Jan Björklund inledde sitt sommartal med att skoja om sitt nyanlagda helskägg: ”Nu är det äntligen dags att tala ur skägget!” Tyvärr var det inte så mycket som kom ur skägget – i alla fall inte hur, när och med vilka pengar.

Ryssen och Putin hängde så att säga redan utanför skägget och var med redan i de inledande fraserna. Historiska referenser till baltutlämningen och 40-talets Gotland lämnade efter sig en tystnad med frågor, om det rekordstora antal människor som i dag befinner sig på flykt – inte ett ord.

Jan Björklund valde däremellan att lyfta sitt favoritord: Tillit. Tillit till vad? Oklart.

En stor och viktig del av talet ägnades en av Folkpartiets socialliberala gärningar: LSS – Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade från 1993. Över en natt uppstod närmare 70 000 jobb för att säkerställa grundläggande fri- och rättigheter för de med funktionsvariationer – en reform som sedan kraftigt kringskurits av alliansregeringen.

Den som önskar kan läsa in en eventuell återgång till mer socialliberala värderingar i Jan Björklunds almedalstal. Referenser till det glömda Sverige, jämställdhet mellan kvinnor och män, trygghet för de äldre, omsorgsfrågor och ja, kritik mot kommunaliseringen av skolan – ett batteri av frågor som snarare förknippas med Bengt Westerberg och partiledare före honom.

Eller som Björklund själv uttryckte det: ”Ett parti som sätter individens behov i centrum har ett särskilt ansvar att för att bygga ett välfärdssamhälle som omfamnar alla. Det är det som är socialliberalism. ”

Sedan hade det gått 18 minuter och Jan Björklund var tillbaka till ryssen och risken för en invasion; aldrig mer än 18 minuter borta.

Den självkritiska dosen ägnades åt Alliansens egen bostads- och skattepolitik; mer bestämt reavinstbeskattningen på bostäder, det nerdragna taket för uppskov och den avgift för uppskjuten reavinst som nu döpts om till ”straffskatt”. Björklund konstaterade att regelverket stoppar upp rörligheten på bostadsmarknaden – och Folkpartiets ekonomiska utspel handlade också om att slopa taket för uppskovet och att den årliga ”straffavgiften” avskaffas – till en kostnad på 1, 7 miljarder – finansiering; oklar.

Mycket talar för att Folkpartiets analys är korrekt. Regelverket har skapat en inlåsningseffekt för såväl äldre som bättre bemedlade par i skilsmässoåldern. Resultatet blir en trög eller minskad rörlighet på en redan överhettad bostadsmarknad – unga blir kvar i små bostäder och äldre häckar kvar i stora, de allra yngsta får bo kvar hemma. Men frågan är vad slopade avgifter och höjt reavinstuppskov skulle ha för effekter på den redan heta bostadsmarknaden? På detta hade Folkpartiledaren inte några svar, trots att frågan om prisstegringen och belåningen på bostäder hängt i luften i månader.

Inget annat parti hade kommit undan med ett i det stora hela oproblematiserat och ofinansierat utspel – kanske vittnar den uteblivna kritiken om att partiet inte heller tas på riktigt allvar? Nu var det Alliansens egna reavinstavgift som blivit ”straffskatt”, eller den av Alliansen försämrade LSS-lagstiftningen som behövde förstärkas – partiet är så att säga alltid i opposition – inte sällan mot sig självt.

Det är lätt att glömma bort att Folkpartiet är det minsta partiet i riksdagen sett till antalet medlemmar, och att endast KD har färre mandat i riksdagen. Inte heller håller de sin forna mittposition då Annie Lööf och Centern är de som nosar, om än på den mer (ny)liberala platsen i Alliansen.

Och kanske framför allt; Vad blev det av alla stora ord om skolan inför Alliansens tillträde 2006? Ett komplext betygsystem och trafikstockning på skolverket som blev sittande med en lärarlegitimering som fortfarande sätter käppar i hjulet för tillsättningen av lärartjänster? Kunskapsskolan – vad är det?

Nu ska Folkpartiet göra sin hemläxa, eller bakläxa som Jan Björklund uttryckte det. Det ska formas en ny politik som tar sin utgångspunkt i människors oro. Men Björklund själv ska sitta kvar, säger han. Man behöver dock inte ta många steg i Almedalen för att höra hur det morras – inte minst bland liberala kvinnor. ”Gittan” aka Birgitta Ohlsson nämns återkommande – och skulle utgöra det sista kortet i ett äkta fyrtal i damer – troligtvis den första i världen?

Kvinnodominansen är spännande, historisk och svårtolkad – vad står den för?

Flyttar makten från regionen? Trojkan Reinfeldt, Borg och Nordströms omedelbara flykt från politiken höjde knappast värdet på uppdraget, men EU:s omedelbara makt ligger i ministerrådet vilka fortsatt utses i nationella val.

Har de gamla politiska partierna svårt med förnyelsen, svårt att hänga med in i 2000-talet? Kanske finns oprövade förslag i kvinnoförbund och feministiska sammanslutningar? Många politiker har hållits tillbaka genom åren på grund av kön.

Tillåts nu kvinnor ta större plats i den villkorade offentligheten eller står vi vid ett omfattande genombrott kopplat till makt och kön? Det finns en internationell trend, en villkorad vit trend, men på vilket sätt förhåller sig i så fall den trenden till den tilltagande, mansdominerade bland de nationalistiska partierna – finns det en korrespondens?

Oavsett vilket utgör den kvinnodominerade Alliansen – med sin radikaliserade högerflank (kd) – en utmaning för de rödgröna. Stefan Löfven hade en tuff match mot Annie Lööf redan i valrörelsen och kan lätt sätta foten i munnen. Klass, kön, kunskap och lojaliteter i kombination med stora omvärldsfrågor. Representation är inte oviktig, inte för den politiska dynamiken, och kanske framför allt inte för demokratin.

Medan de liberala kvinnorna satsar på Birgitta Ohlsson finns det andra som hävdar att Björklund nu ska bli ett maskulint alibi för att rädda Alliansen från ”manfall” – att tappa väljare på grund av det inneboende kvinnoförakt som finns i stugorna. Kanske är det därför Björklund satsat på helskägg? Helskägg, hot om anfall och prat om tillit.