Varje dag är det tiotusentals elever, som går till skolan fyllda av oro och ångest inför risken att bli retade, hotade, hånade och slagna.
En del barn och ungdomar låtsas ibland vara sjuka, för att i varje fall slippa den rums- och tidsbundna mobbningen och kränkningen.

Men även om de stannar hemma kommer de ändå inte undan den elektroniska, som sker i cyberrymden via sms, mms, e-post och på olika sociala medier. Mest utsatta för elektronisk mobbning är flickor i åldern 13-16 år av vilka över hälften har kränkts på nätet, enligt Friends och Symantecs senaste nätrapport.

Jag vill gärna slå fast, att det finns åtskilliga skolor som har framgång i arbetet mot mobbning och kränkning i den bemärkelsen, att de omedelbart agerar på ett bra sätt, när personal får signaler om, att något har hänt. Då hinner kränkningar aldrig etableras och utvecklas till mobbning. Skolor som inte bara pliktskyldigt har skrivit in skollagens krav på nolltolerans i sina likabehandlingsplaner – utan som lever med och i nolltolerens!

Men trots den nya skollagen som började gälla den 1 juli 2011, och som också innehåller både anmälnings- och handlingsplikt, så är arbetet mot mobbning och kränkning av elever på många skolor en katastrof.

I över fyra decennier har jag på olika sätt arbetat med dessa frågor. Med bland annat tjugo års erfarenhet av föreläsningar för personal inom skola och förskola, fritidshem och föreningar, förvaltningsanställda, politiker, samt för föräldrar och elever över hela Sverige.

Det är vanligtvis inte föräldrar och elever vid skolor där allt fungerar som det skall, som tar kontakt med mig.
Det är förtvivlade elever och föräldrar som gör det.

Fortfarande finns det skolledare, lärare och annan skolpersonal, som är utrustade med skygglappar för ögonen och hörselproppar i öronen genom att hävda: ”På vår skola förekommer aldrig mobbning.” ”Här finns inga elever som kränker varandra.”

Sedan finns det vuxna i skolan, som ser mobbning och hör kränkningar, alltså ser och hör sanningen, men ändå förnekar den, genom att uttrycka plattityder som: ”Ungar har väl alltid bråkat och sagt dumma saker till varandra.” ”Den som ger sig in i leken ger, får leken tåla.”

Därigenom höjs också acceptansnivån. Och därför händer det också att ingen vuxen reagerar, när elever exempelvis skriker ”hora”, ”cp-idiot”, eller ”bögdjävel” i korridorerna, trots att de bevisligen hör okvädningsorden hagla.

Armbågar i sidan, sparkar i ryggslutet, och kraftiga knuffar blir vardagsmat.
Elever fryser ut och isolerar andra elever, utan att någon i skolpersonalen opponerar sig och lägger sig i.

Den ökade toleransnivån innebär givetvis också, att det blir svårare att upptäcka de elever, som ständigt mobbas och utsätts för grövre kränkningar.

När vi vuxna genom skolplikten ”tvingar” våra barn och ungdomar till minst nio år i skolan – förskoleklass och gymnasieskolan kallar jag, än så länge, för obligatoriskt frivilliga – så är det vuxenvärldens absoluta skyldighet, att alltid göra sitt yttersta för att inget barn eller någon ungdom skall kränkas, mobbas, eller på något annat sätt trakasseras.

Det är en grundläggande demokratisk rättighet för en elev, att få känna sig trygg i skolan och slippa bli utsatt för övergrepp och förnedrande behandling.

Att inte på alla plan motarbeta mobbning och kränkning betyder ett tyst erkännande!

Det är vuxenvärldens skamfläck!

Ingen elev skall behöva skriva, som i det här brevutdraget:

”Vad gjorde jag för fel? Varför var det bara mig de retade och slog? Jag hatade allt vad skolan hette och ville inte gå dit. Där fanns mina plågoandar. De flesta morgnar under flera år vaknade jag med ångest. Redan på lågstadiet fick jag problem med sömnen. Det gick så långt att jag började sängväta.
Det som har förundrat mig i alla år är, att ingen vuxen person, ingen lärare eller så, har sett vad som pågått.
DE KANSKE HAR SETT DET – MEN HAR INTE VELAT GÖRA NÅGOT ÅT DET!
Det tycker jag är hemskt. Människors liv kan faktiskt gå till spillo

Den rektor som på sin skola – via sin personal – prioriterar någon annan uppgift före kampen mot våld, mobbning, kränkning och trakasserier och för vänskap och omsorg – är enligt min bergfasta uppfattning, inte bara på fel plats här livet. Han eller hon är också en riskfaktor när det gäller våra elevers fysiska och psykiska hälsa – trygghet och säkerhet – och bör snarast av huvudmannen fråntas sin skolledartjänst.

Detta arbete är inte en fråga om, vad man anser sig ha tid med, lust för, kunskap om eller resurser till.
Det är en absolut skyldighet!