Resursstarka medlemmar från rikare EU-länder sätter agendan för den europeiska kvinnolobbyns prioriteringar. Det säger Małgorzata Tarasiewicz, ordförande för Network of East-West Women (NEWW).
– EU finansierade nyligen ett stort forskningsprojekt om könsstympning; vi skulle hellre ha sett att man satsade de pengarna på att undersöka hur EU kan hjälpa reformera sjukvården, säger hon.
Går det att tala om kvinnor från Central- och Östeuropa som en grupp med gemensamma intressen?
– Det blir lätt tråkigt på våra möten för när någon talar om problemen i sitt land vet alla redan vad hon kommer att säga. Kvinnorna från det forna östblocket delar ett kommunistiskt arv och erfarenheterna av den omvandlingsprocess som var villkoret för EU-inträdet. Kommunismen föreskrev en dubbel kvinnoroll: hon skulle dels vara den ömma modern och hustrun, dels skulle hon köra traktor och vara befriad. Partiets officiella ideologi var att kommunistkvinnan hade alla rättigheter men i själva verket tillbringade hon dagarna med att stå i kö i tomma mataffärer i väntan på leveranser, hon trollade med tårna för att få tag på allt som familjen behövde men inte kunde köpa. Och hon sågs som mindre viktig, utsågs sällan till viktiga maktpositioner och tjänade väldigt lite.
– Övergången till marknadsekonomi slog särskilt hårt mot kvinnor. De nya ledarna förespråkade traditionella värderingar och könsmönster som rådde före andra världskriget medan de nyliberala reformerna skapade enorma klasskillnader och låglöneyrken. Sammantaget fick vi en situation där kvinnor förväntades arbeta gratis eller nästan gratis med vård och omsorg. Jag tror att det var först i och med den ekonomiska krisen som folk förstådd till vilken grad det saknas skyddsnät i de nya medlemsländerna. Utanförskap finns naturligtvis i det gamla Europa också, men hos oss är det så mycket värre. Man blir utstämplad efter tre månaders arbetslöshet. Föräldrar till funktionshindrade barn får 40 euro i månaden som stöd.
Varför bryr sig politikerna i de nya medlemsländerna så lite om kvinnor?
– Vi har för få samhällsaktivister som skapar opinion, övervakar och sätter press på makthavare. EU försöker stödja civilsamhället men gör det på ett tvetydigt sätt. I och med EU-inträdet tappade många polska frivillighetsorganisationer sina tidigare finansiärer som förmodade att EU skulle ta över den rollen. Men EU-pengar tilldelas inte enligt landgränser utan inom euroregioner. NEWW samarbetar därför med organisationer från sju regioner i Danmark, Litauen, Ryssland och Sverige. Regionalpolitiken är en bra idé men gör det mycket svårare att samla polska organisationer som tillhör andra euroregioner till en stark röst på nationell nivå. Utan tryck från civilsamhället saknas den politiska viljan till att utföra reformer och det blir upp till individer att tampas med problemen. I fattiga familjer axlar kvinnorna rollen som “fattigdomsmanagers”: de plockar och säljer svamp, de åker buss till andra sidan staden för att handla den billigaste maten. Bättre bemedlade kan köpa sig de rättigheter som staten förvägrar, som barnomsorg och abort. Så blir politiska rättigheter istället en fråga om köpkraft.
Låt mig gissa: central- och östeuropeiska kvinnor är också marginaliserade på EU-nivå?
– Vår röst räknas inte i den europeiska kvinnolobbyn där de mer resursstarka medlemmarna från rikare medlemsländer sätter agendan enligt egna prioriteringar. Naturligtvis bör man uppmärksamma bristen på kvinnor i bolagsstyrelser, surrogatmödraskap och könsstympning men vi har mycket mer akuta problem. EU finansierade nyligen ett stort forskningsprojekt om könsstympning; vi skulle hellre ha sett att man satsade de pengarna på att undersöka hur EU kan hjälpa reformera sjukvården. Etniska minoriteters rättigheter är visserligen ett av NEWW:s fyra prioriterade områden (jämte ekonomisk rättvisa, föräldraledighet och hbt-personers rättigheter) men vi har nästan inga muslimska invandrare. Istället samarbetar vi med stödföreningar för romska kvinnor och migranter från det forna Sovjet.
Så problemen i de gamla medlemsstaterna är inte nödvändigtvis samma som de som drabbar kvinnor i Central- och Östeuropa?
– Precis. Men vi har också gemensamma utmaningar, nämligen att de verktyg som finns på EU-nivå är för svaga och att EU:s politik inte efterföljs. Det europeiska genusinstitutet Eige kom till efter år av feministiska påtryckningar. Men den fyller inte alls den funktion vi hoppades på. Vi ville ha en jämställdhetsmyndighet med starka verktyg som synade medlemsländernas tillämpning av EU-direktiv. Istället producerar den bara statistik på kommissionens och parlamentets befallning. Enligt Lissabonfördraget ska all EU-verksamhet integrera ett jämställdhetsperspektiv, men ingen kontrollerar om så är fallet och det finns inga sanktioner för dem som bryter mot principerna.
Trots alla brister ser du ändå positivt på EU-samarbete.
– Tack vare EU-medlemskapet är vi inte längre rådlösa på den globala arenan. Det är bara att jämföra vår situation med den i Ukraina eller Belarus. EU-samarbetet har enormt potential. Tillsammans kan vi förstå den speciella situation vi befinner oss i, hitta de bästa lösningarna och genomföra dem i samråd. Men då måste jämställdhetsarbetet bli mer än en läpparnas bekännelse.
