I dag fredag drar queerfeministiska scenkonstfestivalen Pride@boulevard igång. Som antyds av evenemangets namn äger det rum på Boulevardteatern i Stockholm, dock är den ideella festivalen helt fristående från Stockholm Pride. Feministiskt Perspektiv träffade de konstnärliga ledarna, Angelica Herger, Helene Ericsson och Adam Gardelin, som vill skapa ett tryggt rum för queer scenkonst.
– Vi festar inte bort problemen, vi vill belysa problem med konst istället, säger Helene Ericsson, och syftar på den kritiserade reklamkampanjen från Stockholm Pride som synts i kollektivtrafiken.
– En queer publik ska kunna känna igen sig i tematiken, säger Adam Gardelin. Känna att man har ett sammanhang och en gemenskap.
På programmet finns många olika sceniska uttryck representerade, från musikal till performance och spoken word. Just det senare har utökat sin förekomst i år, sannolikt beroende på att spoken word-artisten Helene Ericsson anslutit sig till festivalen som Adam Gardelin och Angelica Herger tog initiativ till 2012.
Vad ville ni åstadkomma då och nu, finns det ett tomrum att fylla?
– Det tycker jag absolut, säger Adam Gardelin. Just framför allt under Stockholm Pride, vi ville låta scenkonsten ta ännu större plats och bidra med det.
– Vi vill inbjuda till samtal och ja, till en mer komplex syn på homofobin i dag, menar Helene Ericsson.
Stärka och peppa
Pride@boulevard eftersträvar den ursprungliga andan i Pride, något de tycker på senare tid har försvunnit i kommersialism.
– Vem som helst får sätta upp ett tält i prideparken känns det som, säger Angelica Herger, utan att det finns några genuina känslor för att en vill främja kampen emot heteronormen. Vi vill öppna upp för viktiga samtal, men också att folk ska känna sig peppade när de går härifrån och vara glada och stärkta.
Festivalen kommer att pågå mellan den 18 och 26 juli. Exempelvis kommer Nino Mick att framföra sin monolog Marshmallowbarnen, som tar upp frågor kring religion och sexualitet. Föreställningen följs upp av ett samtal på scen med teologistudenten Elise Strömberg. På söndag anordnas gratis lesbisk brunch och Karina Sarkissova gör ett interaktivt performance på onsdagen. MISFIT spelas vid tre tillfällen och är en lesbisk musikal, enligt dess skapare Adam Gardelin, som vill höja genrens status.
– Vi vill göra ett statement med den, så här kan en musikal också se ut. Det är ju ofta en bespottad genre. Det finns queermusikaler också, men där är det ofta den homosexuella mannen som står i fokus.
Vad betyder queer för er?
– Jag tänker att det är ett begrepp, ett ord som rymmer väldigt mycket, säger Helene Ericsson. Och det kan variera beroende på vem det är som använder ordet. Men jag tror att för oss tre, rätta mig om jag har fel, handlar det om ett ifrågasättande, ett kritiskt förhållningssätt till både heteronormer och homonormer, och cis-normer. Ett kritiskt förhållningssätt till en typ av könsbinär värld som ingen av oss tror på.
Angelica Herger och Adam Gardelin håller med, och de är alla överens om att det är ett ord som inte kräver en entydig definition.
– Jag tycker att det är det vackra med det, säger Angelica Herger.
– Kan man definiera queer, då har queer dött och då måste vi hitta på ett nytt ord, menar Adam Gardelin. Det är ju därför det ordet finns, för att komma bort från etiketter och definitioner.
Under Pride@boulevard upprättas också en öppen scen, eller öppet separatistisk, då förhoppningen råder att den för ovanlighetens skull ska domineras av personer som identifierar sig som hbtq.
– Det kommer att vara queera berättelser och scenen är öppen för hbtq-personer, förklarar Helene Ericsson. Det ska bli väldigt spännande att se hur det tas emot och om vi lyckas skapa ett scenrum som för en gångs skull inte är heteronormativt.
– Separatistisk är ett starkt ord, jag tycker om det, säger Angelica Herger om. Jag tycker att en borde våga använda det, det finns så mycket andra separatistiska rum överallt som inte benämns som det.
Uppdrag med fortsättning
Klimatet för queera konstyttringar upplever arrangörstrion som tämligen fördelaktigt, åtminstone bland fria grupper och mindre teatrar.
– När det gäller just queer scenkonst känner jag mig jättepepp, säger Helene Ericsson. Jag tycker det är mycket som händer, bara de senaste åren.
Om det till en början kändes som en utmaning att hitta akter till festivalen blev det i slutändan nästintill tvärtom.
– Plötsligt var det hur mycket som helst. Allt var så bra, det var jättesvårt att välja.
– Och nu har vi ju knutit kontakter med de här grupperna som vi kan höra av oss till nästa gång, konstaterar Adam Gardelin och låter förstå att Pride@boulevard avser att fortsätta uppdraget att mångfaldiga scenrummet.