Inledningsvis talade professor Irene Molina om en ”skenjämställdhet” i Sverige som ser bra ut med 80 procent kvinnor på arbetsmarknaden. Detta samtidigt som Sverige har en av världens mest segregerade arbetsmarknader. Var fjärde svensk professor är kvinna och enbart 20 procent av dessa är kvinnor med utländsk bakgrund, nämnde Molina.

– Det handlar inte längre om att flytta fram positionerna efter 40 år av jämställdhetsarbete i Sverige. Det handlar nu om att förändra positionerna.

Molina nämnde även den nya vågen av självorganisering i Sverige.

– Vi hade en annan organisationskultur för 20 år sedan. Goda nyheter är att överallt organiserar folk sig, mest kring lokala sociala problem.

Det är där hon tycker att aktivisterna kan lära sig från sydfeministiska strategier både på kollektiva och individuella plan. Det som skiljer jämställdhetskampen i Sverige och syd är på vilket sätt jämställdhetsarbetet organiserades från början.

– I Sverige har jämställdheten kommit uppifrån. I syd är jämställdheten påtvingad nerifrån och av folkrörelser.

Afrika

Om feminister i Afrika talade aktivisten och tandläkaren Amina Esisse, född i Mogadishu, uppvuxen i Örebro.

Amine Esisse fokuserade på kvinnors roll i avkoloniseringskampen och betonade att deras roll och även namnen på kvinnorna suddats bort i historieskrivningen.

– Ofta talas det om revolutionens mödrar medan det alltid finns en fader för revolutionen!

Hon nämnde fyra rebellkvinnor som präglade frihetskampen i Somalia.

Hawa Jibril, 1920-2011. Hon skrev dikter och komponerade mot kolonialmakten och hennes dikter beskrev kampen mot kvinnoförtrycket. Hawa Taako, är symbol för den pan-somaliska rörelsen. Hon deltog i Mogadishu-revolten 1948 och mördades under striderna.

Hasna Doresh var befälhavare i kampen mot kolonialisterna under början av 1900-talet. Den kvinna som påverkade talaren Esisse mest är drottningen Ebla Awad, känd som Araweelo. Hon utmanade könsrollerna. Det sägs att hon kastrerade män i sitt rike, och kan enligt Esisse vara upphov till myten om en stark kvinna som aldrig behövde blir räddad av någon man. Drottningen tog över makten i Somalia efter långvariga klanstrider och tyckte att kvinnors makt var nyckel till freden.

Latinamerika

Om den latinamerikanska regionen talade Carmen Blanco Valer aktivist och folkhögskolelärare med urfolksbakgrund hos quechuafolket i Peru.

I Latinamerika har många kvinnor varit delaktiga i motståndskampen men de nämns sällan i historiebeskrivningarna. Anacaona är av dem. En hövding och poet som ledde kampen mot kolonialisterna i Haiti och som avrättades av spanjorerna. Carmen Blanco Valer menade att feminister i regionen förhåller sig både till det arv de har från tidigare antikolonial kamp, men också den pågående kampen mot exploateringen av naturresurser och militariseringen.

– Nykolonialismens exploatering i regionen påverkar både män och kvinnor. Kampen för vatten drabbar enormt många människor och orsakar ekologiska och sociala konflikter. Och feminister kan inte göra något annat än att ta sig an frågan som en feministisk fråga.

Enligt Carmen Blanco Valer, kallar inte alla de många stora kvinnorörelserna sig för feminister i Latinamerika.

– Feminister måste förhålla sig till de stora starka kvinnorörelserna eftersom de har gjort skillnad. Feminister måste förhålla sig till alla de organiserade som kämpar för maten, vatten, marken och rättigheter.

Och det är så allt mer i dag, menar Valer. Feminister arbetar alltmer inom ursprungskvinnornas organisationer och tar in miljöfrågorna i sina organisationer. Samarbetet blir allt starkare och parollen blir gemensam.

– ”Vi försvarar våra territorier som de vore våra kroppar. Vi försvarar våra kroppar som det vore våra territorier”.

Mellanöstern

Zahra Bayati forskare i pedagogik vid Göteborg universitet talade om kvinnors kamp i Mellanöstern.

– Mellanöstern är ingen kontinent, det är egentligen ett eurocentriskt namn, en region vars gränser hela tiden rekonstrueras… Kolonialismen historia är annorlunda i Mellanöstern i jämförelse med Afrika och Latinamerika.

Bayati berättade om sin uppväxt i en traditionell muslimsk familj i 60-talets Iran, som trots strikta regler inte hindrade henne att gå sin väg.

– Jag sade redan i tonåren till min familj att jag inte trodde på gud, men jag blev aldrig straffad eller avvisad för min avvikelse.

Bayati nämnde några starka iranska kvinnor som ledde den antikoloniala kampen under början av 1900-talet, bland annat nämnde hon Zeinab Pasha som ledde en väpnad kvinnogrupp under konstitutionsrevolutionen i Iran (1905-1907).

Zahra Bayati betonade den felaktiga bilden av Mellanösterns kvinnor, som ”maktlösa i behov av räddning”, något som under de senaste decennierna använts för att legitimera och initiera militära invasioner.

– När de börjar göra populär filmer på bio och teve om de ”starkas kvinnorna” i Mellanöstern kontra de grovt demoniserade muslimska männen, då undrar jag vilket land de planerar att invadera nu!

Fast Bayati tror att de iranska kvinnorna kommer att vara de sista västvärlden försöker ”rädda”.

– Iran är ett stort land vilket aldrig blivit ockuperat av kolonialisterna. Kvinnor har alltid spelat en stor roll i landets historia och mot kolonialisternas makt.