Nyheten om lynchningen av en kvinna kallad Farkhunda i Kabul dominerar sociala medier och afghanska medier. Hon hyllas som en martyr och ”Afghanistans dotter”. En kommitté utreder mordet för att gripa de delaktiga. Hela händelsen filmades och mördarna är identifierbara. Flera i mobben som misshandlade och sedan brände kvinnans kropp är nu häktade. ”Jag är Farkhunda” ropade kvinnor och män som i hundratal gick till hennes begravning. Kvinnorna lät inte männen röra hennes kista.
Kvinnan var 27 år. Iklädd heltäckande burqa befann hon sig i centrala delar av Kabul, där det säljs religiösa böneböcker, amuletter och talismaner. Hon hamnade i gräl med en äldre mulla som sålde religiösa amuletter (Taweez). Han ropade: ”hon brände den heliga Koranen”. Arga unga män i omgivningen attackerade henne, misshandlade henne medan hon ropade på hjälp, ”jag är en troende muslimsk kvinna, hjälp mig” och försökte fly undan mobben. Till slut slängdes hon från ett hustak, kördes över med en bil, sättes eld på och slängdes i floden. Hela det horribla finns på en mobilinspelning som cirkulerar i sociala medier och över natten har inspirerat till dikter och teaterpjäser i Afghanistan. Den gamla mullan erkände senare hos polisen att hon aldrig brände någonting. Anklagelsen var falsk, medgav han.
Kabulbor säger att detta aldrig hänt tidigare i stadens historia. Att bränna en kvinna mitt i staden uppfattas som inspirerat av Daesh (IS) barbariska aktioner. Opinionen vändes sedan starkt mot en religiös ledare som snabbt gav sitt stöd till de som mördade Farkhunda. Hans bild cirkulerar nu i sociala medier med kommentarer om att han är delaktig i mordet och måste straffas, afghaner skriver att ”de spottar på honom”. En rad andra religiösa ledare fördömde mordet och sade att detta strider mot islams principer, och hade gjort det även om anklagelsen varit sann.
Polismyndigheten befinner sig under påtryckningar från allmänheten, som kräver polismästaren general Farid Afzalis avgång. Stadens polis kan inte garantera kvinnornas säkerhet, skriver afghanska tidningar. Polismästaren medgav att polisen inte agerade i tid vid lynchningen. Ögonvittnen säger att de närvarande poliserna till och med deltog i lynchningen, och filmklippet bekräftar detta.
Ett annat Kabul visade sig
Mordet på Farkhunda påminner om de metoder Daesh (IS) använder i Irak och Syrien och orsakade stora protester, både på gatorna i Kabul och andra städer, samt i sociala medier. De relativ fria medierna i landet bevakade nyheten som aldrig förr. Hennes begravning hamnade på de flesta framsidor. Kvinnogrupper och oppositionella politiska partier mobiliserade inför begravningen. Hundratals dök upp vid begravningen som omvandlades till en ovanlig och mäktig manifestation. Då hände det ofattbara i en Afghanistans kontext. Kvinnorna lät inga män, inte ens offrets bröder, att i enlighet med tradition, bära kistan till graven. De bar Farkhunda på sina axlar och ropade ”Vi är Farkhunda”. ”Vi kräver rättvisa”. Män bildade en kedja kring dem för att kvinnorna skulle kunna bära hennes kista i fred. Detta är enligt religiösa påbud inte tillåtet, men under de senaste åren har kvinnorna i regionen vid flera tillfällen trotsat denna tradition, senast i Turkiet. Flera kvinnor höll tal vid begravningen och sade att de känner sig hotade och rädda och krävde säkerhet på stadens gator och torg.
Mordet visade att Kabuls kvinnor som social grupp har blivit allt starkare. De höjer rösten trots livshotande faror och samhället börjar inse djupet av våldet mot kvinnor, skäms och säger ifrån. Till begravningen på söndagen, och en manifestation som Solidaritetspartiet höll på måndagen, kom hundratals kvinnor – även de beslöjade i traditionella chadori och niqab och krävde att myndigheterna visar handlingskraft mot våldet som drabbar kvinnorna. Flera manifestationer hölls utomlands av afghanska studerande. Det faktum att Farkhunda var teologilärare och helt oskyldig till anklagelserna, gjorde att fler kvinnor vågade ställa sig bakom henne och identifiera sig med offret.
Den enorma mediebevakningen, spridningen av den chockerande mobilfilmen och Kabulbornas protester, har tvingat både presidenten och parlamentet att yttra sig om händelsen, fördöma mordet och begära att regeringen hanterar våldet mot kvinnorna. En utredningskommitté är nu vald. I den kommittén ingår fyra kvinnorättsaktivister från Afghan Women’s Network (AWN). Amnesty international samt människorättsorganisationen i Afghanistan uppmanar afghanska myndigheter att straffa förövarna samt de poliser på plats som deltog i lynchningen.
Enligt rykten har polisen tvingat Farkhundas familj att hävda att hon var psykiskt sjuk, detta eftersom polisen fruktade att mobben skulle attackera deras hem. Men hennes bror dementerade uppgiften senare och Farkhundas far gav en ny bild av händelsen. Vid begravningen på söndagen sade han till en afghansk tv-kanal att dottern gick fram till den gamla mullan och varnade honom att det strider mot islam att sälja talismaner eller amuletter. Därför blev mullan arg på henne och hämnades genom att hetsa mobben.
Lönsamt våld
Enligt Helena Malikyar, historiker och Afghanistan-kännare, är det som hände i sig tecken på att myndigheterna i Afghanistan inte tagit itu med de psykologiska följderna av tre decennier av krig som drabbat landet och dess befolkning. I en artikel i engelska Aljazeera förklarar Malikyar att det utbreda våldet i samhället har sina rötter i krigets våldskultur, som inte bekämpas utan belönas. Farkhundas angripare var inte vanliga kriminella, och inte heller ett gäng fanatiskt religiösa bybor. De flesta av dem verkar vara stadsbor, välvårdade män i tjugoårsåldern, menar Malikyar. Men de föddes och är uppvuxna under kriget. Deras fäder hade förmodligen var frånvarande i krig under större delen av deras liv.
– Våldskulturen, ingjuten i över tre decennier, fortsätter att överföras till den unga generationen. Sedan den USA-ledda internationella invasionen 2001, fortsätter starka män att levt gott, efter att ha blivit ekonomiskt och politiskt belönade. Våld och brutalitet har visat löna sig.
