Sverige frihetsberövar människor som inte har begått ett enda brott. Abdel Ibrahim, som egentligen heter något annat, var en av dem. Han hade tänkt stämma svenska staten för olagliga inlåsningar. I dag är det en månad sedan han dog, fastlåst och troligen neddrogad av polisen i en kriminalvårdsbil. Troligen kommer ingen att ställas till svars. De ansvariga är fortfarande i tjänst, skriver Ingen människa är illegal, (IMÄI).
I början av mars kontaktade Abdel Ibrahim Flyktinggruppernas Riksråd, FARR, och
bad om att någon skulle besöka honom på förvaret. När vi var där fick vi
veta att anledningen inte var för att få hjälp med sitt ärende – han
ville att vi skulle anmäla Migrationsverket för deras olagliga
inlåsningar, utan brottsmisstanke, utan tidsgräns.
Två veckor senare dog Abdel Ibrahim i kriminalvårdens bil, under ett
deportationsförsök.
Kriminalvården och Migrationsverket bär det fulla ansvaret för Abdel Ibrahims
död. Det var ingen ”tragisk olyckshändelse”, det var en konsekvens av
den rasistiska verksamheten som Migrationsverket och kriminalvården
bedriver.
Abdel Ibrahims död visar hur gränsregimen blir alltmer dödlig även inifrån. Med
förra årets självmord och självmordsförsök inne på förvaret,
självbränningar på Migrationsverket, barn och kvinnor som blir apatiska
och nästan svälter ihjäl och nu detta, en person som faktiskt dödas av
utvisningsproceduren.
Det som ligger bakom detta är en rasism som gör skillnad på människor
som har rätt att vara här och de som inte får det, sådana vars liv inte
är lika viktiga, som kan tvingas till krigsdrabbade länder eller platser
där de blir förföljda.
Det är samma rasism som ligger bakom att det går att behandla en
människa så som Abdel Ibrahim blev behandlad. Han hade inte brutit mot någon
lag, ändå blev han inlåst i Migrationsverkets fängelse i Märsta, nära Stockholm, i två månader.
Ändå blev han sannolikt neddrogad av kriminalvårdare emot sin vilja, med
tvång och våld fastlåst med handbojor och midjefängsel, tvingad av fem
personer in i ett flygplan som skulle ta honom till ett krigsdrabbat
land där han fruktade döden, och våldsamt tvingad att sitta ner tills
han förlorade medvetandet.
Det är samma rasism som ligger bakom att kriminalvårdaren och polisen
inte tog situationen på allvar när Abdel Ibrahim förlorade medvetandet. Att de
inte värderade hans liv på samma sätt som de skulle gjort om det hade
varit någon av de andra passagerarna som hade svimmat. Att de inte
kallade in ambulansen eller räddningstjänsten på Arlanda som har en
sjukvårdsbil och en akutsjuksköterska på plats.
Och det är samma rasistiska strukturer som nu, efter Abdel Ibrahims död, inte
ens ifrågasätter Migrationsverket och Kriminalvårdens verksamhet och
rutiner. En rasism som gör att åklagaren bara vill kolla om rutinerna
har följts – och att det i så fall vore godtagbart? Att det
inledningsvis bara rubriceras som eventuellt tjänstefel, att ingen
sätter stopp för alla kommande utvisningar tills det har kommit fram hur
något sådant kunde hända. En rasism som verkar se Abdel Ibrahims död bara som en
olycklig biverkning av utvisningsverksamhet.
Ska kriminalvården bokföra det som hände som verkställd utvisning? Målet
med utvisningen, att bli av med personen, har ju nåtts. De hade ju inte
brytt sig om han hade dött en vecka senare av en bilbomb i Bagdad.
Abdel Ibrahim ville att Migrationsverket skulle dömas för att låsa in oskyldiga
människor i flera månader. Inte för hans skull, sa han, men för att han
inte ville att någon annan skulle råka ut för det som hände honom.
Migrationsverket och Kriminalvården hade tagit makten över hans liv på
så många sätt. Nu är de ansvariga för hans död, men samhället kommer
antagligen inte döma, än mindre straffa, någon för det. Samtliga inblandade
är fortfarande i tjänst.
Vad mer måste hända för att Sverige ska sluta med de omänskliga
deportationerna? Hur många fler människor måste dö i Migrationsverkets
fängelser, efter deportationen eller redan i kriminalvårdens bilar? När
blir alla människor – människor?
