”Sverige är ett rasistiskt land. Mindre rasistiskt än andra men det räcker inte. Rasismen bygger på att vi aldrig erkänner detta. Så länge vi inte vill se strukturerna i samhället kommer vi vara mottagliga för dom. Då har dom makt över oss. Friheten ligger i att erkänna det.” Det skriver Soraya Post, förstanamn på Feministiskt initiativs lista till EU-parlamentet.
Vi romer har berättat för regeringen om våra upplevelser i Sverige under 1900-talet. Det blev en vitbok. Ett vite är en slags böter eller ett straff. Men vilket är egentligen själva vitet? Är det boken i sig? Det räcker inte. Skulle själva erkännandet vara som ett straff för samhället? Alltför cyniskt. Skulle det vara att läsa den och bekanta sig med en kollektiv skuld? Nej. Straffet är kanske att boken är allt annat än politik? Att den är ännu en symbolik. En gest.
Erik Ullenhag, som har gjort ett fantastiskt jobb för de mänskliga rättigheterna som minister, förvandlades själv till en symbolisk figur på ceremonidagen. Han var ensam. Ministrar med ansvar för de områden som vitboken pekar ut som avgörande för en konstruktiv morgondag var alla frånvarande. Där fanns inga andra ministrar överhuvudtaget. Var var alla generaldirektörer? Jag såg en. Kronprinsessan stannade länge och uppförde sig exemplariskt. Partiledarna sågs inte till. En och annan riksdagsledamot satt och lyssnade.
Jag frågade om inbjudningslistan och fick veta att den hade gått ut vitt och brett. Vi var där för att göra upp med historien men samtiden försov sig. Det är alltid enklast att titta bort eller inte låtsas om. Det är alltid upp till oss, de drabbade, att söka upp andra och visa våra sår. Nu hade vi samlat alla såren för dom hade sagt till oss att det skulle tittas.
En av många fantastiska romer som talade den dagen var Diana Nyman. Hon fick en fråga om vardagsrasismen (inte den stora spektakulära helgdagsrasismen). Frukosten hade hon inte tänkt berätta om. Hon skulle till Rosenbad och hon skulle hålla tal. Det var en stor dag! Om vi skulle ta till oss varje orätt som vi utsätts för skulle vi drunkna i vår egen smärta. Vi är tuffa men vi blir aldrig immuna. Hon fick inte äta frukost på sitt hotell eftersom hon var rom.
Jag repeterar: Hon fick inte äta frukost på sitt hotell eftersom hon var rom.
Det skulle kunna vara ett kapitel i framtidens vitbok. Den som våra barn kommer kräva om oss precis som vi krävt en om våra föräldrar. Andra kapitel är Det etniska registret, tvångsförflyttningarna och kallduschen utanför butiken. Vi är nu 14 procent in i det nya århundradet.
Kära människor, det heter antiziganism. Mina älskade människor, det finns så mycket hat mot människor mitt ibland oss. Kanske du som läser det här är en av dom som förminskas av antisemitism, islamofobi, homofobi, kvinnohat eller något annat som är ”fel” på dig. Du kanske också känner igen ett försiktigt ljus i diset – alltid på avstånd, aldrig helt borta. Människornas välvilja. Hoppet om räddning. Lyssnande känner du att det mörknar igen, ute och i bröstet. Vi är för många som sitter i den långa natten och vakar vid vårt vacklande människovärde. Alldeles för många.
Jag vill inte ha några fler vitböcker. Jag vill ha en politik som attackerar strukturerna som tillåter denna repetitiva tortyr. Bara en kärlekens och modets politik kan ställa sig vid deras grundvalar och trycka på med sån kraft att de kommer i gungning och kraschar.
Det var ingen som satte sig ned vid Diana Nyman för att äta sin frukost med henne.
Det är rasistiska strukturer, sociala hierarkier och fördomar om grupper som skadar människor och förvandlar tänkande människor till förövare. Man måste inte ha läst Mein Kampf för att använda sig av något gammalt ordspråk, talesätt, eller skämt som gör ont. Stenarna som rasister kastar hittar du längs med våra kulturers associationsbanor. Strukturer är makt. Dom är makt i Grekland, Ungern, Norge, Ukraina, Ryssland, Tjeckien, Slovakien, Österrike, Nederländerna, Italien, Frankrike, Polen. Hela Europa. Och dom är makt här.
Diana Nyman var traditionellt klädd när hon blev tvångsförflyttad från restaurangen till lobbyn för att äta sin frukost, precis som Sverigedemokraternas partiledare var traditionellt klädd när han stormade ut ur kyrkan när prästen talade om dom mänskliga rättigheterna. Den ena vill vara med i samhället, den andra stormar ut.
Historien berättar: Rasisterna tar en demokratisk väg in i systemet. Om ingen stoppar dom, tar dom ett steg till, sen ett steg till, sen ett steg till. När dom kommer fram är det inte majoriteten som drabbas först. Det är jag, det är funktionsnedsatta, det är människor med icke-vit hudfärg och det är dom som tänker utanför nationalismens stängsel. Majoriteten har svårt att förstå verkligheten i detta eftersom den inte får känna udden. När den får det, som i Kärrtorp, samlas tusentals människor och säger stopp och belägg. Vi andra kan hälsa från fronten intet nytt. Vi är dom konstant tärda som rasisterna systematiskt suger människovärdet ur för att förgylla sig själva.
Rasdiskrimineringskonventionen ratificerades 1971 och trädde i kraft 1972. Den förbjuder Sverige att ha rasistisk propaganda och rasistiska partier. Vi bryter mot båda två eftersom vi upplever uttrycksfriheten som viktigare. På ett sätt trumfar då en mänsklig rättighet alla de andra mänskliga rättigheterna. För mig och många andra innebär det att majoritetens uttrycksfrihet trumfar vårt människovärde på radio, i TV och i politiska debatter. Det är vi som betalar priset. Det är vi som är lockbetet. Det är skäligt så länge vi alla jobbar mot rasism i det öppna.
Det sjunger i själen när jag tänker på hur många som reser sig mot rasismen idag. Tusentals människor möts på torg och visar för sig själva och andra att rasismen inte kommer tolereras. Vi kan förbjuda rasism lika lite som vi kan förbjuda tiggeri. Men vi kan arbeta mot den nu när den är så synlig. Åtgärderna är de samma för själslig och materialistisk nöd. Man måste ha hjärta och mod att lyssna, se och ge sig in i verkligheten. Annars kommer faktorer som arbetslöshet och kris alltid resultera i rasism och hat.
Det hade varit väldigt enkelt för mig att bedriva min valkampanj till EU-valet på ett enkelt budskap: Skicka mig till Bryssel så tar jag hand om rasisterna där. Det skulle vara smidigt eftersom det är enklare att förlägga rasismen till en annan plats än här. Visst, jag är en lösning. Jag har förändrat debatter i EU och jag kan mitt jobb. Men vi behöver inte en lösning. Vi behöver miljoner lösningar för vi har miljoner problem.
Den feministiska politiken ser att det bara finns en diskrimineringsombudsman idag för att hantera diskriminering. Det är en instans som tar hand om diskrimineringsärenden efter de har skett. Vi vill ha en Institution för mänskliga rättigheter i Sverige. Den ska stå under riksdagen så att den inte påverkas av regeringen. Den ska bedriva ett förebyggande arbete för implementeringen av mänsklig rättigheter i hur vi arbetar och organiserar oss. Det finns redan jämställdhets- och mångfaldsarbete över hela Sverige som skulle kunna utökas med förebyggande antidiskrimineringsarbete under en sådan institution.
Vitboken handlar om att utgå från en gemensam världsbild så att vi kan gå framåt tillsammans. Så att vi kan ta det första steget vackert och synkroniserat. Sverige är ett rasistiskt land. Mindre rasistiskt än andra men det räcker inte. Rasismen bygger på att vi aldrig erkänner detta. Så länge vi inte vill se strukturerna i samhället kommer vi vara mottagliga för dom. Då har dom makt över oss. Friheten ligger i att erkänna det.
Så här kan det se ut: “Ibland drar jag rasistiska skämt. Jag kommer sluta med det och upplysa andra om att det förminskar våra medmänniskor.”
Om vi skulle erkänna det. Då kan vi skapa en plats där människorna har modet och kärleken att fråga hur sår uppstår med genuint intresse för svaret, istället för rädsla. På en sån plats förstår man att demokratin lever upp och får en större mening när människor slipper vaka vid sitt eget människovärde. Så vitet är kanske ändå att ta den där lilla initiala smärtan av att våga se strukturer och erkänna dom som något som har makt över oss.
