Den typiske actionhjälten har kännetecknats av en nästan karikatyrmässig form av maskulinitet: hormonstyrd muskulös kropp som övervinner de egna mänskliga begränsningarna (i synnerhet smärta), målinriktat destruerar fienden och räddar hjälplösa och passiva kvinnor. Inom genren har figurer som Sylvester Stallone, Jean-Claude Van Damme och Arnold Schwarzenegger blivit ikoniska.

I detta sammanhang har de senaste decenniernas actionhjältinnors blotta existens inneburit överträdande av genusbarriärer. Men actionhjältinnorna har ur olika feministiska perspektiv tolkats mycket olika: som figurer som bekräftar den patriarkala ordningen (egentligen män, sexualiserade objekt för den manliga blicken), figurer som undergräver den könsbinära ordningen (motstår klassificering inom genussystemet, visar kön som performativt) och som figurer som skapar säljbara identifikatoriska njutningar (våldsamma kvinnor i vältränade kroppar, offer som ger igen).

Som exempel i diskussioner om vad ”postfeminism” är eller kan vara har actionhjältinnor kopplats till den ”postfeministiska generationen” som påstås omedvetet (och otacksamt) gynnas av kvinnorörelsens landvinningar och ta dem för givna. Actionhjältinnan iscensätter i detta sammanhang jämställdhetens myt, som enligt kritikerna skulle ligga till grund för den postfeministiska generationens påstådda brist på politiskt engagemang. Från detta perspektiv ses actionhjältinnor som postfeministiska kommersiella produkter som skapar njutbara bilder av självständiga, sex- och våldsutlevande kvinnor, samtidigt som dessa rollmodeller återinsätts i nya former av normativitet (ideala globala konsumenter, romantiskt styrda ”fria individer”).

Mötet med publiken avgörande

Oavsett filmskaparens eller filmbolagens positioneringar är dock actionhjältinnornas innebörd och användning omöjlig att fastställa på förhand eftersom mötet med publiken i detta är både avgörande och okontrollerbart. Aktionshjältinnan kan för en viss publik bli en pedagogisk övning i genusperformativitet. För en annan kan hon möjliggöra en maskulin fantasi av att bli dominerad av en kvinnogestalt. För en tredje kan sexualiseringen av actionhjältinnan ha en neutraliserande eller lugnande inverkan i förhållande till hennes utmaning av det manliga våldsmonopolet och könsmaktordningen.

Actionhjältinnornas överträdelser, omförhandlingar och återinskrivningar av könsnormer är förstås alltid situerade. I en global värld innebär det bland annat att sexualiseringen av actionhjältinnans kropp kompliceras av att hijab-klädda hjältinnor, som Qahera som presenteras i dag på kultursidan, beträder scenen. Är hon ”postfeministisk”? Knappast. Men hon överträder och därmed synliggör våra situerade feministiska normer och metaberättelser på mer än ett sätt.