Det har gått drygt 20 år sedan jag senast besökte Irland. Då var den katolska kyrkans makt enorm, homosexualitet ett brott, skilsmässa olagligt och opinionen mot abort var stark.

I dag är situationen en helt annan, samhället har liberaliserats i snabb takt.

Jag söker upp paraplyorganisationen Abortion Rights Campaign, ARC, en växande rörelse som lockar till sig nya medlemmar hela tiden.

Sinéad Corcoran möter mig vid busshållplatsen på Dame Street. Medan vi promenerar ett par hundra meter tillsammans, pekar hon på en gigantisk muralmålning på ett av husen här i city, som föreställer två män som ömt håller om varandra.

– Det här är Irland av i dag. Målningen är ifrågasatt, vissa vill ta bort den, men du ser själv att den är kvar.

Sinéad Corcoran tar mig med till ARC:s kontor som är litet och finns på en smal bakgata. På väggen bakom mötesbordet hänger en stor whiteboard fulltecknad med 50 namn. Organisationens aktivister ska ställa upp som ölförsäljare på en kommande musik-festival. De jobbar gratis för företaget Workers beer company, och i gengäld får ARC en donation som motsvarar vad deras löner skulle ha kostat. Det är sådana volontära insatser som betalar lokalhyran och ARC:s kampanjarbete. Organisationen har inga som helst bidrag. Men att hitta volontärer är inget problem.

– Vi har mer än hundra personer på reservlistan till att jobba på den här festivalen, konstaterar Sinéad Corcoran.

Hon ser också att fler och fler sluter upp i deras årliga Pro Choice-demonstrationer.

Vi slår oss ner vid mötesbordet och Sinéad Corcoran berättar om ARC:s verksamhet:

– Vi kampanjar för en folkomröstning, vilket krävs för att kunna ändra konstitutionen i fråga om abort, och vi ser ett kraftigt ökat stöd. En hel generation har vaknat upp!

Organisationen har ett stort antal arbetsgrupper igång:

– Vi har bland annat en mediagrupp, en juridisk grupp, en FN-grupp, gatuaktivister och en interaktiv konst-grupp. Vi har kampanjer mot myterna runt abort, just nu har vi en kampanj för att uppmärksamma censurerade böcker. Själv jobbar jag med att koordinera vårt kampanj-arbete och det är helt fantastiskt att se allt arbete som sker!

ARC:s största problem är, enligt Sinéad Corcoran, att det finns en vilja att göra så mycket mer än de har tid och resurser till.

– Vi behöver skapa mer bra informationsmaterial och sprida kvinnors erfarenheter. Stigmat runt abort är enormt! Tusentals reser, varför ska vi hålla tyst om detta, varför kan vi inte få abort här? Folk behöver veta mycket mer om effekten för kvinnor!

Negativ respons oundviklig

Fönstret ut mot gatan är mörklagt av ett tungt metalljalusi och jag frågar Sinéad Corcoran om de utsätts för hot på grund av sin aktivism.

– Nej, det är en tillfällighet att vi inte dragit upp jalusiet. Visst får vi en del negativ respons, det är oundvikligt, men inte så mycket som man skulle kunna tro. Jag kan faktiskt inte komma på någon allvarlig konfrontation. När vi protesterar utanför parlamentet kan det finnas demonstranter på andra sidan, men de har inte varit våldsamma mot oss. De skriver elaka mejl, inget mer.

Ett par busshållplatser bort från ARC:s kontor träffar jag en äldre Pro Choice-aktivist, Niall Behan, i dag chef för familjeplaneringsenheten IFPA. När han får frågan om han utsatts för hot på grund av sitt ställningstagande för fri abort, börjar han skratta.

– Om jag har blivit hotad? Oh, ja! Vi har funnits i 40 år. När vi kampanjade för preventivmedel, var det ständiga motdemonstrationer här utanför. Numera är det inget sådant. Varje lördag kommer ett par personer och sjunger religiösa sånger i en timme eller två, det är allt. I dag blir vi trakasserade på Twitter, men ingen blir längre utsatt för våld. Och det var länge sedan Anti-Choice-rörelsen kom för att trakassera gravida kvinnor som söker sig hit. De använder andra metoder nu, de inser att det är kontraproduktivt. De försöker i stället att sprida lögner om abort och undergräva vårt rykte.

Ett exempel på detta var 2012 då representanter för Anti-Choice-rörelsen sökte sig till IFPA med dolda mikrofoner.

– De spelade in rådgivare här på IFPA när de arbetade, och de polisanmälde oss. Men utredningen som följde visade att vi inte gjort något fel. Alltihop var ett försök att misskreditera IFPA. De visar hur desperata de blivit när de väljer sådana, olagliga, strategier, förklarar Denise Ryan, presschef för IFPA.

Stigmatisering

Irland har, tillsammans med Malta, Europas mest extrema anti-abortlag, enda undantaget då abort kan tillåtas är om kvinnans liv är hotat. Att informera om abort är dock tillåtet. Den som informerar om abort måste samtidigt informera om andra alternativ, som att bli förälder eller att adoptera abort barnet. Och rådgivningen får inte ske via telefon eller mejl.

– Att vi måste prata om andra alternativ är helt okej. Men begränsningen av informationsrätten leder till en massa problem. Framför allt stigmatiseras kvinnorna. Och att behöva resa utomlands om de väljer abort saktar ner processen.

– Om du är rik, pratar engelska och har en egen dator med internet, kan du lätt boka en tid i Storbritannien. Men om du är ung, fattig, sjuk, papperslös eller funktionshindrad är det svårare. Vi är väldigt begränsade enligt lag hur vi kan hjälpa till, för vi kan inte boka in någon eller ge ekonomisk hjälp.

Nu i sommar drar Amnesty International igång en kampanj för att öka trycket på Irland att leva upp till internationella konventioner för mänskliga rättigheter, inom ramen för sin globala kampanj ”My body, my rights!”

Amnesty kommer att kräva en avkriminalisering av abort. De kommer att publicera en rapport om abortförbudets konsekvenser ur ett MR-perspektiv, de ska genomföra en föreläsningsturné på den irländska landsbygden och de medverkar under sommaren på ett antal festivaler. Just nu utbildar de sina medlemmar för detta.

– Den kvinna som gör en abort på irländskt territorium och den läkare som utför aborten riskerar 14 års fängelse. Även om kvinnans hälsa är i fara, om hon blivit våldtagen eller om fostret inte är livsdugligt måste hon resa för en abort. Det är inte okej att exportera mänskliga rättigheter på det sättet. Det är hyckleri, säger Sorcha Tunney på Amnesty i Dublin.

Sinéad Corcoran tror att Amnestys kampanj kommer att spela en viktig roll i den irländska debatten. Trots att ARC kämpar för fri abort är hon inte kritisk till Amnestys begränsade policy i abortfrågan:

– Jag har inget problem med det. Vi är överlyckliga över initiativet! Det sätter fokus på att rätten till abort är en fråga om mänskliga rättigheter, precis som vi säger. Amnesty är en oerhört respekterad organisation och jag tror att deras kampanj kommer att spela roll!

Niall Behan håller med:

– Vi vet att den irländska regeringen är livrädd för negativ uppmärksamhet. Det spelar roll om den svenska regeringen tar upp frågan, det har den inte gjort. Det skulle hjälpa mycket om Amnesty fick politier att sätta press på vår regering.