Erik håller på att utbilda sig till operasångare. Hans lärare ordinerar honom sömn och nykterhet inför en viktig audition men Erik super sig full varje natt, ibland under ensamma promenader, andra gånger bland glitter, sotade ögon och dragshow med unga, magra och bleka män.

Berättandet är till en början fragmentariskt och präglat av närbilder, oskärpa, ordknapp gestaltning samt musik av Schubert, vars verk Winter Journey (Winterreise) har gett filmen dess namn. Erik rör oss genom ett frostigt, snödämpat Moskva där ingen tycks stå honom riktigt nära.

En dag snor Lyokha, farlig och snygg, Eriks telefon på en buss. På så vis får Erik ett telefonnummer till Lyokha och deras relation inleds. Hemlöse Lyokha är rastlösheten personifierad och har fallit in i ett mönster av missbruk och aggresivitet.

Den kanadensiske regissören Xavier Dolans överdrivet bombastiska bildspråk genomsyrar Winter Journey-regissörerna Sergej Taramajev och Liubov Lvovas estetik. Knepen är ganska billiga – slow motion, motvind, dramatisk musik, neonfärger och en romantisk skridskotur – men fungerar eftersom de används medvetet och speglar det enormt dramatiska i förbjuden kärlek och stark sexuell attraktion.

I höstas visade filmfestivalen CinemaQueer i Stockholm ett filmpaket från den s:t petersburgska hbtq-filmfestivalen Side by Side. Jämfört med dessa filmer verkar Winter Journey ha spelats in med en ordentlig budget och vara anpassad till att visas på biografer. Att en sådan film har en homosexuell kärleksrelation som huvudtema är visserligen ovanligt i hela världen – men extremt ovanligt i Ryssland där såväl lagstiftning som normer genomsyras av en växande homofobi.

Till skillnad från Side by Side-filmerna är Winter Journey inte förklarande eller försöker förtydliga det är okej att inte vara heterosexuell. Det är befriande att regissörerna inte har gjort sina karaktärer till förebilder eller håller försvarande tal mot homofobi. Istället låter de Erik, Lyokha och de andra bögarna i filmen ha både styrkor och skavanker. De är fyllda av kärlek och talang, men de slåss också och super för mycket. De är helt enkelt som människor är mest.

Marit Kapla, konstnärlig ledare på Göteborgs internationella filmfestival, presenterar i programmet filmen som «en rysk vintervariant av Brokeback Mountain». Gemensamt med Ang Lees film från 2005 har Winter Journey att de två förälskade männen är övertygade om att attraktionen de känner är förbjuden och ful. I filmen är det lite som sägs men den sjuder ändå av starka känslor, både i publikreaktionen och i Erik och Lyokhas våldsamma frustration och desperata kärlekstörst.

Skådespelarinsatserna är trovärdiga trots att dialogen stundtals är lite stolpig. Endast två kvinnliga karaktärer figurerar i filmen. Kvinnorna har endast varsin kort replikväxling, men det hela kan delvis ursäktas av att persongalleriet är fåtaligt över huvud taget. Filmen gräver istället djupt i Erik, Lyokha och deras kärleksrelation som aldrig uttalas eller får fysiskt utlopp.

Förhoppningsvis kommer Winter Journey att nå en bredare publik. Men trots att den prisades på Russian Film Festival i London är den riskfylld att visa i Ryssland p.g.a. lagarna mot «propaganda för icke-traditionella relationer». Förhoppningsvis kommer kritikerroset och att filmens fotograf är Michail Krichman (som brukar arbeta med regissören Andrej Zvagintsev, känd för Återkomsten från 2003) motverka att den försvinner spårlöst i ett samhälle där berättelser som denna tragiskt nog tycks högaktuella.