I år är det 32 år sedan det första fallet av hiv upptäcktes i Sverige. Det har varit 32 år av en politisk kamp för att säkerställa att de resurser som läggs på hiv-prevention ska nå nyckelgrupperna och för att svensk lag inte ska bidra till stigmatisering och diskriminering av människor som lever med hiv. Det har varit 32 år av upprepning av samma budskap, och 32 år av frustration över hur svårt det varit att få politiker och andra beslutsfattare att inte fatta beslut baserat på rädsla och magkänsla. Men det finns ljusglimtar också. Stora medicinska framsteg har gjorts. Folkhälsomyndigheten (tidigare Smittskyddsinstitutet) och Socialstyrelsen har under de senaste åren haft tydliga, progressiva budskap baserade på vetenskapliga fakta. Och: fler och fler partier har faktiskt svängt i sin uppfattning gällande informationsplikten. Nu stödjer V, Mp, S och Fp i någon form en översyn.

RFSL är en av de organisationer som arbetat med hiv-prevention och hiv-politik sedan viruset först kom till Sverige. Genom våra internationella kontakter stod det tidigt klart att gruppen män som har sex med män var en av de mest utsatta grupperna när det gällde risken att få hiv överfört. Just 1982 var det konferens med ILGA, den globala paraplyorganisationen för hbtq-rörelsen, i Washington DC, USA. Några representanter för RFSL var där, bland annat Stig-Åke Petersson, aktiv i RFSL från 1970-talet och framåt. 2012 beskrev han sin upplevelse i en text på RFSL och RFSL Ungdoms kampanjblogg Hiv 30 år i Sverige:

”Jag kan fortfarande minnas den tryckta stämning som vilade över oss på ett hotellrum i Washington när vi försökte förstå vidden av det som komma skulle.” Och, hemma i Sverige väntade ett politiskt motstånd och en strukturell homofobi som RFSL-aktivisterna lätt kunde räkna ut skulle förhindra kraftfulla, ansvarstagande, relevanta insatser från myndigheterna. Ansvaret vilade i hög utsträckning på dem själva: ”/Vi hade/ inga större förhoppningar om att ansvariga myndigheter skulle agera kraftfullt – det var ju endast tre år sedan som Socialstyrelsen avskaffade sjukdomsklassifikationen och de herrar som dessförinnan fördröjt friskförklaringen fanns bland dem som skulle ansvara för att minska smittspridningen.”

Den globala kampen mot hiv är fortfarande präglad av det politiska motståndet och oviljan som beror på den strukturella rasismen, homofobin, transfobin, sexismen, funkofobin och diskrimineringen av människor som till exempel injicerar droger, sitter i fängelse eller säljer sex. I Sverige är statistiken från Folkhälsomyndigheten extremt tydlig när det gäller vilken grupp som har störst risk för att få viruset överfört i Sverige: män som har sex med män. En annan dominerande grupp bland de som upptäcks leva med hiv är migranter. Och dessa grupper överlappar förstås varandra: inom msm-gruppen är numera närmare hälften av dem som varje år får veta att de lever med hiv en person som inte är född i Sverige. Globalt har UNAIDS, FN:s organ för frågor som rör hiv/aids, pekat ut fyra nyckelgrupper: män som har sex med män, sexarbetare, transpersoner, särskilt transkvinnor, och människor som injicerar droger. Alla dessa grupper är grupper som globalt sett är diskriminerade och marginaliserade. Detta är starkt bidragande till att grupperna är just grupper som är extra utsatta för hiv.

UNAIDS konstaterar också i sin WAD-kampanj i år, Close the gap, att det förutom dessa nyckelgrupper också borde sättas mer fokus på ytterligare åtta andra grupper: personer som lever med hiv, unga kvinnor, fängslade personer, migranter, gravida kvinnor, barn, människor som tvingats bort från sina hem på grund av till exempel krig, människor med funktionsnedsättning och äldre som lever med hiv. Det alla dessa har gemensamt är att de drabbas av diskriminerande lagar (till exempel har 39 länder i världen reserestriktioner mot människor som lever med hiv, och samkönade sexuella handlingar är kriminaliserade i 78 länder); att de inte har tillgång till information (till exempel har majoriteten av de unga kvinnorna som lever söder om Sahara inte tillgång till korrekt information om hiv, och 19 miljoner av de 35 miljoner människor i världen som uppskattas leva med hiv vet inte om detta själva); att de inte har tillgång till resurser (endast 55 länder i världen erbjuder sprututbytesprogram, och 2,4 miljoner av de 3,5 miljoner barn under 15 som lever med hiv har inte tillgång till mediciner) eller att de har en högre risk för att få hiv överfört under sitt liv (transkvinnor har 49 gånger högre risk att få viruset jämfört med den vuxna populationen i reproduktiv ålder i sin helhet).

Det blir lätt mycket siffror när det handlar om hiv-prevention och hiv-politik, men det är nödvändigt. Kunskap är förutsättningen för en effektiv hiv-prevention. Kunskap är nödvändig när det gäller civila samhällets chanser att kräva att beslutsfattarna prioriterar rätt och att politiker avskaffar diskriminerande och kontraproduktiva lagar.

Kampen mot hiv är en global kamp, men den kräver att varje land tar ansvar för sin egen situation, analyserar sin egen statistik, tittar på de egna lagarna och den egna resursfördelningen, för att säkerställa att vi gjort det vi kan för att minska spridningen av viruset.

Här finns en del för svenska politiker och andra beslutsfattare att ta tag i:

• Smittskyddslagen måste ses över och informationsplikten för människor som lever med hiv tas bort. Det är orimligt att med lagstiftning skicka signaler om att personer som känner till att de lever med hiv och har effektiv medicinering är de som ska ta ansvar för allas hiv-prevention. Vi måste alla ta ansvar. I nuläget då de nya effektiva medicinerna, som enligt ansvariga myndigheter gör överföringsrisken minimal, är det extra kontraproduktivt att riskera att människor undviker att testa sig av rädsla för den restriktiva lagstiftningen. Testning och medicinering är sig självt effektiv hiv-prevention.

• Det svenska synsättet med ett dominerande nolltoleransperspektiv, på bekostnad av ett skadereduktionsperspektiv, måste ifrågasättas mer ur ett hiv-preventionsperspektiv. Vad innebär våra lagar kring droganvändning och sexarbete till exempel för hiv-preventionen? Och hur ställer vi oss till de nya möjligheterna med prep – det vill säga möjligheten att förebygga hiv-överföring med hjälp av bromsmediciner? Detta finns idag tillgängligt i till exempel USA, men ännu inte i Europa. Studier som gjorts hittills visar på mycket, mycket goda resultat. Är Sverige intresserade av att ligga i framkant här?

• De resurser som läggs på hiv-prevention måste nå de mest utsatta. Statistiken från Folkhälsomyndigheten måste användas så att bidragsgivare styr medlen så att detta sker. Och statistiken i sig självt måste förbättras, så att till exempel transpersoner inkluderas.

• Tillgången till testning måste säkras. Olika alternativ som riktar sig till olika grupper måste finnas – inte minst snabbtestningsalternativ. Alla ska ha tillgång till en plats att testa sig där vi känner oss trygga och respekterade, oavsett till exempel kön, sexuell läggning, könsidentitet eller ursprungsland.