– Begreppet blev relevant när kvinnorna slet sig loss från den socialistiska arbetarrörelsen till förmån för feminismen som stakade ut egna villkor. Trans-, funkis- och antirasiströrelsen kräver också en egen röst, som tidigare förts av majoritetssamhället, säger Johanna Marseille.

Identitetspolitik är ett begrepp som debatterats kraftigt sedan förra året, inte minst på de stora dagstidningarnas kultur- och debattsidor och i sociala medier. Men vad är egentligen identitetspolitik, varför behövs den? Vem eller vilka representerar den och hur tenderar begreppet att tolkas från vänster- respektive högerhåll? Dessa frågor, och många fler, diskuterades på Mångkulturellt centrums öppna seminarium Identitetspolitik – det stora samtalet i fredags. Eventet anordnades i samarbete med Afrosvenska akademin.

Sprunget ur 80-talets USA

I det första samtalet deltog Johanna Marseille, Michael McEachrane, Tobias Hübinette och Kitimbwa Sabuni. Moderator var Alex Rodallec som öppnade med att be samtalsdeltagarna att berätta mer om begreppets ursprung.

– Begreppet härstammar från USA under 1980-talets kulturkrig. Att det i dagens Sverige är aktuellt handlar om den geografiska omformningen vi ser i dag. Förr var det en självklarhet att dela upp samhället i ”svenskar” och ”invandrare”, något som börjar uppluckras när icke-vita svenskar är födda i Sverige, berättar Tobias Hübinette.

Johanna Marseille påpekar att begreppet också fick förankring i och med andra vågens feminism på 70-talet då kvinnor bröt sig ur arbetarrörelsen, och när nu transrörelsen, funktionsnedsatta och antirasister begär att få föra sin egen talan.

– Begreppet blev relevant när kvinnorna slet sig loss från den socialistiska arbetarrörelsen till förmån för feminismen som stakade ut egna villkor på erfarenheter som kvinnor. Samma sak händer trans-, funkis-och antirasiströrelsen. Deras röst, som tidigare förts av majoritetssamhället, kräver nu en egen identitetspolitik. Detta ses som ett hot mot den autonoma vänstern som vill stå enad i klasskampen, säger Marseille.

Problematiseras av både höger och vänster

Diskussionen fortsätter kring hur identitetspolitiken har kritiserats av vänstern som anser att grupperingar leder till en splittring av den socialistiska rörelsen. Kitimbwa Sabuni framhåller det paradoxala i att klasskampen av vänstern ses som ”den rena kampen”, medan andra identiteter ses som ett hinder i den gemensamma kamp som ska föras. Michael McEachrane håller med.

– All politik är i viss mån identitetspolitik, menar McEachrane. Det är ett begrepp som fått fler innebörder än den klassiska klasskampen, och att erkänna dessa identiteter är ett första steg mot att de tidigare omtalade grupperna får föra sin egen kamp.

Sabuni påtalar att människors förvirring kring begreppet beror på synen på vad jämlikhet egentligen är. Han menar att begreppet jämlikhet inte är lika likriktat längre, och att olika identiteter ska kunna föra sin egen kamp för lika rättigheter.

”Inkluderad på egna villkor”

– Förr talades det om att jag är svart, och människa, och därför ska ha mänskliga rättigheter. Nu talas det om att jag som svart ska ha det. Ett hinder i detta har varit den liberala idén om en allmän mänsklighet som har fått oss att vilja nå upp till kriteriet ”människa” på majoritetsgruppens villkor. Genom att föra identitetspolitik behöver vi inte det längre.

Johanna Marseille håller med och påtalar hur grupper i samhället identitetspolitiskt kräver att få bli inkluderade på egna villkor, och att representera sig själva som just medlemmar av en grupp snarare än att framställas av majoritetsgruppen.

– När vi transpersoner kräver rätten att få synas gör vi det just som transpersoner. Inte med argumentet att vi också är människor och därför ska representeras av någon annan som berättar vilka vi är, som det berättas om apor på zoo. Vi ska förespråka våra rättigheter själva, inte via ombud.

Michael McEachrane påtalar att dagens lagstiftning utgår från det breda begreppet människa, och individens autonoma rättigheter. Från höger kommer kritik om att identitetspolitik bygger falska murar och hindrar människor från att utvecklas som individer. Han tror att orsaken till kritiken mot grupperingar handlar om att inkludering och identifikation med en grupp anses förutsätta essentiella egenskaper hos individer. Något som vi i Sverige har lärt oss förkasta.

– Det talas om hur begreppet är snävt och bygger in människor i fasta, kollektiva kategorier som hindrar vår individuella frihet. Det som förbises här är att vissa grupper i samhället är mer utsatta och behöver särskilda politiska hänsynstaganden, menar han.

– Intersektionalitet, att se att vi representerar olika identiteter, är viktigt att kunna förena med det identitetspolitiska begreppet, framhåller Johanna Marseille.

Identitetspolitikens två sidor

Tobias Hübinette belyser två olika sidor av identitetspolitiken; den nationalistiska och den politiska. Att bilda en identitet som stat och representera dess intressen är farligt och riskabelt, framhåller han. Den andra typen av identitetspolitik, sprungen ur den svarta kvinnorörelsen i USA med Angela Davis i spetsen, är den politiskt byggda identiteten för allas lika rättigheter.

Moderatorn Alex Rodallec citerar ur Judith Kiros text i Dagens nyheter Identitetspolitik handlar om att överleva om vikten av just denna socialistiska identitetspolitik, som har i syfte att inte bara säkra allas lika rättigheter, utan även att slutligen upplösa identiteternas betydelse. Michael McEachrane menar att Kiros önskan om upplösning av identiteters betydelse är långsökt.

– Att vara människa är att ha en identitet. Som man, som kvinna, som förälder, som svart, som arbetare och så vidare. Vi kan ändra identiteternas betydelse, men inte upphäva dem.

– Det kan bli farligt då människor tenderar att bli färgblinda i strävan bort från identitetens betydelse, påpekar Sabuni. Då blundas det för orättvisor.