Måste man verkligen hålla på och rita snippor? Kunde det inte räcka med allt fokus som varit på mensen de tre senaste åren? Och för det verkligen den feministiska kampen framåt med all denna kroppsfixering, som Expressens Karin Olsson skrev i en ledare för inte så länge sedan?
Frågorna om huruvida kvinnokroppen och det kroppsliga är en lämplig utgångspunkt för en feministisk samhällsförändring har aktualiserats de senaste två åren. Först genom vågen av mensblod genom hela kulturspannet och nu, tycks det, med fitt-diton. Liv Strömquist har givit ut och hyllats för seriealbumet Kunskapens frukt om kvinnors kön, Apoteksgruppen lanserade nyligen kampanjen Hej Snippan och Facebookgruppen Snipporna mitt ibland oss har närapå 4 000 medlemmar. Anna Åhlunds bilderbok En snippa om dagen, utgiven på Kartago förlag, är ytterligare ett exempel.
Utan gränser
Åhlund är illustratör och konstnär med projekt som ”Ett shoppingfritt år” bakom sig och boken är resultatet av hennes konstprojekt En snippa om dagen, där hon under ett år ritat en snippa per dag, skrivit en text till och lagt ut på sociala medier. Och bara med de 174 utvalda i boken blir variationen stor. Det är också det som är det fina med Åhlunds bok. Den bryter helt fräckt mot samhällets oskrivna regel att snippor bara får avbildas som objekt för manlig sexualdrift och enligt strikta mallar – läs utan hår, med proportionerliga delar, utan rinnande vätskor och, framför allt, utan humor. Åhlunds snippor däremot, känner inga gränser.
Merparten av snipporna tillhör kroppar, andra gör det inte. Åhlund förvandlar nirvana-hjulet till en snippa, ritar en skog där de uppåtgående grenarna bildar snippor, hittar en stor snippa i rymden. Andra snippor sitter på kroppar, men med oväntad placering. En mun med en snippa i, ett öga med en snippa i. Ofta blir det komiskt, som när hon travesterar musikgruppen Bo Kaspers orkesters låt ”Hon är så söt när hon sover”, till bilden av en sovande snippbärare med en snippa stor som hela magen och en jättelik blodpöl på lakanet. Andra bilder diskuterar könsidentitet, genom att placera snippor på kroppar av varierande slag. Sexualiteten återkommer också som tema. Åhlunds snippor begär varandra likväl som någon eller något annat. Moderskapet diskuteras likaså, som bilden på en havande kvinna med käpp, syrgastub på och texten ”Hur länge till?” nedanför.
Befriande bilder
Även avbildandet av kvinnokroppen går befriande på tvärs mot populärkulturens normer. Åhlunds kroppar har olika hudfärger, tjockt svart hår under armarna, små avlånga hängande bröst med långa bröstvårtor och magar utan midjor, men ofta med ärr. Snipporna själva är ofta stora, har mycket hår och varierande form på blygdläpparna. Ur dem rinner inte sällan mensblod och urin. Åhlund har sagt att ett av hennes syften med boken är att genom humorn avdramatisera bilderna av den nakna kvinnokroppen. Det lyckas hon med. Som läsare skrattar jag högt och blir i bild efter bild utmanad i mina föreställningar om vad en snippa är, samt påmind om egna tabun. Det är överhuvudtaget svårt att inte läsa En snippa om dagen som något annat än ett rungande ja på Karin Olssons fråga ovan, om dem kvinnliga kroppen som en lämplig utgångspunkt för feministisk kamp.
Så länge dessa kroppar fortsätter att sexualiseras i offentligheten – dessutom begränsade till att vara vita, unga och slanka – tycks det som en högst rimlig, ja subversiv, strategi att fylla densamma med kropps- och snippbilder som visar på något annat. Jag vill därför redan nu utnämna En snippa om dagen till Årets julklapp. Som Åhlund själv skriver på försättsbladet: ”Den här boken är till alla som har en snippa, vill ha en snippa, har haft en snippa eller känner någon som har en snippa”.
