På Kulturhuset i Stockholm firades internationella kvinnodagen med samtal organiserade

av tidskrifterna Bang och Ottar. Titlarna var Är transkampen feminismens framtid?, Den svenska

feminismen och islamofobin och Feministisk katarsis. Att det politiska projektet måste

inkludera alla perspektiv, vikten av att inte frånta muslimska feminister sitt

tolkningsföreträde och hur genusretoriken kan användas för att mjuka upp kvinnofientlig

politik var några av de frågor som diskuterades.

Samtalet med titeln ”Är transkampen feminismens framtid” organiserades av tidningen Ottar och

leddes av tidningens chefredaktörer Carolina Hemlin och Anna Dahlkvist. Aleksa Lundberg,

transaktivist, journalist och skådespelare, Anna-Klara Bratt, chefredaktör Feministiskt perspektiv,

Lukas Romson, transman, transaktivist och jämlikhetskonsult och Kerstin Burman, förbundsjurist

på RFSU som har drivit många mål om transpersoners rättigheter utgjorde panelen.

Transpersoner och transkampen är det yttersta hotet mot patriarkatet menar Aleksa Lundberg.

– Skulle det inte vara ett issue med transpersoner skulle inte patriarkatet ha någonting att utgå ifrån.

Intersektionalitet inte assimilering

Lukas Romson är kritisk mot konceptet vad transkampen kan göra för feminismen och menar att

att feminismen enligt honom alltid överordnas transkampen.

– För mig handlar intersektionalitet inte om assimilering utan om integration. Det ska vara ett

jämlikt, respektfullt möte i jämnhöjd. Vad kallar man den överordnade kampen? Varför är

feminismen det enda möjliga? Det handlar om att börja bli en god allierad, det är först då vi faktiskt

kan samverka.

Han vill att frågan vad feminismen kan göra för transkampen borde ställas.

– Det är viktigt att lämna över problemformulerings-företrädet. Det är transpersoner som ska

definiera transkampen, inte cisfeminister, säger Lukas Romson.

– Transpersoner är exkluderade på alla nivåer, därför är det viktigt att börja lyssna på oss som är

transpersoner. Släpp in and the rest will solve itself, säger Aleksa Lundberg.

Fr v: Carolina Hemlin, Kerstin Burman, Lukas Romson, Aleksa Lundberg och Anna-Klara Bratt.

Inkludering i politiken

Oavsett hur kampen benämns är panelen eniga i att det behövs en politisk organisering som driver

en kamp ur flera perspektiv.

– Man kan närma sig frågorna från olika håll, bland annat som individ. Men jag är väldigt

intresserad av en organisering och det politiska projektet. Vi behöver driva en rad frågor på en

organiserad nivå, menar Anna-Klara Bratt.

– Det politiska projektet, det är där vi måste kunna inkludera alla olika perspektiv. Inom

feminismen vill man ofta prata om rätten till den egna kroppen, och de personer som är mest

utsatta är de som är, som staten skulle kalla det; könsöverskridande. Där tycker inte staten att de

får äga rätten till sin egen kropp och sin egen identitet. Det måste feminismen anamma, säger

Kertin Burman.

Den svenska feminismen och islamofobin

Hur ser feministiska muslimers position ut inom den svenska feminismen? I samhället och från vita

feminister möter en motstånd som muslim och feminist där många anser att de två är en

motsättning, menar Fatima Doubakil, talesperson för Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén,

Nadja Awad, statsvetare och civilekonomstudent, engagerad i MOTMAKTEN och Sarah Delshad,

grundare av Muslimska feminister i ett samtal lett av Foujan Rouzbeh.

– Feministiska muslimer är ett nytt begrepp i Sverige. Det finns organisering bland svenska

muslimska feminister, men vi får inte ta plats i den vita hegemonin eftersom vi inte anses stå för

kvinnors rättigheter och anses vara bakåtsträvande. Man försöker stöpa oss till en avbild av vita

människor, säger Fatima Doubakil.

– Muslimska kvinnor och feminister måste själva få äga bilden av vilka de är, och de måste ges

utrymme att göra det, menar Sarah Delshad.

Bilden av den bruna kvinnan

– Nio av tio artiklar om muslimer handlar om våld. Antingen är muslimska kvinnor ett offer för sin

kultur eller offer för våld på gatan. Man lyfter aldrig upp sociala, politiska och kulturella problem

utan muslimska kvinnor är alltid förtryckta, säger Fatima Doubakil.

Hon menar även att den genusretorik som används för att till exempel rättfärdiga kriget mot terrorn

är både kolonial och rasistisk.

– Utrikespolitiken och idén om ”den rädda bruna kvinnan” går hand i hand. Den användes i USA

när de förklarade krig mot Afghanistan men den diskursen och den retoriken finns även i Sverige.

Måste ges utrymme

Nadja Awad säger att det är viktigt att hon som muslim och kvinna får beskriva sin egen

feministiska kamp.

– Många anser att min kamp är religionsbaserad. Jag använder min religion för att driva min

feministiska kamp, men den feministiska kampen tonas ofta ner. Som muslim utgår jag inte från

samma maktstrukturer som en vit sekulär kvinna. Vi kan ta plats om det ges utrymme.

– Jag kan företräda mig själv, både som kvinna och muslim, säger Sarah Delshad.

Samtalet gav uttryck för behovet av att utveckla ett nytt språk. Fatima Doubakil menar att

antimuslimism är att föredra över ordet islamofobi.

– När man använder islam och fobi så antyder man att man har ett problem med islam, men det

man egentligen har ett problem med är muslimer som praktiserar eller väljer att inte praktisera sin

religion. I grunden handlar det mer om att fylla ordet med riktiga saker som strukturell rasism och

diskriminering.

Fr v: Foujan Rouzbeh, Fatima Doubakil, Nadja Awad och Sara Delshad.

Feministisk katarsis

8 mars med Bang avslutades med ett samtal och podcastsändning med titeln ”Feministisk katarsis”

lett av Bangs chefredaktörer Mireya Echeverría Quezada och Johanna Palmström. Gäster var

genusforskaren Vanja Hermele, sjuksköterskan och krönikören Torun Carrfors och Lawen Mohtadi

som tidigare arbetat på Bang och nu är förläggare på Natur och Kultur.

Det var en ganska positiv 8 mars-panel som samlades för det avslutande samtalet. De är alla eniga

i att det är bra att politiker tar ställning och kallar sig feminister även om det inte alltid är trovärdigt

eftersom det öppnar för möjligheten till samtal.

– I Sverige utgår 8 mars som dag och som institution mycket ifrån att vi har en ojämlikhet och så

är det inte överallt. Det finns ett starkt konfliktperspektiv kring 8 mars och det tycker jag är positivt.

Sen finns det finns politiker som är mer eller mindre förankrade i en feministisk analys och de kan

använda det på olika sätt, säger Lawen Mohtadi.

Olika intressen

Problematiken kring att använda sig av genusretorik för att mjuka upp kvinnofientlig politik och

rättfärdiga till exempel krigsinsatser är något som samtliga anser är problematisk.

– Det finns en stor risk att den svenska jämställdheten och den svenska självbilden används för

att rättfärdiga vissa beteenden. Bilden av den svenska jämställdheten och godheten är farlig, säger

Vanja Hermele.

Är det problematiskt att feminismen används för att gynna olika intressen?

– Jag tror att det kan finnas en rädsla hos feminister att säga att vissa feministiska tankar är

problematiska. Man vill inte belysa konflikter inom gruppen, säger Torun Carrfors.

– Olika intressen betonas inte generellt inom politiken. Det är inte det politiska klimatet vi har i dag.

Inom feminismen däremot är man väldigt bra på det. Där finns det otroligt starka, viktiga och

dynamiska strömningar, menar Lawan Mohtadi.

Alla är överens – ändå händer det ingenting

Någonting måste förändras för att till exempel kvinnor i välfärdsyrken ska få den lön de arbetar för.

Ändå menar Torun Carrfors att den typen av frågor anses farliga i den offentliga debatten.

– Alla är överens. Vi vet om att kvinnor i välfärdsyrken är underbetalda, men trots consensus står

vi still. Ingen är beredd att betala för det. Antingen måste vi höja skatten, eller så måste det gå

mindre pengar åt någonting annat.

Hon menar också att det är när människor får möjlighet att vara sitt eget politiska subjekt som

debatten skapas på riktigt.

— När de som det handlar om får eller tar det politiska utrymmet så får det en extrem sprängkraft.