- För fem år sedan satt vi och pratade om att inget händer här och så kom vi på att vi tre borde göra något!
Jana Stardelova, en av initiativtagarna till den numera årliga feministfestivalen i Skopje, berättar hur det hela började. Då var det mer försiktigt, några aktiviteter, inte alls feministiska, på en bar. Men redan från start fanns ett mål om att skapa utrymme för kvinnor och feminister att samlas. Efter ett par år av småskalig organisering kände sig den lilla gruppen redo att slå på stora trumman och skapa en fullfjädrad feministfestival. Nu har det växt till tre hela dagar och kulturcentret för ungdomar är helt intaget av festivalens seminarier, filmvisningar, band, performance och fester. Allt från sy- och skateworkshops till stridande kvinnor i andra världskriget, statens maskulinitetsideal, sex, feministwikipedia och organisering över Balkanländernas gränser avhandlas. Med väldigt små medel och mycket arbete har detta blivit samlingspunkten för feministisk aktivism i Makedonien. Förra året berättar Jana hur de trollade med 50 euro.
- Men den här gången ville vi veta att det finns solidaritet i Makedonien, att feminister bidrar och stöttar, och nu vet vi att så är läget!
Jana berättar hur de haft olika fund raiser-events där enskilda feminister skänkt pengar och numera består festivalen av ett open space där olika individer och organisationer bidrar till detta evenemang. (Svenska ambassaden i Skopje bidrog i år genom att betala min resa så jag kunde hålla ett seminarium.)
Namnet på festivalen är, översatt till engelska, ”Lucky first, it’s a girl!”, och anspelar på ett uttryck som egentligen bara finns kopplat till förstfödda pojkar. Festivalen föddes ur en frustration och ilska över hur situationen de senaste åren har försämrats i Makedonien. Det första jag för höra i bilen från flygplatsen är hur den nationalistiska regeringen vill manifestera grandios patriotism genom barock arkitektur, och de pekar på olika jättebyggen som pågår överallt i Skopje, ackompanjerade av jättelika nya statyer av betydande män och rytande lejon. Folket rasar i det tysta (då statskritiker arresteras) över hur stadskärnan förstörs och enorma summor pengar används i ett land där en majoritet kämpar mot fattigdomen. Den gamla krigaren Alexander den store (föddes i Grekland, den makedonska delen, och intog södra delar av Makedonien på 300-talet ft) används numera som nationalistisk styrkesymbol med flygplats och andra delar av staden uppkallade efter honom. Jag frågar hur det går ihop med att han var bög, i alla fall såsom vi nu skulle definiera det. Svaret är att så tolkas inte historien och det pratar vi inte om här eftersom regeringen är oerhört konservativ. Däremot pratas det om att kvinnor ska föda fler barn. De sjunkande födelsetalen har staten mött med ekonomiskt stöd till familjer som skaffar ett tredje barn samt inskränkningar i aborträtten. Numera måste den abortsökande genomgå flera rådgivande samtal och betänketid innan aborten genomförs. Det finns en stor oro för att aborträtten kommer att inskränkas ytterligare och feminister har kraftsamlat i striden om kroppen. När regeringen kampanjade som mest för ”familjevärden” tog universiteten bort genusvetenskapen och införde istället ”familjevetenskaplig” forskning. Numera predikar institutionerna om hur skilsmässa är ett avvikande och onormalt beteende.
Under ett av festivalens seminarier om kroppspolitik - om hur den nationalistiska historieskrivningen producerar ett kontrollerat och väldigt upphöjt maskulinitetsideal som utesluter bland annat kvinnor i politiken och samhället, kommer panelen även in på hur positionen som just postkommunistisk stat försvårar det feministiska arbetet. Försiktiga feministiska uttalanden, även väldigt liberala sådana, möts direkt med att uttalandet är vänstervridet. Att etikettera någon som vänstervriden, och på så sätt koppla den till den gamla kommunistiska diktaturen, är ett sätt att förolämpa personen och därmed tar diskussionen slut. Även språket i sig försvårar ett feministiskt arbete då det är så genomsyrat av uppdelningen i femininum- och maskulinumformer, och det maskulina är såklart norm. Jana Stardelova berättar hur de under en workshop beslöt sig för att uteslutande använda femininumformer, och dessutom tilltala gruppen med femininumformen då kvinnor var majoritet i gruppen. Det upplevdes som otroligt ovant och svårt, och efteråt var de helt uttröttade av ansträngningen.
Men det finns såklart hopp. Festivalen har fått stöd från oväntat håll. Staden låter feministerna använda kulturcentret helt gratis och exempelvis ville det fina hotellet där jag blev inhuserad bidra genom att bjuda på rummet. Feminister från hela Balkan samarbetar och inspirerar varandra. De lesbiska organisationerna verkar ha en självklar plats inom de feministiska nätverken och som Jelisaveta Blagojevik, genusvetenskaplig professor från Belgrad lyfte i en panel, så finns det just nu utrymme för en ny vänster att formera sig. I denna process finns en möjlighet för feminismen att ta plats.
