Sara A Andersson känner igen rasifieringens processer i exotiseringen av muslimska kvinnor. Hon håller med Evin Ismail om att den muslimska feminismen behövs i den feministiska idéutvecklingen och hon menar att något är fel när kvinnor i Sverige får utstå att folk kastar sten på dem från människor som sannolikt upprörs över att kvinnor som inte lever enligt normen stenas annorstädes.
Vi vet av historien att västerlandet har en våldsamt exotifierande syn när det gäller vissa kroppar. Rasifierade, muslimska kvinnor och kvinnor som bär slöja tillskrivs en rad olika egenskaper. Slöjan ses som ett hinder som döljer skönheten. Det är inte ovanligt att kvinnor som bär slöja får höra att de ska ta av sig slöjan och vara “riktiga” kvinnor. När kvinnor med slöja vägrar lyssna till förtryckare som våldför sig på de genom att kräva att de avslöjar sig riskerar de att bli utsatta för hot och hat. Ett exempel är min vän Carolina Farraj som fick stenar kastade efter sig för att hon bar slöja. Här i Sverige.
Samtidigt talar vi i Sverige om hur fel det är att stena kvinnor.
När jag ställde upp i tv tillsammans med två andra rasifierade för att diskutera den rasism och exotism jag får utstå på grund av mitt iranska ursprung, och fick frågan hur rasismen drabbar mig personligen, reagerade jag på samma sätt som i vardasglivet när jag får frågan: undvikande och med en vilja att lyfta frågan från ett personligt till ett strukturell problem. Om jag skulle berätta hur jag drabbas av rasism skulle jag inte kunna göra annat. Så närvarande är rasismen i våra liv.
Men en sak måste jag berätta tills någon hör oss som utsätts för rasism: rasismen har en tendens att få oss som utsätts att känna skam. Vi börjar tro att det är vårt eget fel: kanske är det sättet vi talar, går eller är som leder till att vi blir utsatta.
Den berättelse som generellt skapas kring mig på grund av mitt urprung handlar om att jag skulle vara utsatt för en viss typ av våld. Jag framställs som den kuvade kvinnan som ständigt är “lite misshandlad”. Det är svårt för mig att berätta om hur kvinnor som bär slöja exotifieras då jag själv inte är beslöjad. Det var en evighet sedan jag bar slöja. Det var i barndomen när jag gick på de rökiga gatorna i ett annat land. Det var innan exilen. Det går inte heller att jämföra tvånget att bära slöja med när muslimska kvinnor själva väljer att ha på sig slöjan.
Under kriget i Algeriet kom slöjan att bli symbol för ett plagg som upprätthöll en viss ordning i det algeriska samhället och gav männen deras makt. Frantz Fanon beskriver hur de franska kolonisatörerna såg den algeriska kvinnans slöja som ett tecken på att hon var förtryckt av den algeriske mannen. Kolonisatörerna trodde att genom att avslöja kvinnan skulle hon inte ha något annat val än att assimileras in i den västerländska världsordningen. Måttstocken var givetvis den vita västerländska kvinnan som uppskrevs som fin, överlägsen och civiliserad. Någon vars ställning i samhället fick bli måttstock för hur kvinnor ska vara. Genom att tvinga in algeriska kvinnor i västerländska normer trodde kolonisatörerna att det skulle leda till att de algeriska männens makt skulle försvagas. Männen skulle bli illa tvungna att förvandlas till lika “civiliserade” som kolonisatörerna. Den vita mannen skulle rädda den bruna kvinna från den bruna mannen. Det var med detta tankesätt som kolonisatörerna rättfärdigade sin brutalitet.
Ännu idag kan västvärlden på samma sätt rättfärdiga sitt våld mot De Andra.
Ett tydligt exempel är hur västmedia och politiker behandlar aktivisten och systemkritikern Malala Yousafzai. När Malala Yousafzai deltog i det svensk-norska tv-programmet Skavlan för ett par månader sedan lyftes hon upp som en stark förebild och en hjälte som har vågat kämpa mot talibaners förtryck. Samtidigt klipptes kritik bort från ett annat avsnitt ur samma program. Kritiken kom från Özz Nûjen som pekade på att Norge har valt in det rasistiska Fremskrittspartiet i regeringen. Programmet valde att skilja på förtryck och förtryck: De bruna männens förtryck uppmärksammades som hemskt. Medan kritiken mot en regering som kontrolleras av vita män som rimligtvis kan leda till förtryck censurerades bort.
Ett annat exempel är Femen. När Femen klär av sig i “solidaritet” med muslimska kvinnor som de anser blir förtryckta på grund av slöjan och sin religion, tar de sig rätten att sätta en standard för hur kroppar ska se vara för att inte bli förtryckta. Förutom att strunta i att skilja på islam och de patriarkala strukturer som används i religionens namn för att förtrycka kvinnor. Tar de sig också rätten att bestämma att alla kvinnor som bär slöja är förtryckta på samma sätt i alla länder. Historielöst.
En vit och patriarkal organisation som förstör för många muslimska kvinnor. När de utförde en av alla sina kontextlösa aktioner mot mosken på Södermalm med nakna kroppar skrikandes “No Sharia”. När vi inte ens har Sharialagar i Sverige, hur tror ni att det påverkade situationen för kvinnor med slöja i Sverige? Kvinnor med slöja vittnade om hot som de hade fått i anslutning till aktionen. Femen står för femenism och inte en inkluderande feminism som strävar efter frigörelse för alla kvinnor.
Medan (väst)världen är upptagen med att konstruera bilden av “the rest” ser jag hur muslimska feminister reser sig och kräver att sluta behandlas som objekt, att deras agens inte tas ifrån dem, varken av våldsamma eller välvilliga personer. Vi borde lyssna på Evin Ismails budskap som hon för fram i en “muslimsk feminist resa västerut” “Den muslimska feminismen behövs för att bredda förståelsen av feminism och för att vi ska lära oss av varandra för att kunna samexistera på lika villkor. Låt oss börja med att inkludera fler röster från muslimska kvinnor i den feministiska debatten.”
