På Umeå flygplats. Jag hade bokat tågbiljetter för den långa resan hem till Köpenhamn men stressen fick mig att boka om. “Busy busy busy” som Philomena Essed formulerade akademikerns mantra i sin keynote. Resan känns dock ännu längre sedan jag i morse nåddes av nyheten att Dansk Folkeparti i den senaste opinionsmätningen blivit Danmarks största parti med 21% av potentiella röster. Tiina Rosenberg avslutade konferensens sammanfattande panel (på temat framtid och visioner) med att beklaga sig över vårt östliga grannlands läge när det gäller feminism och antirasism (trots den mer glädjande nyheten att Finland äntligen fått en könsneutral äktenskapslagstiftning) och läget är dessvärre lika illa i vårt sydvästra grannland – tillika mitt nuvarande hemland.

Dessa något dystra tankar kämpar om utrymme i mitt huvud och kropp i hård konkurrens med all glädje och tillförsikt som dessa tre dagar i Umeå på g14 fyllt mig med. Som Ulla Manns skrev på den här platsen igår så har det varit befriande med en konferens där maktanalys har stått i centrum, och därmed det som är genusforskningens och feminismens styrka och raison d’être.

Tidsbrist och maktförflyttning

Ett återkommande diskussionsämne i keynotes, presentationer och paussamtal, var detta med det neoliberala, New Public Management, och vad det gör med akademin, men också forskning kring vad det gör med exempelvis socialtjänsten och deras verksamhet. Marcus Lundgren pekade bland annat på att män inte längre dominerade bland cheferna inom socialtjänsten. Det berodde enligt en av hans informanter på att chefsjobbet inte längre innehöll något utvecklingsarbete, utan mest administration, ekonomi och återrapportering. Det är likadant inom akademin.

Det var länge sedan jag hade en man som chef. Det har varit väldigt bra – men varför skyr män chefskapet inom akademin? För inte är det väl bara så enkelt som att kvinnorna konkurrerar ut dem? Jag tror att det är en kombination av duktig-flicka-syndromet som gör att kvinnor har svårare att värja sig mot uppmaningar som att ”du skulle ju vara såååå bra på den här positionen. Institutionen behöver dig!” (been there, done that), en slags föreställning om att det behövs kvinnliga chefer och förebilder, och att det faktiskt är så att den reella makten är förflyttad, dels genom NPM och dels genom linjeorganisationerna.

Det är i denna kontext som Essed menar att bilden av oss som så oerhört upptagna passar in. När kvalitet har perforerats av kvantitet är detta med tid som resurs centralt. Irene Molina påminde oss om hur tid just kommit att förknippas med eliten, och rummet med de underordnade. De underordnade har gott om tid, men är nästan inte mobila. Eliten har ingen tid, men är ändå definierade av sin temporalitet, och av sin förmenta brist på tillhörighet till en specifik plats

.

Nya möten, nya insikter

Konferensen är fullspäckad. Varje slot har så många parallella sessioner att det är omöjligt att ens hinna med godbitarna, men också vetskapen att så många intressanta samtal äger rum alldeles bredvid är peppigt. Genom pauskonversationerna framgår att vi har haft ganska olika konferensupplevelser. Men de flesta känner av energin. Men på något papper som ligger på ett av arrangörsborden kan en skriva upp önskemål för framtiden: det enda som står där är ”SLUTA VARA SÅ JÄVLA VITA!” Och det kan en ju önska, och jag ser framemot ett mindre vitt g16. Men allra mest önskar jag att världen utanför g14 skulle bli lite mer som g14, spretig och vild (och då har jag inte sagt något om festivalgeneralens mycket, i akademiska sammanhang, okonventionella medvetandeströmmar i högtalare), mer orädd, lite bättre på att våga ta i de heta potatisarna, våga bli smutsiga.

Ett oväntat möte uppstod mellan mig själv och en konstnär om just det orena – Melissa Henderson arbetar i sitt konstnärskap bland annat med smuts och oreda, själv förespråkade jag i en panel att vi måste sluta tro på en ren och homogen politik, och istället bejaka olikheter och konflikter. I panelen om feministiska tvärvetenskapliga metodologier spann hon vidare på det. Och det var bara ett exempel på hur många deltagare kopplade ihop sina egna presentationer med andras, och på det viset gav exempel på en annan av Esseds formuleringar: peer learning som kontrast till peer reviewing.

I den panelen gavs också konferensens skarpaste blixtbelysning från en forskare/lektors vardag i nyliberalismens tidevarv i en dikt av Hanna Hallgren, ”Poetik för akademiker”. Ett annat inslag måste också nämnas, och det är Katarina Pirak Sikkus keynote om sitt eget konstnärliga utforskande av den samiska skallmätningen. Hennes humoristiska kommentar om att, nej, skallmätning gör inte fysiskt ont, jag har själv prövat, visar på nödvändigheten av nya epistemologier för att nå kunskap bortom normalvetenskapen, och att konst kan vara ett sätt att formulera det som vi forskare inte riktigt klarar att sätta ord på.

Slutsatsen är att genusforskningen mår bra. Men hur kan vi få världen att må lite bättre? Diana Mulinari talade om spekulativ feminism, modet att våga tro att en annan värld är möjlig, nödvändigheten av det rentav. Och med energin som dröjer sig kvar, orkar jag, trots att jag nu landat i landet där ett rasistiskt parti enligt opinionsundersökningarna är det största, tro det, vad annat kan jag göra?