Det var på den internationella kvinnodagen 1983, den 8 mars för 32 år sedan, som Ahlem Belhadj gjorde sin demonstrationsdebut. Sedan dess har hon kämpat för kvinnans plats i det tunisiska samhället. Det började när hon som ung vänsterorienterad medicinstuderande tog upp kampen för kvinnans rättigheter mot före detta President Zine El Abidine Ben Ali. Efter mer än 30 års kamp kom äntligen revolutionen i slutet av 2010 som ledde till slutet av Ben Alis 23-åriga regim.

– Du kan inte förstå vilken glädje det var, förklarar Ahlem Belhadj.

Men landets framgång har inte kommit gratis förklarar Tunisiens, enligt somliga, främsta feminist. Vi var så optimistiska efter revolutionen, utbrister Belhadj, men förklarar besviket att den post-revolutionära tiden varit orolig. Kanske kommer det att ta längre tid än vi trodde, medger hon och erkänner att den senaste tiden inneburit många utmaningar. På frågan om hon någonsin är rädd svarar hon nej.

– Jag är inte rädd, jag kände till riskerna från början, säger hon och tillägger, men en gång när mina barn hotades, då, då var jag rädd. Men Belhadj förklarar att hon efter 30 år vant sig.

– Jag fortsätter med det som jag måste göra, det är det viktigaste, konstaterar hon.

Hon har arbetat som direktör för den tunisiska organisationen Association Tunisienne des Femmes Démocrates (ATFD) och 2012 hamnade hon på 18:e plats på det amerikanska utrikespolitiska magasinet Foreign Policys lista över världens 100 mest betydelsefulla globala tänkare. Men hon ger ett anspråkslöst intryck när vi möts i hennes enkla kontor på ett sjukhus utanför Tunis, där hon i dag arbetar efter att ha utbildat sig inom medicin. Belhadj lyser upp i ett brett leende när vi talar om kampen för konstitutionen, hennes kanske största bedrift.

– Kampen för den nya konstitutionen var väldigt viktig, förklarar Belhadj.

Mycket stod på spel. Det var ett tillfälle att välja vilket sorts samhälle tunisierna ville ha, menar Belhadj. Och det var till stor del en kamp mellan två sorters samhällsmodeller, den liberala, tillika moderna, mot den mer konservativa samhällssynen som det moderata islamistpartiet Ennahda företräder. En stor del av demonstranterna utanför Parlamentet i Bardo, en förort till Tunis, under post-revolutionens mer kritiska perioder då den politiska situationen var låst, var just kvinnor. Det blev ett bevis på hur stark Tunisiens kvinnorörelse är. Många kämpade hårt för kvinnans rättigheter under konstitutionsarbetet.

Ahlem Belhadj är nöjd med slutresultatet.

– Det var det bästa vi kunde prestera utifrån förutsättningarna, menar hon.

Internationella och nationella observatörer bedömde konstitutionen som en succé, den mest progressiva i regionen, enligt många. Om Belhadj måste välja en artikel som hon är mest nöjd med så är det artikel 21 som försäkrar lika rättigheter för män och kvinnor och artikel 46 som fokuserar på kvinnors rättigheter och inkluderar en paragraf om att staten ska ta till alla möjliga medel för att eliminera genusrelaterat våld. Artiklarna om individuella friheter, till exempel samvetsfrihet, är också något som Belhadj är stolt över.

Ahlem Belhaj i en demonstration utanför parlamentet 2011. Bild: Sholeh Irani

Stolt över Tunisiens kvinnor

Men Belhadj är fortfarande orolig. Även om lagtexten överlag är bra så kommer det i slutändan handla om hur den tolkas. Hon är framförallt bekymrad över att till exempel arvsrätten kommer tolkas med utgångspunkt i islamska sharialagar, vilket kan betyda försämrade villkor för kvinnor.

– Kampen fortsätter, säger hon. Nu måste vi kämpa för lagarnas tolkning och dess implementering.

Men Belhadj är stolt över sitt lands kvinnor. Kvinnorörelsen är ledande inom många olika områden, från politiken till ekonomisk jämlikhet. Det är därför som många kvinnor röstade på det liberala partiet Nidaa Tounes, det i dag största partiet, som kom till makten efter valet hösten 2014, menar Belhadj. Tunisiens kvinnor var inte redo att riskera sin plats i samhället och befarade att en röst på islamistpartiet kunde innebära en mer konservativ samhällssyn, framförallt för kvinnan.

Samtidigt skulle hon gärna se mer samarbete mellan de olika kvinnorörelserna. De politiska partierna, fackförbunden och organisationerna behöver arbeta närmare varandra för att på så sätt bli starkare. Belhadj är i dag inte intresserad av att bli politiskt aktiv, hon trodde att hon skulle vara mer involverad politiskt efter revolutionen men har föredragit att hålla sig till civilsamhället.

– Jag är bättre på att arbeta med människor, förklarar Belhadj. Det är bättre än makt, säger hon och förklarar hur många av landets politiker har varit en besvikelse. Dessutom, tillägger hon, allt är politik.

Ahlem Belhaj på Association Tunisienne des Femmes Démocrates i Tunis. Bild: Sholeh Irani

Den optimistiska feministen

Belhadj är optimistisk, kanske inte kortsiktigt men långsiktigt, säger hon. Just nu befinner sig Tunisien i en svår ekonomisk situation med hög arbetslöshet. På landsbygden råder stor fattigdom och kvinnorna är de som drabbas hårdast. Belhadj är inte säker på att varken liberala Nidaa Tounes eller islamistiska Ennahda har vad som krävs för att minska de ekonomiska skillnaderna mellan inte bara kvinnor och män, utan också landets landsbygd och städer. I dag kämpar Belhadj för att bekämpa ekonomisk diskriminering och förstärka kvinnornas ekonomiska möjligheter.

– Jag tror på social rättvisa och allas lika värde, min tro är väldigt stark, förklarar Belhadj. Mitt namn betyder ”dröm” på arabiska så det är inte konstigt att jag är en drömmare, jag drömmer om ett bättre liv, förklarar Belhadj och ler. Trots 30 års kamp flammar det till i Belhadjs ögon när hon säger detta.

– Kampen fortsätter, säger hon och tillägger, Revolutionen var bara början.