina Pellizzer ska snart gå till sin grupp och diskutera. Det är mycket att göra säger hon.

– Jag vet inte hur det hela slutar, om de här protesterna lyckas och kan förändra. Det som händer och medborgarnas självorganisering hotar politikerna som har levt på att hålla folket uppdelat. Den nya rörelsen hotar politikernas maktställning, hela systemet är mot oss. Men de ger efter på vissa punkter på grund av trycket nerifrån.