Demonstrationen hade inget speciellt tema eller huvudbanderoll som tåget förenats bakom, i stället leddes tåget av sambaorkestern Ume Batucada. Bakom dem gick arrangörerna, Tjejjouren i Umeå, med sina lila fanor, och de följdes av en mängd olika föreningar med ömsom röda, svarta och regnbågsfärgade fanor och spridda banderoller och skyltar.

– Vi såg en poäng med att inte ha något givet tema, eftersom vi ville ha ett brett och inkluderande åttondemarsfirande. Vi hade också en diskussion kring partipolitiska flaggor, där vi kom fram till att alla flaggor var välkomna, men att vi önskade att de skulle ha ett feministiskt budskap. Under åttondemarsfirandet ville vi först och främst enas som feminister, och inte exempelvis som representanter för olika politiska partier, förklarar Ingrid Marklund, en av arrangörerna från Tjejjouren i Umeå.

Tillväxten är god

I avsaknad av en enande paroll bjöd tåget på en viss kluvenhet mellan å ena sidan sambatågets feststämning längst fram, å andra sidan flera politiska slagordsramsor längre bak i tåget. Få slagordsramsor höll sig genom hela tåget, med undantaget ”inga sexister på våra gator, fyll dem i stället med bögar och flator”, som ropades för full hals och sträckte sig över hela tåget just som demonstrationen drog fram genom centrala gågatan, mellan Rådhustorget och Renmarkstorget.

De allra flesta i demonstrationståget var unga personer, något som Helén Lindgren, Annika Herrström och Irina E von Schantz såg som ett tecken på att den feministiska tillväxten i Umeå går på rätt väg.

– Det var många som var med på demonstrationen i dag, det känns verkligen som att något är
på gång, att det är en rörelse här i stan. För dem alla tre var det ingen tvekan om att dagen bör vara en dag för kamp och inte något som ska firas med blommor eller lyckönskningar.

– För oss har 8:e mars aldrig varit en dag som man firar. Det har vänts tillbaka dit på senare tid.

Hellre skrika än fira

På 80-talet var det så, att man skulle ge blommor till kvinnor. Det är sorgligt att man måste fira dagen, egentligen. Det ska vara mer en dag för att skrika än att fira. Detta är ingen dag för att säga ”grattis”.

Efter demonstrationståget genom ringliga vägar tagit sig genom stadscentrum ner till älven och ungdomshuset Hamnmagasinet, fortsatte arrangemanget med tal, kör och allsång, den senare med en mix av klassiska feministiska kampsånger från 70-talet varvat med modernare låtar som dagen i ära fått texterna omskrivna och fyllda med feministiskt innehåll och kamplusta.

En blandning av historisk tillbakablick och nutidskamp bjöd också Gudrun Nordborg från Kvinnohusföreningen i Umeå på i sitt tal, där hon påminde om att ingenting är fredat från bakslag.

– Jag ser uttryck och tendenser som hotar den mark som kvinnorörelsen och inte minst
kvinnojoursrörelsen erövrat i fråga om hur kärlek och misshandel inte kan hänga ihop. Men
jag ser nu både i litteratur och på filmer hur budskapet förmedlas som påstår att kärlek och
kvinnomisshandel kan förenas i minst femtio grå nyanser. Vägra det.

Återinför visselpipan

Gudrun Nordborg rekommenderade i sitt tal att återinföra visselpipan som ett effektivt feministiskt vapen mot hot och kränkningar.

– Visselpipan är symbolisk för mig. Den användes av kvinnorörelsen på den tiden man ringde i vanliga telefoner, och fick stå emot oförskämda förslag, kränkningar och hot från mannen på
andra sidan luren. Då visslade man i luren, och mannen la som regel på. Den rekommenderas
av kvinnliga turister i Thailand, den används av kvinnor i Egypten mot sextrakasserier i bussar och andra kollektivmedel, den används av kvinnorna i Brasiliens favelor för att slå larm om att mannen i familjen är våldsam, så att grannarna kan komma till undsättning.