Regeringens vårbudget saknar förändringsvilja mot ett mer jämlikt och jämställt samhälle. Regeringens förslag till budget tydliggör behovet av ett självständigt feministiskt parti, som inte låter sig bakbindas av politiskt vanetänkande eller lojaliteter med manliga maktstrukturer i samhället, skriver Feministiskt initiativs Stina Svensson och Kenneth Hermele.
Det är en utmaning att som feminist försöka göra någon form av reflektion och samlad bedömning av regeringens vårproposition kring budget. Ingenting andas förändringsvilja mot ett mer jämlikt och jämställt samhälle. Därför behövs ett feministiskt initiativ med förslag på exempelvis generell arbetstidsförkortning, delad föräldraförsäkring och ett stopp för lönediskrimineringen, en diskriminering som får konsekvenser genom livet för kvinnor i försäkringar och sedan i en usel pension som det inte går att leva på.
Feministisk ekonomi utgår från att offentliga budgetar inte är ett könsneutralt styrinstrument. Tvärtom har staten, kommuner, landsting och regioner stora möjligheter att reducera eller öka ojämlikheter mellan olika grupper genom budgetens innehåll och inriktning. En feministisk ekonomi uppmärksammar flödet mellan olika samhällssektorer och är medveten om att en kortsiktig besparing kan dyka upp som en kostnad i nästa led om inte helheten beaktas – en kostnad som ofta drabbar delar av befolkningen.
Indragningar utan helhetsperspektiv och grundläggande könsanalyser har till exempel under senare år främst drabbat kvinnor, äldre och barn. Vi vill att det alltid görs konsekvensanalys av Sveriges statsbudget utifrån ett maktperspektiv. Ett sådant arbete skulle medföra att vikten av andra satsningar och prioriteringar skulle bli tydligare. Och vår statsbudget skulle se betydligt annorlunda ut.
Alla partier har enats om de jämställdhetspolitiska målen, och budgeten som det styrinstrument det är borde vara ett utmärkt verktyg för de partier som menar allvar med de seriösa, tunga och livsviktiga frågor som jämställdhet, mänskliga rättigheter och mänsklig säkerhet är. Till höstens budgetproposition fanns en bilaga om ekonomisk jämställdhet mellan kvinnor och män, det är en bra början men problemet är att regeringens svar alltid blir skattesänkningar oavsett hur deras egna beräkningar och tabeller ser ut vad gäller kvinnor och mäns ekonomiska jämställdhet.
Kvinnor tjänar mindre än män, arbetsmarknaden är tydligt könssegregerad där kvinnor finns i sektorer med lägre lön och män i sektorerna med högre lön. Mäns uttag av föräldraledighet är skrämmande låg och kvinnor gör mest av det obetalda arbetet. Allt detta borde spela roll i en ekonomisk politik men inte i Anders Borgs budget. Det finns inga enkla lösningar, men fundera en stund på vad som skulle hända om det i BNP även skulle räknas in obetalt arbete såsom hemarbete och omsorg av familjemedlemmar. Det skulle inte vara svaret men det skulle ge en bättre förutsättning att skapa ett lands budget när också alla samhällsinsatser räknas in och värderas.
Vår värld präglas av djupa orättvisor. Människor på flykt dör i strävan efter ett värdigare liv. Vårt bistånd behöver och ska vara ett sätt att arbete mot orättvisor och för mänsklig säkerhet. Sverige har fortsatt ett stort bistånd – 1 procent av BNP, i Europa ligger bara Norge högre – men urholkningen av biståndet är en trend som fortsätter. Tretton procent av biståndet lämnade aldrig Sverige 2013. Det är sex gånger mer än snittet för OECD. Det är för att regeringen använder biståndet för att omfördela pengar inom budget genom att man ta från biståndsbudgeten till exempel när Sverige tar emot flyktingar från krigsdrabbade länder. Det betyder att delar av biståndsanslaget används till att betala att Sverige uppfyller sina MR-förpliktelser och tar emot flyktingar från krigsdrabbade länder i stället för att finansiera utveckling i fattiga länder. Det här är ett förkastligt sätt att trixa med budgeten som vi kräver ett stopp för.
Det regeringens förslag till budget tydliggör är behovet av ett självständigt feministiskt parti, som inte låter sig bakbindas av politiskt vanetänkande eller lojaliteter med manliga maktstrukturer i samhället.
Stina Svensson talesperson Feministiskt initiativ och EU-kandidat
Kenneth Hermele riksdagskandidat Feministiskt initiativ
