De flesta skulle göra något annat av sin tid om de var ekonomiskt oberoende, eller byta jobb. Alltså arbetar människor på grund av ekonomiskt tvång snarare än fri vilja. Det har sociologen och författaren Roland Paulsen kommit fram till i sin senaste bok Vi bara lyder – en berättelse om Arbetsförmedlingen.

Roland Paulsen menar att arbetet är ett slags ekonomiskt tvång. Människor behöver en inkomst för att leva och därför måste de jobba.

– Den vanligaste dagen i veckan då folk dör av hjärtinfarkt är måndag morgon. Det är ett slags tvång att arbeta, vilket utmärker arbete. I slutet av livet är det allt annat som man får skjuta åt sidan för arbetet som man ångrar att man har gjort för lite, till exempel umgåtts med vänner och familj.

I samband med utdelningen av Natur och kulturs prestigefyllda litterära pris, Johan Hansson-priset, till Roland Paulsen arrangerade förlaget ett samtal mellan Paulsen, Lena Andersson och Martin Klepke om arbetets mening. Samtalet modererades av Karin Olsson.

I sin bok har Paulsen kommit fram till att arbetstidslängden kan sänkas så radikalt som till två timmar per dag. Han argumenterar för att arbetslösheten är strukturell och instämmer med Martin Klepke om att det är en fråga om resursfördelning.

– Vi rationaliserar bort jobb med teknologi, sedan måste vi hitta på nya jobb för att täcka upp för dem. Det är märkligt att individualisera arbetslösheten.

Paulsen nämnde under samtalet sex timmars arbetsdag som realpolitiskt förslag, vilket den feministiska rörelsen och delar av vänstern har drivit länge, men som inte har tagits på allvar. För Feministiskt perspektiv berättar han att han upplever ett mer seriöst mottagande efter att ha släppt boken Vi bara lyder.

– Jag tror det finns ett lite mer seriöst mottagande. Varje gång frågan dyker upp om vem som ska betala för en arbetstidsförkortning säger jag ”de rika”. Det är tyvärr en förenkling, för om man ser på var värden kommer ifrån så är det lönearbetet. Men den feministiska kritiken av Marx var ju att han inte talade om andra former av arbete. Jag tror det finns en förvirring kring var värdet egentligen kommer ifrån och att man står så handfallen inför frågan om vem som ska betala.

Menar du att oförståelsen inför hur en fördelning skulle genomföras ligger till grund för att frågan inte har tagits på allvar när den har kommit från ett feministiskt håll?

– Ja inte bara från feministiskt håll, utan även från de delar av vänstern som väcker frågan. I själva begreppet ”arbetsgivare” finns de här rika människorna som delar ut saker till människor, som är så fantastiskt generösa. När vi bara tar för givet att det är de som kommer med rikedom är det väldigt svårt att ens göra anspråk på att ta den rikedomen till folket genom arbetstidsförkortning eller reallöneökning.

Så det är mer en fråga om hur man motiverar en arbetstidsförkortning? Som en fråga om resursfördelning snarare än den feministiska linjen att även inkludera obetalt hemarbete?

– Jag tror det också ingår, att vi inte värderar det som äger rum runt lönearbetet utan bara ser det som självklar del av livet som inte är värt något, men sen är fördelningsfrågan den fundamentala punkten.