I den publika och sublima enigheten som uppstått i och utanför Frankrike efter Parisattackerna utmålas landet som frihetens och pluralismens hemvist. Men bakom enigheten gömmer sig nationalismens baksida. Frankrike är ingen monolit utan rymmer många komplexa och motstridiga strömningar, skriver Per-Erik Nilsson i en krönika.
Mitt under de pågående attentaten Paris visade stadens invånare en stark solidaritet och medkänsla. Genom spridandet av #PorteOuverte (”öppen dörr”) via sociala medier öppnades lägenhetsdörrar för främlingar som inte kunde ta sig hem på grund av det direkta hotet och polisens avspärrningar.
I attentatens efterspel har också budskap om kärlek, fred, enande och öppna gator blivit bland de mest delade i Frankrike. #ParisCestLaFête” (”Paris är en fest”), #NousSommesUnis (vi står enade), #OccupyTerrasse (”ockupera uteserveringen”) och Paris latinska stadsemblem #FluctuatNecMergitur (”kränger men sjunker inte”) är bara några exempel.
Det är slående hur kulturen och det pluralistiska Frankrike i vissa rum framhålls som de bästa vapnen i kampen för ett öppet och fritt samhälle. Likt #JeSuisCharlie (jag är Charlie) som spreds som en löpeld efter attackerna i januari i år är dessa budskap del i att skapa en emotionell och inkluderande nationalism.
Men i denna publika och sublima enighet gömmer sig också nationalismens ideologiska baksida. Den emotionella laddning som genomsyrar det offentliga blir också bränsle för reaktionära och antidemokratiska krafter som söker polarisera och splittra. Likaså blir den bränsle för politiskt maktspel. Även om den franska regeringens krigsdeklarationer förefaller avlägsna bland alla budskap om kärlek och fest har ett knippe undantagslagar röstats igenom med rekordfart under den gångna veckan.
Kritiken mot lagarna som ger statsmakten ökade befogenheter att övervaka, profilera och frihetsberöva landets befolkning har inte låtit vänta på sig. Jurister och mänskliga rättighetsaktivister som juridikprofessorn Danièle Lochak framhåller exempelvis i Le Monde hur en farlig symbolpolitik som ”riskerar grundläggande friheter” styr den politiska dagordningen.
Att dessa lagar slår olika mot olika franska medborgare står bortom allt tvivel och relaterar till det faktum att klassas som fransk är kodat. Kön, klass, religiositet, etnicitet, och hudfärg ger olika medborgare olika möjligheter att identifiera sig med och tala för Frankrike. Ndella Paye, fransk muslimsk feminist och grundare av rörelsen ”Mamans toutes égales” (Alla mammor är lika), beskriver i Les mots sont importants med sorg hur hon såg sin hemstad attackeras och med sympati alla offren som attackerna skördat. Men hon beskriver också en djup oro över hur hon som svart, muslimsk och kvinna kommer att utsättas för onda blickar och trakasserier i det offentliga rummet. Attentaten kommer att fortsätta skörda offer i Frankrike långt efter den 13 januari. ”Ännu en gång kommer muslimer och de som antas vara muslimer att falla offer för stigmatisering, misstanke och blind hämnd, kort sagt, för rasistiskt våld” skriver Paye.
Frankrike är ingen monolit utan rymmer många komplexa och motstridiga strömningar, som resten av alla världens länder. I den massiva svenska nyhetsrapporteringen som följde attentaten har många balanserade och förtjänstfulla analyser gets utrymme men också en rad historielösa och avpolitiserade fantasier om Frankrike och dess invånare.
Det har stått att läsa om hur Vichyregimen varit ett olyckligt snedsteg i en för övrigt emanciperande historia och att Frankrike varit arabvärldens bästa vän, vilket är uppenbara historieförfalskningar. Frankrike har sedan revolutionen 1789 och kolonialtågens start 1798 varit polariserat kring det konservativa och det liberala, den gamla regimens reaktionärer och republikaner, de renrasiga och de orena. Det koloniala arvets långa skugga är en integrerad del av dagens Frankrike. Att inte se detta är att inte bara skriva bort delar av historien som motsäger fantasin av frihetens vagga utan också att avsäga sig viljan till en djupare förståelse av rötterna till attentaten.
Det har även skrivits om hur alla fransmän oavsett yttre potentiellt sätt särskiljande drag enades kring #JeSuisCharlie. Förvisso uppvisade attackernas efterspel en imponerande samstämmighet för redaktionen på satirtidningen men även en radikal ökning av hatbrott mot muslimer gick att beskåda. Enligt officiella siffror femdubblades anti-Muslimska hatbrott under de efterföljande månaderna jämfört med 2014. Frankrikes nyligen expanderade terrorlagstiftning innebär utöver detta extralegala arresteringar av och polisförhör av barn så unga som 8 år. Att inte vilja se detta är att inte erkänna en stor del av Frankrikes muslimska befolkning.
En annan utsaga som kommit att proklameras på svensk tv är att attentaten den 13 januari var väsensskilda attackerna mot den satiriska tidskriften Charlie Hebdo och kosheraffären Hyper Cacher. Denna gång var målen inte strategiska utan de slog blint mot en grundval i den franska livsstilen – det ikoniska parisiska utelivet. Efter attackerna i januari ställde ordföranden för det Israeliska centralkonsistoriet i Paris, Joël Mergui, den retoriska frågan: ”Hade det varit fyra miljoner fransmän på gatorna om endast Hyper Cacher attackerats?” Uttalanden om att tidigare attackerades judar och nu fransmän reproducerar föreställningen av att judar inte skulle vara fullvärdiga fransmän.
Att detta attentat skulle vara det värsta som drabbat Frankrike efter andra världskriget är ytterligare ett påstående som figurerar flitigt – varför inte sedan 60-talet? 1961-62 utförde den paramilitära ultra-nationalistiska grupperingen Den hemliga arméns organisation (OAS) en rad terrorattentat, det mest omfattande krävde 28 människoliv och skadade 170 personer. Den 17 oktober 1961 inträffade en annan blodig attack, denna gång i statsmaktens regi. I slutskedet av Algeriets frigörande organiserade franska algerier och sympatisörer en fredlig manifestation som slogs ned hårt av polisen. Demonstranter sköts och slängdes i floden Seine. Exakt hur många demonstranter som dog den natten är omtvistat men historiker uppskattar antalet till minst två dussin och upp till 200. Återigen aktualiseras frågan om vems våld som synliggörs som terror och vilka liv som räknas som sörjbara.
Den 13 november är en sorgens dag. Att visa sympati och stöd till alla de offer som fallit och kommer falla är en självklarhet. Men, att parodiskt idealisera och okritiskt förhöja Frankrike och dess ikoniska värderingar till skyarna bidrar till att reproducera en avpolitiserad världsbild som attentatsmännen och de som profiterar politiskt på attackerna tjänar på. Det tål att upprepas, gång på gång. När individuella emotionella reaktioner guidar idealiserande journalisters rapporterande och görs till grundval för politiska beslut står rättsstatens grundprinciper på spel. I Frankrike som i Sverige.
