I Svenska Dagbladet den 24 mars kan vi läsa att ”Tobias Billström lyfter slutligen fram en viktig integrationsfråga som han anser måste diskuteras mera; den om att lagen måste gälla lika för alla.” Wow kanske du tänker som inte läste artikeln. Vad ska han välja för exempel? Det finns ju så mycket att ta av som migrationsminister och ansvarig för sitt partis integrationsfrågor.

Ska han välja det stora problemet med att mörka killar hela tiden blir stoppade av polisen? Kan det gälla hur hatbrott inte utreds eller att DO inte drivit ett enda fall om etnisk diskriminering? Nej, för den stora frågan är i stället enligt Billström elever som blir undantagna sex- och samlevnadsundervisning och simlektioner på grund av religiösa/kulturella skäl. Vår minister menade att vi ”måste orka ta konflikten med utlandsfödda föräldrar”.

Jag uppskattar såklart när ministrar lyfter sex- och samlevnadsundervisningens betydelse. Men det här handlar inte om stöd för undervisning utan ett uttalande mot föräldrar med rötter utanför västvärlden som migrerat till Sverige. Billström menar inte föräldrar till eleverna på Franska eller Engelska skolan i Stockholm (som också kan ha problem med den svenska sexualundervisningen).

Varför ord som ”konflikt”?

Om Billström hade sett ”invandrarföräldrar” som en grupp det går att resonera med, som är mottaglig för information och som efter överväganden vill fatta beslut som är bra för deras barn – då hade inte Billström använt ord som konflikt. Då hade han pratat om att göra en satsning som inkluderar föräldrar i skolan, eller om fortbildning för lärare så de känner sig säkra i mötet med elever och föräldrar.

Jag lämnar som ni märker simkunnighetsfrågan då det inte är mitt område. Däremot arbetar jag sedan många år med sex- och samlevnadsundervisning. Jag håller aulaföreläsningar och samtal i mindre grupper. Jag undervisar i segregerade rika områden och i blandade fattigare områden. Jag möter elever med olika etnisk och religiös bakgrund. Ingen lärare har i ”för-briefingen” sagt att jag inte kan prata om vissa ämnen eller att föräldrar förbjudit elever att delta. Ingen lärare har heller meddelat mig i pausen under föreläsningen att elever är upprörda.

Men inför undervisningen har jag blivit varnad. ”Tänk på att vi har många invandrarelever”. ”Förra veckan lämnade halva gruppen undervisningen i protest – bara så du vet.” ”Återigen, jag vill bara att du ska veta att vi har många invandrarelever”. Dessa ”invandrarelever” (citattecken då de ofta visar sig vara födda i Sverige) som jag möter är hungriga, precis som andra, på kunskap om kropp, känslor, relationer och sex. Min undervisning sker självklart med en respektfull ton: Du har rätt till information. Du tar till dig det som är relevant för dig. Du bestämmer över ditt liv. Du har en skyldighet att respektera andra. Precis som andra elever antar jag att de inte alltid berättar om denna undervisning för sina föräldrar.

Tala om undervisningen

Jag vet att det finns lärare som framgångsrikt arbetar i dialog med föräldrar. Men jag möter många lärare som undrar hur de ska föräldrar (även svenskfödda) som inte vill att barnen ska få sexualundervisning. Jag brukar fråga om de har berättat för föräldrarna att svensk sexualundervisning bygger på en historia av kamp mot fattigdom, sjukdom och död? Berättar de om vad de undervisar om och varför.

Svaret är nej. Hur ska då föräldrar kunna veta att lärare inte visar porr? Hur ska föräldrar kunna veta att syftet med undervisningen är god hälsa och att få ner oönskade graviditeter och sexuellt våld? Jag har fortfarande inte mött någon skolpersonal som berättat för föräldrar att de baserar sin undervisning på läroplanen, som i sin tur går väl i linje med internationella FN-överenskommelser om rätten till undervisning, god hälsa och frihet från diskriminering.

Och Billström pekar ut ”problemgrupper” och förespråkar hårdare tag istället för att ge människor en chans. Han har helt enkelt fastnat i gammalt rasistseende. I en demokrati möter han självklart kritik. Men då hoppar SvD:s ledarskribent Tove Lifvendahl in (den 30 mars), och försvarar det riktiga och modiga i att ”orka ta konflikten med utlandsfödda föräldrar”. Hon vill stå för en sansad reflektion som handlar om att det självklart skapas konflikter i ett samhälle med invandring, och de måste vi tala om utan att utmålas med onda avsikter. Problemet är att även hon fastnat i ett rasistseende.

Kunskap och dialog, inte myter

Både Billström och Lifvendahl verkar tro att det endast går att välja mellan ”extrem kulturrelativism” eller ”att ta konflikten”. Klassisk SD-retorik. Vad hände med kunskap och dialog som första val? Det både Billström och Lifvendahl också verkar glömma bort är att det är många unga som inte får någon sex- och samlevnadsundervisning. Det gäller exempelvis särskoleelever. Har vi hört någon politiker säga att vi måste våga ta konflikten med särskoleföräldrar?

Lifvendahl betonar att ”vi måste kunna prata om detta”. Uppenbart går det alldeles utmärkt. Som minister får man utrymme i stor dagstidning och ledarskribent tar sedan över stafettpinnen. Men detta prat möts av motstånd för det måste bli ett slut på att använda ”invandrare och sexualundervisning” som slagträ i integrationsdebatten. För som Tove Lifvendahl själv så bra skriver: ”Ansvaret för hur man talar om sakerna är stort. Generaliseringar är farliga. Myter ska inte spridas. Fördomar får lätt fäste, och kan hämta ny näring ur svepande påståenden om olika grupper. Därför har alla som lyfter fram frågor en skyldighet att inte föra något vidare som man inte känner att man har täckning för, och hålla en saklig ton. ”