”Jag vill ha högre lön, säger hon. Nej, säger han. Hon radar argument: mitt jobb är lika mycket värt som Pelles, jag har samma utbildning, lika stor erfarenhet. Nix, säger han. Men, jag kommer inte att kunna leva på min pension när jag blir gammal, säger hon. Va! säger han, då måste vi höja din lön bums.” Så illustrerar företagsekonomen Agneta Stark det nuvarande pensionssystemet.

– Att pensionen baseras på samtliga yrkesverksamma år till skillnad från de 15 bästa som i tidigare system slår hårt, säger hon. Kvinnor får låga pensioner för att de har lägre löner än män och oftare och längre jobbar deltid.

Varannan kvinna som går i pension nu får garantipension och hälften av alla kvinnliga pensionärer räknas som fattiga. Då är ändå de medräknade som på grund av sin arbetsinkomst har en något högre pension. En kvinna på 65+ kan räkna med en inkomst i spannet 5 000 till 8 000 kronor i månaden efter skatt. Trots bostadstillägg, max 4 990 kronor, blir inkomsten så låg att den är svår att klara sig på.

Hur kan man sjösätta ett system som så tydligt missgynnar halva befolkningen?

– Sossarna sålde ut kvinnorna, säger Agneta Stark. Det utredarna prioriterade var att få upp LO-männens pensioner. Samma femtonårsregel som skyddade kvinnors pensioner gynnade också Saco-männen. Då offrade man kvinnorna. Men Saco-männen har än i dag kvar sina höga avtalspensioner. Det har inte kvinnor.

Avlägset argument

”Rakare rör mellan avgifter och förmåner”, trumpetade folkpartisten Bo Könberg. Han var ordförande också för den utredning av pensionssystemet som tillsattes av regeringen Bildt 1991. De ”raka rören” mellan lön och pension skulle inte bara kosta staten mindre de skulle dessutom skapa en mer jämställd arbetsmarknad enligt debatterande tillskyndare av 1994 års blocköverskridande reform. På något sätt skulle pensionsreformen vara det vapen kvinnorna behövde för att se till att både lagen om lika lön för lika arbete efterlevdes och att männen tog sin del, hälften, av det obetalda hemarbetet.

Samma år skriver Agneta Stark i Kvinnors lilla lista, Stödstrumpornas ”gladlynta handbok”:

”...för den med familj som pusslar med tiden och pengarna är det han med den högre lönen som jobbar heltid och hon med den lägre som går ner på deltid, helt enkelt för att pengarna annars inte räcker till i dag. Då är tanken på hennes framtida pension ett avlägset argument. Men både när det gäller lönen och det obetalda arbetet är det hon som får stå för hela den ekonomiska risken. Statistiskt sett blir hon änka när hon blir gammal, och måste av sin lägre pension betala andra för sådant arbete som hon gjort obetalt för sin man.”

– Så var det, och så är det, säger Agneta Stark. Det är klart att också politikerna visste.

I genomförandegruppen som utsågs 1994 för att ta fram detaljerna i pensionsreformen och vårda pensionsöverenskommelsen blev Bo Könberg ånyo ordförande. Övriga ledamöter var Anna Hedborg (S), Margit Gennser (M), Ingela Thalén (S), Åke Pettersson (C) och Ulla Hoffman (VP).

Någon politisk vilja att förändra pensionssystemet tror Agneta Stark inte finns i dag heller. Blocköverskridande samförstånd anses vara alldeles för fint av både regering och opposition.

– Däremot kan och borde kommuner och landsting höja lönerna för sina anställda. Om femton, tjugo år kommer det att slå till, när alla de kvinnor som nu går i pension själva behöver vård och omsorg och inte har ett öre att betala med, säger Agneta Stark. För har de inte hög pension i dag kommer de inte ha det om femton år.

Bjärt kontrast

Garantipensionen var tänkt att skydda ett fåtal äldre från att tvingas söka försörjningsstöd. Så blev det inte. Istället får 60 procent av kvinnorna någon del av sin pension från garantipensionen. För männen är det 17 procent. Nära 300 000 pensionärer mellan 65 och 79 år når inte upp till fattigdomsgränsen. En ogift person får 7 889 kronor i månaden i full garantipension 2015. Samma siffra för en gift person är 7 046. Före skatt, märk väl.

– Många vet inte heller att änkepensionen är borttagen, säger Agneta Stark. Eller att det inte lönar sig ett dugg för dem med de lägsta inkomsterna att jobba längre. ’Krona för krona’ gäller inte dem. Garantipensionen blir ju inte högre bara för att jag jobbar längre.

Vi talar lite om verklighetens bjärta kontrast till den mediala livsstilspensionären, som är om inte ekonomiskt oberoende åtminstone obekymrad. Som flyger och far, gympar och förkovrar sig – och bekymmerslöst konsumerar ända fram till den dag hon faller död ner. Kärnfrisk. Var hittade kollegerna henne?

Det verkar hopplöst?

– Absolut inte. Just nu sker en maktförskjutning. De tidigare tysta tiger inte längre, se på sjuksköterskorna, säger Agneta Stark. De stora sjukhusen trodde aldrig att sköterskebristen skulle slå så hårt mot dem, för det har alltid ansetts som fint att jobba på universitetssjukhusen. Men de hade fel, sköterskorna sökte sig istället exempelvis till geriatriken i Norrtälje. För de betalade.

– Nästa yrkesgrupp att ryta till tror jag är undersköterskorna. Det är en stor grupp som vi tar helt för given. De har kvalificerade arbetsuppgifter som vi av någon anledning tror att vem som helst kan utföra. Men så är det inte.

Vilken är den viktigaste jämställdhetsfrågan?

– Våldet, säger Agneta Stark, mäns våld mot kvinnor. Och unga mäns våld mot varandra.

Jag trodde du skulle säga föräldraförsäkringen?

– Självklart. Den ska vara delad.